tisdag 29 mars 2016

Att vara "Ein mensch"...


Jag drömmer…jag kommer hem efter jobbet. Min gata är två gator, dels den gatan jag bodde på som barn, dels en gata i stan där jag bodde med mina barn och deras pappa. Men det är mest min barndoms gata  och port. I trappan ligger och står en massa människor. Väl påpälsade. En kvinna bär på ett litet spädbarn och i en trappa ligger ett annat litet barn i en overall med kinden tryckt mot golvet. Jag känner lust att ta upp dem, omfamna dem.  Alla tittar på mig, inte ovänligt. Jag försöker tränga mig förbi upp till min lägenhet som ligger högst upp." Vad kommer ni ifrån" frågar jag. "Italy", säger någon. "Nej, jag menar var kommer ni ifrån?" En man, som verkar vara gruppens talesman kliver fram och säger "Italy, men det är mest symboliskt…"Jag går vidare uppåt och gruppen börjar röra sig efter mig.
"Nej, nej," säger jag. "Min lägenhet är alldeles för liten, jag har bara ett rum och kokvrå" (så bodde vi när jag var liten). En dörr öppnas och en kvinna tittar ut. Hon stänger den, men öppnar efter en stund. "Kom in", säger hon till människorna och vinkar in dem…Själv fortsätter jag uppför trapporna och när jag låser upp min dörr kommer en man emot mig. "Nej," säger jag, "de andra är i lägenheten under", men då ler han emot mig och jag ser att det är en man som arbetar hos mig på något sätt och som en vän rekommenderat.
 Jag vaknar och allt står så tydligt framför mig. Är jag verkligen en sådan som inte släpper in, som stänger dörren för människor i nöd, som har svårt att dela med mig fast jag har så mycket och är så priviligerad? Drömmen är stark, men inte ovänlig och skapar ingen ångest utan ställer mig en fråga.
Vill jag vara hon som öppnar eller hon som går förbi? Svaret borde vara självklart men det är inte så enkelt…eller vad säger du som läser det här?

P.s "Ein mensch" kommet från jiddish och betyder "en god människa"

lördag 26 mars 2016

Glad Påsk hela veckan!


För första gången på länge är vi hemma i Sverige under Påsken. Annars har vi firat den i Frankrike. Några gånger med grannarna där de uppskattat den inköpta sillen från Ikea jämte nubbarna med tillhörande snapssånger! I dag på påskafton gläder vi oss åt solstrålarna men någon familjemiddag som jag önskat blir det inte. Det blir i stället utspridda små "påskskurar" inte dåligt det heller! Påskkärringar kommer på besök, lite äggmålning och en halv konsert i Engelbrektskyrkans "Matteuspassionen". Min sångfågel Signe som går i Adolf Fredriks musikskola sjöng med barnkören bara i den första delen, men sedan var hon så trött så vi beslöt att avstå den andra. Dessutom såg vi inget av de medverkande som stod på läktaren längst bak i kyrkan, så om jag lyssnar på CDn blir det kanske inte så stor skillnad! Bachs musik är underbar men varför ska ariorna sjungas två gånger om? Tröttande när man sitter utan kudde i en kyrkbänk!

Långfredagen kändes inte så lång längre…inte som när jag var barn, då sorglig musik spelades på radion och allting var stängt. Nu målade vi ägg med småflickorna och smakade på sillen som jag lagt in efter recept från TVs  Go´kvällskock. (Förlåt mamma... ) Påskägget blev påskböcker, helt klart bättre för tänderna!;  och i morgon sjunger jag med kören i Kyrkan på mässan tillsammans med barnkören där lilla E är med!

Och då får man verkligen säga Glad Påsk! Jesus är uppstånden och så även Våren!


fredag 18 mars 2016

"Han gör sina sår till blommor…"


Dessa ord yttrar författaren Theodor Kallifatides i dokumentären "Mot  kvällen uppklarnande", en film om Lars Lerin, denne fantastiske konstnär, som jag nästan fruktar håller på att bli sönderälskad.
Vad är det som gör att man tycker så mycket om honom? Hans ärlighet och ödmjukhet kanske. Det finns något helt genuint och äkta både hos honom som person och i den konst han skapar. Den talar och berör oss på ett djupare plan än vi vanligtvis upplever och får oss att se oss själva och vår egen existens i ett nytt ljus. Därför berör han så många, och många är också de som efter hans TV program om vänskap vill vara nära honom och bli hans vän! Jag tänker dock att det  kanhända kan bli för mycket…att han låter sig exponeras och får svårt att värja sig. Eller också inte…jag hoppas att han för sin egen skull kan avskärma sig när han behöver och dra sig tillbaka till sin atelje, sina katter och sin käreste,  Junior!

Fönstret mot gården
Lofoten

tisdag 15 mars 2016

Vi doftar på Våren!



Vi går till Moderna Museet jag och Elsa Dolly! Dags för kulturfostran!! Men jag ligger lågt! Stoppar undan mina pedagogiska impulser och låter mig i stället ledas. Vi tittar på den fasta utställningen och Elsa Dolly går från rum till rum. Stannar till, tittar och vissa verk gör henne konfunderad. Pablo Picasso har målat den där tanten säger jag, både hon med konstiga brösten och med näsan vid örat! Salvador Dalis tavla "Wilhelm Tells gåta" tycker hon är häftigast och så förstås geten av Rauschenberg. Jag vill gärna se utställningen Klee/Augeli också , men här hesiterar Elsa Dolly. Ganska små tavlor, inget kul,  men utställningen är inte stor så vi bestämmer att i varje rum ska hon hitta en tavla som hon gillar innan vi går! Hon ska motivera också varför hon valt tavlan (här kommer läraren fram!) och det gör hon. Alla tavlor hon väljer handlar om Thailand där hon var före jul. En skog blir djungel, en strand, badstranden och en flod, havet. Inte illa tycker mormor!
Sedan går vi och dricker kaffe och saft. Gott med en liten chokladkaka till! Ute i den lilla trädgården tittar vi på Picassos skulpturgrupp "Frukost i det gröna" och Elsa Dolly springer och skuttar bland figurerna. Så ser vi de små gula blommorna! Vår…och Elsa Dolly stoppar ner näsan för att dofta på våren!
Det påminner mig om när hennes mamma Agnes var liten och vi var mitt inne i fjällvärlden vid en liten stuga. När jag kom ut för att titta vad hon gjorde satt hon och grävde med händerna i snön, små snöhögar omgav ett hål i marken. "Vad gör du", sa jag, "jag gräver fram våren!", sa Agnes.





lördag 12 mars 2016

Stygg-Pelle och den snälla flickan

"Här är jag!" (konstnär Göran Lundvall)

Författaren Tommy Hellsten talar i sin bok "Du är mer än du anar" om Stygg-Pelle. När Tommy var liten och var hos sin mormor, blev arg, ledsen eller gjort något som inte passade,  tog hon hans hand och öppnade en lucka i golvet som gick ner till en mörk, kall källare, och här stuvade de med gemensamma krafter ner Stygg-Pelle och så stängde de luckan och där skulle nu Stygg-Pelle få vara. Nu kunde han inte störa någon. På det sättet lärde sig Tommy att undertrycka negativa känslor och bli snäll och till lags. Det påminner mig om när jag var liten och på samma sätt givit uttryck för någon, i mammas ögon, obstinat vilja eller varit olydig, då fick den stygga flickan gå ut, stänga dörren och sedan efter en stund komma in som den snälla flickan. "Nu kommer den snälla flickan" lär jag ha sagt. Christer berättar att hans mamma bara behövde ge honom en blick  för att han skulle förstå att han gjort något fel, ibland förstod han dessutom inte riktigt vad han hade gjort för fel... För Tommys del skapade mormordens beteende en stor skugga inom honom som följt honom upp i åren och fått honom att förneka vissa känslor och sträva efter att alltid vara till lags. De flesta av oss har säkert upplevelser av känslor som vi förträngt och som skapat mer eller mindre starka skuggsidor i vårt inre. Jag kämpar fortfarande med att sätta gränser för mig själv, att tillåta mig vara den "stygga flickan" ibland,  som vill vara snäll mot andra, men mindre "stygg" mot mig själv, helt enkelt att ta vara mer både på min kropp och själ. Däremot har jag aldrig som Tommy berättar haft svårt att säga vad jag tycker eller gå "mot strömmen", men kanske jag ibland skulle säga, som Tommy gör lite lekfullt när han svarar i telefon ibland med "Stygg-Pelle!"…här kommer den "stygga flickan"!!

onsdag 9 mars 2016

Jag hör koltrasten i skymningen…VÅR!

"Vår" 1935

I går kväll, alldeles i skymningen,  hör jag koltrasten…vår… tänker jag och ser mig omkring på gräsmattan där den brungrå marken tittar fram mellan isfläckarna. Denna ljuvliga tid som nu väntar runt hörnet.
 "Vår" ingår också i titeln på flera tavlor av den finska konstnärinnan Ellen Thesleff, vars utställning  jag såg på Sven-Harrys konstmuseum häromdagen, efter ett tips av min bloggvän Eva.  Som de flesta av er säkert vet ligger museet vid Vasaparken. Det guldfärgade huset, som förutom museet även innehåller  lägenheter,  en restaurang och högst upp en kopia av Sven-Harrys hem i Ekholmsnäs på Lidingö,  invigdes 2011,  och har sedan dess haft många intressanta utställningar.
 Ellen Thesleff är säkert för många, som för mig, ett okänt namn på konsthimlen och ändå räknas hon till en av Finlands främsta konstnärer.
Självporträtt 1891
Hon föddes i Helsingfors 1869 där hon också skaffade sig sin utbildning på olika konstskolor, och som många andra kvinnliga konstnärer tillbringade hon ett drygt år i Paris men det var Italien som blev hennes andra hemland. Hon går från ett naturalistiskt måleri till ett Kandinskyinpirerat färgexprimenterande och målningarna ger en fin bild av hennes konstnärliga utveckling.  Jag tycker mycket om dem, deras ljus, deras lite meditativa anslag.  Lite androgyn i sin uppenbarelse med sitt korta hår ser hon på mig, äldsta dottern i en musikalisk familj, som aldrig själv skaffade sig en egen men som
till skillnad från många andra kvinnliga konstnärer fick möjlighet att utveckla sin konst och bli erkänd och högt uppskattad inte bara i sitt hemland. 1954 dog hon och då hade hon varit konvalescent i flera år efter en spårvagnsolycka. Utställningen pågår till den 10 april!

"Violinist" 1896

"Vårlandskap" 1915

tisdag 8 mars 2016

Till lilla E...

En tårtbit till lilla E och alla andra 8-åriga flickor

I dag fyller du 8 år! På kvinnodagen! Tänk att det måste finnas en speciell dag för kvinnor…men det är så och kommer vara så mycket länge.  I går talade du med din kusin Elsa Dolly om att det var svårt att välja vilken tårta du ville mamma skulle göra. Dajm? Prinsess? eller kanske glass…För Elsa Dolly var det mest viktigt att få komma på kalaset. "Klart du får", sa lilla E, "du är ju kusin!"
Sedan följde jag dig till dansen, där du går en dag i veckan. Du är så klok, har så mycket funderingar och din mun går oavbrutet! Du tittar på världen med dina fina ögon och registrerar och förstår säkert mycket mer än vad jag som vuxen tror.
Det är miljontals flickor som fyller 8 år i dag. Många heter säkert som du och många får säkert tårta också. Men sorgligt nog är det också många, många som inte får det. Som är på flykt, som lever i misär, i krig. Det är så sorgligt att tänka på det, att världen är så orättvis och att vi vuxna inte kan ge det skydd och den omsorg som alla barn behöver. Jag är så lycklig och tacksam över kära lilla E att du finns här hos oss, att vi får dela din tårta och får sjunga i dag att det är din födelsedag, precis i dag, HURRA, HURRA!

Lilla E med världen i sin hand...

söndag 6 mars 2016

Kärlek, passion, svek...


Handlingen är ofta ganska enkel, några ord täcker det mesta! Kärlek, passion, svek och ond bråd död! Lägg därtill den mest underbara musik och de mest fantastiska sångröster så har du opera som bäst i ett nötskal.
I går var jag med en väninna och såg Puccinis "Manon Lescaut" på Folkets husbion i Hammarby sjöstad. Handlingen är förlagd till 1940 talets Frankrike där Manon Lescaut ska föras till kloster men blir förälskad i studenten des Grieux och de flyr till Paris. Här tar fattigdomen sitt pris och Manon lämnar des Grieux för att leva som älskarinna till en rik gammal man. Kärleksparet återförenas dock och blir landsförvisade till Amerika där Manon efter svåra umbäranden dör i des Grieux armar.  Tillsammans med ett välfyllt Metropolitan fick vi i realtid följa med bakom kulisserna, lyssna på intervjuer med artisterna men framförallt i tre timmar lyssna på denna fantastiska musik och skönsång som våldsamt, intensivt och innerligt uttrycker alla våra basala känslor, som opera på sitt oefterhärmliga sätt kan göra. Ingen kan förbli oberörd tänker jag. Själv fick jag flera gånger gråt i halsen, försvann stundtals in i de starka känslouttryckens virvlar för att plötsligt åter befinna mig på min plaststol tillsammans med ett andäktigt lyssnande auditorium. Det är nog det som gör opera så speciellt. Här finns inte plats för svala och förnuftiga känslor, nej här får våra passioner levas ut, vi får gråta och älska även om det inte så sällan slutar med döden.
Fantastiskt att samtidigt med oss tittar ca 16 miljoner människor i 60 länder på samma föreställning…vad kan förena oss om inte musiken?!

onsdag 2 mars 2016

Att få åldras tillsammans...

Jag i mina barndomskvarter

I dag tog jag mig tid för mig själv…det är ju inte så att någon egentligen hindrat mig, men jag har svårt att sätta gränser för mitt engagemang för barn och barnbarn. De sista månaderna har ju Agnes med familj bott hos oss,  som många av er vet,  och det har givetvis varit underbart att få vara nära sina barnbarn men samtidigt påfrestande att leva tillsammans med alla vi vuxnas olikheter och behov. Nu har familjen flyttat i helgen till sin lägenhet och helt plötsligt är allt så tyst och tomt. Inga leksaker att snubbla över, inga barnkläder hängandes över trappräcken och stolar,  ingen TV med Barbapappa eller Tingeling…För första gången kände jag att nu är det norska äventyret avslutat…nu börjar det "verkliga" livet för familjen med dagis (även om det låter vänta på sig…) och sökande efter arbete för Agnes del.
Jag kommer sakna mina resor till Tromsö…att stiga ur planet; den kyligt friska luften som slår emot en och den vidunderliga skönheten i fjällen som omger "Nordens Paris";  och så de efterlängtade kramarna från mina flickor! Nu kommer de att finnas här hemma och vi kan ses på ett helt annat sätt i vardagen.
De här åren har givit mig så mycket av naturupplevelser och även en speciell närhet till barnbarnen som utvecklas när man bor tillsammans. Jag är så glad över att jag fått vara med i deras äventyr men nu är det skönt att de är hemma igen.
Ett  härligt Tromsöminne! 
Vad gjorde jag nu då på min egna dag? Hittade oförhappandes en julklappsslant så det blev en klänning och en lunch som dock blev en besvikelse. En misslyckad favoriträtt " Stekt fläsk med raggmunk och lingonsylt…" där fläsket var för hårdstekt och raggmunken seg.
Sedan blev det bio. "45 år" med Charlotte Rampling, en favoritskådespelare.  Jag har velat se den länge och nu blev det av. En lågmäld film om att åldras, om att bära på upplevelser som man inte kan lämna och svårigheter att tala om det som finns djupast inom oss. Så befriande att se dessa åldrande ansikten med rynkor utan lyft och andra föryngringsknep. Vemodet går som en röd tråd genom filmen men också ömheten och kärleken till varandra. Många tankar väcktes inom mig,  förmodligen även hos resten av publiken (mest äldre!), för ingen reste sig direkt när filmen var slut som annars brukar vara fallet.  Jag önskar Christer varit med…det är en film att dela med någon och föra samtal kring.

"35 år"