Det nya Sverige?...

Vi är på julskyltning på NK jag och mitt barnbarn Elin. Runt omkring oss stojar en massa barn från olika dagis, antar jag. De pekar och skrattar och går från fönster till fönster precis som jag och Elin. Nedanför ett av fönstren sitter en kvinna, en rom som man numera säger, med sin pappmugg och med ett kort på några barn framför sig. Ingen tar särskild notis om henne, inte jag heller först, men efter en stund tittar jag på bilden av barnen på kortet. Bilder från andra barn på TV flimrar förbi. Hungriga, frusna, övergivna barn...barn i krigsområden, barn i flyktingläger...och så våra egna barn som står här glada och uppspelta inför julens alla lockelser. Visst så har det alltid varit men i och med alla dessa tiggare som numera ingår i gatubilden kommer allting mer nära. Elin ger en slant och kvinnan ler vackert. Mår jag bättre nu? Nej inte nämnvärt...är t.o.m osäker om kvinnan själv får behålla slanten eller om någon annan tar hand om den. Och är det hennes barn egentligen på bilden? Usch så cynisk jag verkar, så misstänksam. Men allt det här är så svårt och vad kan jag göra? Ge månatliga bidrag till olika organisationer...men går dessa pengar verkligen till dem som behöver dem, eller äts mycket upp av administration både här hemma och utomlands?
Vi tittar i fönstren flera gånger och sedan går vi in och tittar på den jättestora granen inne på NK. Mitt barnbarns ögon lyser...så stooor...
När vi åker hem slumrar Elin till på tunnelbanan och nästan även jag. Då kommer plötsligt en ung flicka in och sätter sig på bänken vid mittgången. Hon är välklädd med fin kappa och handväska men verkar helt borta. Mumlar osammanhängande och talar lite sluddrande. Är hon full, tänker jag och så tänker säkert också det äldre solbrända paret mitt emot. Men det luktar inte sprit, snarare verkar hon drogad. Hur gammal kan hon vara frågar jag mig 18, 19 kanske. Tänker att jag kanske ska ingripa på något sätt. Men å andra sidan har jag min lilla Elin som snusar bredvid... Efter en liten stund kommer en annan ung kvinna. "Hej jag heter..., kan någon avvara några kronor så jag kan få lite att äta..." Hon har en rejäl anorak på och ser helt ok ut. "Men inte ska väl du behöva gå och tigga, unga människa"..säger jag högt, men då har hon redan gått vidare och jag ser bara ryggen på henne. Den solbrända mannen tittar på mig och säger "Detta är det nya Sverige"... och så ser vi båda på den välklädda kvinnan som nu krupit upp i hörnet och verkar helt borta.
Den friska luften piggar upp min lilla Elin när vi kliver av tunnelbanan och går nerför trapporna. Där utanför hissen sitter den gamla kvinnan, som alltid sitter här, nu inlindad i en filt och med sin pappmugg framför.  Är detta det nya Sverige? Många diskussioner förs om hur man skall hantera all denna misär som omger oss, men inga säkra svar gives. Och jag gör som de flesta andra går mest förbi...

Vårt dagliga bröd....

Den kunniga guiden Karin berättar insiktsfullt om konstnären Hertha Hillfons liv och verk. Vi sitter en grupp kvinnor kring ett bord i det lilla muséet på Skeppsholmen som sedan några år tillbaka får ersätta det museum som man önskat att hennes hem och ateljé i Mälarhöjden skulle få blivit. Karin berättar lite om alla turer som pågick för att denna önskan skulle uppfyllas och hur fantastiskt fint det skulle ha blivit med den enorma ateljén "Blå Huset" och den omgivande trädgården. Jag kan inte låta bli att tänka att om Hertha Hillfons varit en manlig konstnär så hade man säkert ordnat till detta. (Jfr t.ex skulptören Carl Elds ateljé vid Bellevueparken Roslagstull...). Men nu har man med entusiasm och kärlek skapat detta lilla museum av det gamla Badhuset och fyllt den med olika verk som man inköpt vid olika tillfällen från dödsboet och aktioner. Lite över 90 verk har Hertha Hillfons vänner nu i sin ägo och det är dessutom de som driver hela verksamheten.
Hertha Hillfons, en av våra stora keramiker och skulptörer,  föddes i Härnösand 1921 och bosatte sig i Stockholm 1933. Tillsammans med sin make Gösta övertog hon tio år senare sina svärföräldrars hus i Mälarhöjden och här bodde hon sedan med sin familj till sin död 2013. Hennes make byggde på 60-talet den enorma ateljén med ugnar så att hon kunde bränna sina keramikskulpturer och föremål som hon dessutom hon hade svårt att skiljas ifrån! Hon älskade sitt hem, sin ateljé och sin trädgård och på en lertavla står "Mitt hem är en Kär-Lekstuga"!

Just nu pågår en utställning "Vardagens poesi" och här finns några verk som just handlar om vardagsbestyr bl.a några brödkakor på ett fat med en kanna bredvid. På en vägg hänger också en handduk och ett skåp i keramik står alldeles invid dörren. Detta skåp stod i Herthas hem och där kunde man (och kan!) tända ett ljus och önska sig något! Just skulpturen "Vårt dagliga bröd" får mig att tänka på när vi en sommar för många år sedan bodde på den grekiska ön Karpathos i en liten by långt från allfartsvägen.

Vi hade hyrt en lägenhet av en god vän och det fanns inte mycket att handla utan en gång i veckan kom en båt med grönsaker och frukt och lite andra förnödenheter. Men varje vecka låg ett stort bröd på vårt terassbord tillsammans med en flaska olivolja.

Det var vår väns mamma som troget kom med detta. Jag ser fortfarande den lilla svartklädda kvinnan framför mig komma uppför backen med sitt bröd och sin olja...livets fundament...

Vårt dagliga bröd

Paris Passion...

Hamnar på releasefest hos min vän Eva! Hennes nya bok "Passion Paris" har kommit i tryck och nu samlas vänner och familj för att fira! Ett härligt buffébord med allehanda godsaker, vin och lille Milton, barnbarnet går runt med gratislotter! Känner igen en del människor och småpratar med "gamla" Enskedebor som nu flyttat in till stan. Gemytlig stämning och i " Frankrikerummet" hänger sepiatonade foton av Paris tagna av en god vän till henne. Paris Passion...det är många som har en relation till just Paris. Eva berättar om sina år där som journalist, som ung kvinna med många drömmar  (jag har inte hunnit läsa boken ännu) spännande möten och så kärlek förstås! Själv har jag också mina minnen av Paris...en kärlek...  och många stunder på olika caféer med min skrivbok och samtal som ofta blev så intensiva därför att jag visste att vi aldrig skulle ses igen. Av min franska kärlek har jag kvar en gammal utgåva av en bok av George Sand och ett halssmycke, ett litet hjärta och en liten lapp där han skrivit med sin vackra handstil.
Undrar vad som blivit av honom? Tänker på något som skådespelerskan Jeanne Moreau lär ha sagt...jag skulle vilja bo i ett hus tillsammans med alla mina älskare...nåja så många älskare har jag inte haft!! men visst skulle det vara roligt att få träffa några av dem som betytt mycket och se vad som hänt i deras liv!

"Jalla, jalla..."

Fortfarande kan jag höra vår turkfödde guide på flytande norska säga" Kära vänner, följ mig, jalla, jalla..." I en veckas tid forslas vi runt i buss till den ena marockanska sevärdheten efter den andra. Över Atlasbergen med sina enorma olivodlingar, förbi små byar med lerbyggda hus och den allestädes närvarande moskén. Kungapalats med glänsande guldportar möter oss i staden Fez...

Kungens port! Kvinnornas port ligger på sidan och är givetvis mycket enklare!!

Världskulturarv följer på varandra...  Vi blir förstås imponerade men som alltid är det vissa saker som fastnar i minnet i denna rika historia om sultaner och kungar. Vår guide är mycket kunnig och för oss genom historiens dåtid och nutid. Stor skillnad mellan fattiga och rika (inget nytt...) men här kan det bli vådliga konsekvenser inte minst för flickor och kvinnor vars öde till stor del bestäms av den klanfamilj man tillhör. Skolgång eller inte...ja det finns lag på att alla ska gå i skolan, men det är inte alltför svårt att se genom fingrarna om framförallt flickorna behövs hemma.

Liten skola bland gränderna!

I ett land där drygt 65% procent av de arbetsföra inte betalar någon skatt blir inte mycket över till sjukvård, pensioner och andra sociala förmåner...här växer korruption och mutor och man kan bara ana de enorma svårigheter som finns för att vända till ett mer rättvist samhälle; därav förstår man också familjens oerhörda betydelse för trygghet och säkerhet. Som jag förstått är kungen populär och anses modern och han och hans hustru, som kommer från en enkel familj, försöker med olika åtgärder förändra och förbättra.

Många kvinnokollektiv växer fram

Kungen har t.o.m stiftat en lag om att vill mannen ta en andra hustru måste den första ge sitt tillstånd. (en man får ha fyra hustrur...) Kungen har bara en hustru vilket säkert också ökar hans popularitet åtminstone bland kvinnorna!

De flesta kvinnorna bär sjal och långa klänningar, men det är betydligt modernare i de stora städerna. Här går många ungdomar klädda som vi och det är nog mycket lättare att leva fritt och mindre påpassat här. Svårare och mer konservativt är det på landsbygden, i de små städerna och byarna...här ser man sällan män och kvinnor tillsammans, kvinnorna gör sitt med hem och barn och männen sitter på kafeerna eller utanför moskéerna. På olika uppsamlingsplaser samlas männen för att bli hämtade till olika arbetsprojekt...många hus byggs men många står tomma och halvfärdiga och när skymningen faller ser vissa byar ut som spökstäder med sina gapande fönsterhål.
Alla hus bär galler och jag undrar varför. Då blir svaret att det ska förhindra insyn för att kunna titta på kvinnorna...

Sista veckan bor vi i Marrakesh, en vacker stad med fina parker, breda gator och terrakottafärgade hus. Här upplever vi det jättestora torget med sina ormtjusare och vandrar i de smala gränderna med ett oändligt antal affärer och butiker av alla de slag...här säljs löständer och du kan väga dig på små vågar som står uppställda...

 Vi badar i poolen på vårt lyxiga hotell och jag mår lätt illa när jag ser de många (förlåt..) rejält överviktiga män och kvinnor som tar för sig av den rikliga buffén och äter med god aptit. Själv har jag drabbats ( tillsammans med flera i gruppen) av magsjuka och uppskattar det marockanska teet, fast utan socker! Sista dagen råkar jag ut för en väskryckare som kör upp bakom mig med sin motorcykel på trottoaren och rycker åt sig min fina lilla kuvertväska som jag var så glad i. Jag blev ordentligt chockad men så här i efterhand är jag glad över att jag varken hade kort eller pass med och även om min mobil blev stulen och pengar så blev jag inte fysiskt skadad dock en erfarenhet rikare...
Lyckan blir stor när jag nu vid hemkosten upptäcker att alla bilder jag tagit under resan och som jag trott varit förlorade när mobilen försvann,  finns i min dator!!! fast den varit stängd..."molnet" är förklaringen! Fattar faktiskt inte riktigt men glad blir jag!  Och GLAD (här stora bokstäver) blev också den lille killen, 7 -8 år som försökte sälja näsdukar till oss på marknaden. Vi tackade nej först men han tittade så bedjande på oss så vi föll till föga. Han fick motsvarande 10 kronor av oss och jag har aldrig sett någon så GLAD! Hela ansiktet strålade och han hoppade och skuttade runt oss...fick mig att tänka på alla våra barnbarn med alla sina saker....10 kronor och sådan glädje...
En mycket givande resa på många sätt..
den stämmer till eftertanke, tacksamhet för att jag lever i vårt land och en ökad förståelse och ödmjukhet inför de oerhörda problem som finns ute i världen inte minst i Marocko men också hopp till de underströmmar som, enligt vad vår chaufför berättar för oss, gror under ytan hos alla de ungdomar som nu växer upp i Marocko med tillgång till både internet och utbildning.
Bilder från några highlights!

Vattenfallen i trädgården i Beni Mellai

Gör mig glad!

Voulubilis, en imponerande romersk utgrävningsplats med ett fint museum

Makalöst välbevarade mosaikgolv

Jardín Majorelle i Marrakesh, skapad av Jaques Majorelle och hans vän Yves Saint Laurent

Liten grekinspirerad del av Casablanca, här möter vi Atlanten

Världens tredje största moské, Hassan 2, lyser som ett smycke i Casablancas natt
med sin 200 m höga minaret. Här kan över 100.000 människor samlas för bön

Den fina kuststaden Essaouria med sin dramatiska historia om
slavhandel...Vitmålade hus och härlig strand med svalkande Atlantvatten!

Staden Ait Ben Haddou, den gamla karavanlstaden mellan Sahara och Marrakesh.
Här vilade man ut...numera bor endast 8 familjer kvar, resten har flyttat till modernare
hus i närheten. Många filmer har spelats in här, bl.a Lawrence of Arabia

En natt i Sahara...soluppgång med frustande kameler i sanddynerna...kamelritt i månsken och
Berber (ursprungsbefolkningen) bjuder varmt te i morgonkylan efter en natt med makalös stjärnhimmel

"Människans dagar är som gräs..."

Spelar Brahms Requiem med min kör...inspelningen gjordes söndagen 14 november 2004 och vid pianot Monica och Carl-Axel Dominique. Anna-Lena Nordberg var vår dirigent och jag minns konserten som en av de vackraste jag varit med om. Jag har tänt ljus och novembermörkret har sänkt sig utanför fönstret. Just nu vallfärdar många människor till Skogskyrkogården för att tända ljus på anhörigas gravar. Jag vet hur det glimmar av ljus i mörkret, hur skuggor av människor skymtar mellan gravarna...det är alltid en speciell stämning denna kväll. Själv går jag inte dit i kväll. Jag tänder i stället ljus framför mina käras foton och minns dem med ömhet och saknad. I morgon efter vår konsert i kyrkan ska jag dock gå till gravarna. Efter att vi sjungit Rutters Requiem, också mycket vacker. En lycka att få sjunga sådan vacker musik just denna dag som vi kallar Alla själars dag. Välkomna att lyssna kl 16 i Enskede kyrka även till vår körledare David Åbergs uruppförande av sitt verk "Tårar och Jubel"!