torsdag 22 oktober 2015

Vilda svanar...


En del stannar, andra flyger i väg…denna gång mot Mittens rike! Väskorna är packade med förmodligen för mycket, men jag har garderat mig för sol, regn och kyla!
Ser fram emot spännande upplevelser och hoppas kunna delge er både i ord och bild så småningom!
Sköt om er och Zài jiàn miàn! (på återseende!)

tisdag 20 oktober 2015

En tankeställare...


Länge har de stått i fönstret och sett trista ut! Flera gånger har jag varit på väg att slänga dem i soptunnan, men eftersom bladen har sett gröna och frodiga ut har jag inte haft hjärta utan i stället ställt dem i vatten en stund. Så en dag… Plötsligt har något förändrats i fönstret! Några stora knoppar syns på de raka stänglarna och så en morgon lyser vackra blommor emot mig!
Mina orkidéer belönar mitt tålamod med sin skönhet och jag blir lite filosofisk förstås!
Mycket tålamod och lite vatten (gödning) kan ge lyckat resultat….till slut!


måndag 19 oktober 2015

Litteratur och musik i en salig blandning!


En kulturrik helg är tillända. Litteraturfestivalen i Mariefred inbjöd bl.a till Modianokvartettens framträdande på Gripsholms värdshus och i den kvartetten sjunger en god vän till mig. Det var en annorlunda kvartett! En pianist, en sångerska, en översättare och en bibliotekarie! Allt cirkulerade kring nobelpristagaren 2014,  Patrick Modiano och hans verk och med franska sånger, fransk musik och läsning ur några av hans böcker fördes vi in i den speciella värld som Mondiano målar upp i sina böcker. Innan talade Jesper Waldersten, konstnären och illustratören, om sin konst, en "gammal" Enskedebo som numera bor i Mariefred. Hans nu 14-åriga dotter gav mig en stor kram! Hon minns mig som tanten i bokhandeln som alltid bjöd på kakor! Roligt att man gör avtryck ibland!
Annars har det i helgen varit TV inspelning av fyra olika gudstjänster i kyrkan som ska visas i nyår och trettonhelgen.  Körsång och psalmsång har blandats med predikningar och det man tror är en riktig högmässa i realtid är i själva verket ett hopklipp av olika inspelningar! Min kör sjunger i gudstjänsten på nyårsdagen! Julgranar och julkrubba omgav oss och Ett gott nytt år önskade vi varandra! Så skapas iilusioner av en verklighet. Inget är egentligen vad det synes vara….


torsdag 15 oktober 2015

Ett av vår tids nya "tempel"?



Det är lite som att komma in i ett exklusivt mottagningsrum, sobert och elegant,  där välklädda, kostymklädda unga människor står bakom blankpolerade diskar med superdesignade kassaapparater, och bakom dem glänser i i långa rader små aluminiumkapslar i regnbågens alla färger. En glastavla i entrén talar om åt vilket håll man ska gå med sin speciella önskan och så trycker man på den rätta knappen för sin turbiljett!
Det är min väninna som ska fylla på sitt behov av kaffe till sin espressomaskin och snart står vi framför den vänlige expediten som vant plockar fram kapslarna som ligger väl inpackade i kartonger! Ska ni inte pröva den nya smaken, frågar han, och nämner ett exotiskt namn som jag nu glömt. Självklart, säger vi, och går mot den runda baren där folk står och dricker ur små koppar! Först smakar vi på den sorten som min vän alltid köper och sedan på den nya. Jag tycker den nya är godare….lite som vinprovning!  När jag säger till expediten, att man kanske skulle titta på en ny kaffekokare, håller han på att smälla av! Kaffekokare, skrattar han, och tittar på mig som jag var en dinosaurie…och så visar han mig alla glänsande maskiner som står uppradade på glashyllor! Blir nog lite frestad…men tänker också på alla dessa små kapslar i aluminium…kan det verkligen vara förenligt med ett miljötänkande?


tisdag 13 oktober 2015

Höstpromenad


Är detta kanske årets sista vackra höstdag? tänker jag när jag promenerar med min kära vän B på Lidingö. Lite då och då åker jag ut till henne,  för här finns många för mig obekanta promenadvägar både genom skogar och ängar. På ett stort fält betar en stor häst. Plöstsligt börjar han springa, det dånar i luften av hans hovar  och jag blir lite rädd. Tänk om han hoppar över stängslet och rusar emot oss…men nej, förstås inte. Han stannar upp och hans näsborrar vibrerar våldsamt. Han är ensam, säger min vän. Han söker sällskap. Man får inte ha en häst ensam, varken i ett stall eller ute. Det måste alltid finnas minst två. Detta visste jag faktiskt inte, men det låter troligt. Vilket djur vill vara ensamt egentligen? Det känns skönt med en gammal vän. I 60 år har vi känt varandra. Jag var 11 år tror jag när B kom fram till mig på skolgården i Hökarängen och började prata. Sedan har vi följts åt. Inte hela tiden, där var en lång lucka på kanske 10-12  år då vår kontakt bestod av julkort, men så en dag stod hon plötsligt i min bokhandel och vi var åter på skolgården!
 Nu sätter vi oss på en bänk. Mellan träden skymtar Kyrkviken med vattnet som just nu är helt spegelblankt och ur ryggsäcken plockar B upp te och smörgåsar, ägg och kaviar.
Bästa utsikten och godaste lunchen! Och solen värmer och vårt samtal tar aldrig slut! Mycket om barnbarn men också om vad som händer i världen och med oss själva…Så lycklig jag är över mina vänner och just nu min äldsta vän!

Inbjudande...

torsdag 8 oktober 2015

Det är i de små sakerna under kan ske...

Gryning….

Vaknar alldeles för tidigt…fortfarande mörkt.  Kanske är det lite för varmt i rummet. Jag vill ofta ha kallare än Christer. så jag skjuter upp balkongdörren lite mer. Ligger och tänker på Henning Mankell, att jag missade Stefan Jarls dokumentär om honom i går kväll, så jag öppnar upp datorn och går in på "räddaren i nöden" svt play! "Homo narrans", den berättande människan, ville Mankell kalla filmen  som utgör ett slags testamente.  Jag har, som miljontals andra människor, läst böckerna om Kurt Wallander och även några andra böcker, men att han var en av världens mest lästa författare har jag nog inte fattat. En gång såg jag och Christer honom vandra kring i Ystad med sitt vita halvlånga hår på ända och jag såg hur han stoppades av människor...nog inte alltid så lätt att få flanera ifred.
I filmen gör Mankell nedslag i några ögonblick som haft en avgörande betydelse för honom i hans uppfattning om sig själv och hur det är att vara människa. Det är i berättandet som vi skiljer ut oss från djuren. Att vi kan förmedla våra drömmar och tankar till varandra,  både i det direkt uttryckta men också i det skrivna, och med våra berättelser kan vi förändra och påverka.
Orden solidaritet och okuvlig är två ord som är fast förankrade inom honom. Som Göran Greider, en person som jag faktiskt tycker liknar honom även till utseendet, har Mankell aldrig förändrat sin grundinställning i politiska frågor och det är väl också det som ibland provocerat bl.a mig. Dessa "besserwissar" har jag ibland tänkt, som uttalar sig så säkert i svåra frågor, som har svaren…men kanske är det bara en avundsjuka från min sida, som själv så ofta famlar och vacklar.
Det är en eftertänksam man som möter mig i rutan. Dödssjuk men ändå okuvlig i sin vilja att leva de dagar han har kvar, och som i musiken tycker sig uppleva öppningar mot det okända…
Mankell har gjort mycket gott med sina miljoner, men hans budskap är inte att ge pengar…Vad som utgör det viktigaste i en människas liv kan man aldrig veta. Det kan vara ditt leende mot någon, som just då behöver det, eller att du ger dig tid att lyssna…det är de tillsynes små sakerna, som du kanske själv inte tänker på, som kan spela en avgörande roll för en annan människa. En hisnande tanke.

söndag 4 oktober 2015

Alla måste få vara med….

Elsa Dolly, snart 5 år<3

Börjar morgonen med en dos kommisarie Montalbano! Har tidigare berättat om att jag är svag för denna italienska deckarserie som utspelas på Sicilien och jag skulle gärna sitta och äta lunch med Salvo på restaurangen Enzo alldeles vid havet…
Mina Tromsöälsklingar har åkt hem och det blir alltid så tomt i huset efteråt…kvar i soffan sitter elefanten och Nalle Puh och sagoböckerna ligger prydligt upplagda på nattduksbordet i Agnes rum.
De möter den första snön och här är gräsmattan i trädgården full av löv. Än får trädgårdsmöblerna stå kvar, likaså pelagonierna, som vuxit sig stora och trivs i den lite krispiga luften.
Lite känsla av vemod inför de stundande mörka tiderna men också glädje över de fina dagarna vi haft i sommar.
Vemod och glädje…två viktiga ingredienser i människans känslopalett. I veckan såg vi filmen "Insidan ut", en underfundig tecknad film om alla de känslor vi bär inom oss, hur vi bygger upp våra minnen och hur vi "glömmer" och förtränger, och hur alla dessa olika delar skapar just den som är jag. Filmen handlar om en flicka som tvingas bryta upp från sin invanda miljö och flytta med familjen till en stor stad. Ny skola, nya kamrater, ett nytt hus… En omställning för alla givetvis man kanske speciellt när man är liten. Filmen kändes så aktuell eftersom Elsa Dolly och hennes familj så småningom ska göra en sådan resa, och i allas huvuden trängs känslor av olika slag. En skickligt gjord film, som fick oss att både skratta och gråta och lämnade många tankar om hur viktigt det är att få sörja och dela den sorgen med varandra,  lika väl som att vara glad för det som varit och förväntansfull inför det som ska komma.
En viktig familjefilm, även om man nog inte ska vara för liten, för filmen är lång och små barn kan nog inte ta till sig budskapet riktigt. Elsa Dolly är 5 år och där runtikring går nog gränsen.
Alla känslor måste få finnas...
vemod och sorg...
Glädje
Vrede...


KÄRLEK!