onsdag 27 juli 2016

Skördedags!


Egentligen skulle vi börjat skörda vår lavendel för några veckor sedan…men värmen (man har svårt komma i gång…), och sedan några dagars regn har gjort att vi först i dag började. I går var jag och inhandlade lavendelpåsar, som tyvärr visade sig vara de sista (tygbutiken har fått ny ägare, som verkar vara mer inne på elegantare inredning och för nu inte längre påsar och band som jag förut kunnat köpa). Nu gäller det således att hitta en ny leverantör eller någon som kan sy upp av tygrester.
 Det är viktigt att lavendeln är torr när man börjar,  så efter regndagarna fick det gå två rejäla soldagar innan vi började. Det var jag och Elsa Dolly som började repa och snart fick vi ihop två brickor där blomfröna fick ligga och ytterligare torka i solen.




Sedan var det bara att börja fylla påsarna och nu ville Elin också vara med trots att hon är sjuk med feber och magont. Mamma Agnes är också sjuk så det går åt mycket vatten och coca med isbitar just nu! Vi ska fortsätta i morgon igen, men vi är väldigt nöjda med dagens skörd! Det doftar i hela huset!



måndag 25 juli 2016

Mat och Yoga på hög nivå!


Vår familj har utökats med ännu en mästerkock! Denna gång med speciell inriktning på vegetarisk mat där frukt och grönsaker ingår på ett sätt som i alla fall Christer och jag inte är så vana vid! Gott blir det i alla fall och nyttigt är det för oss mer traditionsbundna korvätare!!


Tobbe och hans Renée förbereder en god måltid!
Dessutom är mästerkocken även utbildad yogalärare så nu praktiseras solhälsningen här vid poolkanten. Det visar sig att Agnes har en naturlig fallenhet för denna form av yoga, Ashtangayoga,  som är lite mer fysiskt krävande än kundaliniyogan. Själv försöker jag hänga med så gott det går…blir sugen att börja igen till hösten. Gjorde några pass i våras innan förkylningarna satte in. 
Vår grill används flitigt och här ska ni få ett recept på en god förrätt med grillad vattenmelon!



Skär vattenmelonen i encentimeters skivor
Grilla tills de får en härlig yta utan att bli brända
Lägg upp på fat och ringla över lite olivolja och lägg på smulad fetaost
strö över lite rivet citronskal samt några droppar pressad citron
peppra och ha salt på vid behov.

Lite välkyld rosé passar till, eller bubbel! 

Santé!

fredag 22 juli 2016

Hommage till Tomas Ledin!


Det blir en dag på stranden! Molnen har dragit förbi;  Vi sjunker ner i sanden och låter dagen få bli som den blir. Det blir en lunch i skuggan, en siesta, det blir bra. Det blir inga ändrade planer för vi har stängt för idag!


Så med sandaler av plast och med en glass i min mun, går jag i solen medan Christer löser gårdagens kryss! Snart är det dags för ett dopp i det blå, få bort sanden mellan tårna och svalka min kropp.
Sommaren är kort… men nu är den här, så vi tar för oss, solen skiner idag!


onsdag 20 juli 2016

Frukostmys!


Le petit déjeuner, frukosten, är nog bland det bästa på semestern. Någon förbarmar sig och tar bilen och åker in till byn och köper nybakat bröd, baguetter, pain ou chocolat eller croissanter och under tiden dukas upp olika goda pålägg, kokta ägg och den goda grekiska youghurten som smakar så gott med honung. Sedan sätter man sig lite varstans med sin kaffe eller sitt te och njuter av den klarblå himlen och solen som ännu inte är för varm.

I dag blev det dock lite annorlunda. Jag och mina barnbarn Signe och Isak for in till byn för att morgonmysa på mitt favoritcafé på det lilla torget och i skuggan av parasoll och det vackra trädet som växer där åt vi vår frukost som specialgjorts enkom för oss! (Förr serverades frukost här,  men nu har man slutat med det men jag har tumme med ägarinnan så…)

En fin stund med prat om vad som händer i livet just nu och efter en liten promenad går vi in i kyrkan och tänder ljus för alla som dog i Nice. Både Signe och Isak var där och den upplevelsen kommer de aldrig glömma.
Små och stora barnbarn…alla ger de mig kärlek och stor glädje. Så rik jag är.

tisdag 19 juli 2016

Det brinner….


I går kväll när vi körde hemåt sent på natten efter en heldag vid havet, möttes vi av vägavspärrning och poliser. Ni får ta en annan väg hem upplyste de, det brinner i bergen mellan byn Correns och Monfort och då såg vi i horisonten tjocka svarta moln och uppflammande eldslågor. Vi hade redan tidigare känt brandlukten men nu blev den starkare och det stack i ögonen. Det är inte första gången det brinner här i trakten och det är alltid lika dramatiskt.  I början av vår tid här kom elden riktigt nära, bara någon kilometer bort och vi blev riktigt oroliga... och under många år var naturen bränd och träden skelettliknande runt de hus som drabbats.
I morse verkade allt vara under kontroll, men nu under dagen har det flammat upp igen och molnen tjocknar bortom olivlunden. Vattenplanen dånar ovanför oss, flyger i skytteltrafik och över 600 brandmän är inblandade. Det är stora arealer som är hotade och efter denna regnfattiga vår och de sista dagarnas värme brinner gräs och träd som fnöske. I dag har det varit nära 40 grader och det är bara att hoppas att vinden håller sig i schack. Nu verkar det dock ha lugnat ner sig och vi kan bara vara tacksamma för att mistralen inte blåst, då hade det kunnat bli en riktig katastrof.
Katatrof var det på den lilla grekiska ön Karpathos, där vi bodde med barnen under en sommar. Ön var inte stor och när det började brinna spred sig elden snabbt. Lågorna närmade sig med stormfart byn där vi bodde och vi alla var tvungna att hugga brandgator på bergssluttningarna. Jag minns hur man tvingades hugga ner gamla olivträd... Militären kallades in och det var direktsändningar på TV. Tobbe som var 13 år, var rädd och undrade hur vi skulle göra för att inte brinna upp…. Vi går ut i havet och ställer oss, sa Christer, du behöver inte vara rädd! Samma tänker jag nu…vi hoppar i poolen…om de inte tar vattnet förstås; för det har de rätt att göra om det behövs.

lördag 16 juli 2016

Låt oss aldrig skrämmas att sluta leva...

Ville ha en bild på någonting som alltid ger mig både andlig och påtaglig tröst...

Så drabbar oss terrorn igen. Denna gång bara några mil från oss själva. En lastbil lyckas ta sig in på den berömda strandpromenaden Promenade des Anglais i Nice och kör över människor som samlats för att fira nationaldagen med att titta på fyrverkerier. Många är unga, många är där med sina familjer,  feststämning byts ut mot skrik och panik, man försöker gömma sig för detta monster som besinninglöst mejar ner människor, man flyr in på restauranger, rusar runt för att söka skydd och mitt i allt detta befinner sig min son Tobbe med barn och käresta. Som tur är har de missat fyrverkerierna då de blivit försenade från sitt restaurangbesök, och upplever inte den vanvettiga körningen men de möts av skrikande och flyende människor och dras in i panikstämningen utan att egentligen veta vad som hänt. Ryktena sprider sig, en lastbil har vält, en flicka har blivit skjuten… ingen kan säga bestämt. De springer in på en restaurang för att gömma sig, kommer bort en stund från varandra, men lyckas efter flera timmar ta sig till sitt hotell där de tillsägs att hålla sig inomhus. Härifrån ringer de till oss mitt i natten. Chockade och rädda. Vad är det som händer? Nu vet de mer och delger oss. Dödstalen stiger oavbrutet, så många skadade…Sirenerna från ambulanserna hörs hela tiden och gator spärras av.
Själva sitter vi här i natten och pratar. Det är svårt att ta till sig det som hänt. Min dator funkar dåligt så det är svårt att följa nyheterna. Våra kära är välbehållna, det är det viktigaste men tankarna går oavbrutet till de som inte är det. Vem kan vilja göra något så fruktansvärt? Vad är meningen? Frågorna är många och inga givna svar. En frustrerad galning eller en genomtänkt och välplanerad handling av en ensam fanatiker eller grupp. Än så länge vet man inte,  bara att detta kommer att fortsätta och hur mycket vi än försöker skydda oss så kan vi aldrig förhindra att det händer igen.
Nu är vi samlade här i vårt hus. Nu ska vi vara tillsammans; det känns extra viktigt just nu. Livet och vad som betyder något blir så tydligt för en stund. Dessa terrorattacker mot oskyldiga människor händer ju hela tiden, men de är så långt borta och blir som svåra att ta till sig…men nu när de kryper närmare oss ajälva blir rädslan och sorgen så mer påtaglig över all den ondska som vi människor  åsamkar varandra.

torsdag 14 juli 2016

En liten pärla...


Drygt 50 mil är det till spanska gränsen från oss. Vi lämnar barn, barnbarn och  deras vänner för att, som förra året, ta oss en liten semestertur i semestern! Några vänner har tipsat om den lilla katalanska byn Collioure som ligger bara några mil från Spanien och förväntansfulla tar vi oss ner utmed kusten mot Montpellier och Perpignan. Vi är inte ensamma på vägarna! Det är lördag och långtradare trängs tillsammans med husbilar och fullpackade personbilar framför betalningsterminalerna till motorvägen.
Men så småningom far vi upp på cornichen till den lilla byn, som vackert breder ut sig där nedanför med sitt slott, sin katedral och sina färggranna hus i skydd av Pyreneerna. Vi bor mitt i byn, 50 meter från badstranden och alla butiker, restauranger finns inom bekvämt gångavstånd. Collioures historia går långt tillbaka i tiden och här har varit både romare och greker och givetvis spanjorer.

Slottet började byggas på tolvhundratalet och blev residens för den Mallorcanska kungafamiljen som också härskade över Collouire med omnejd ända fram till 1642 då det blev franskt. På 1200-talet byggdes också ett dominikanerkloster som nu förvandlats till ett vinkällarkooperativ.


Nu omsluter de kyrkliga valven  stora ektunnor fyllda med traktens vin, som vi njuter av vid våra måltider! Katedralen Notre Dame des Anges, vars grund ligger i havet, byggdes på 1600-talet och har ett enormt altarskåp i trä, fyllt av figurer som karvats ut och guldbemålats av en katalansk konstnär.

Altartavla av JosephSunyer
Överhuvudtaget har många konstnärer inspirerats av denna fiskeby och hotellet vi bor på är fyllt av fantastiska tavlor som konstnärer stundom lämnat som betalning för kost och logi! Picasso, Chagall, Derain och Matisse "fauvismens grundare" (färgerna har avgörande betydelse för konstverket)  har här under tidigt 1900-tal målat sina färgsprakande verk med motiv från byn.
"Collioure" hommage till Matisse, Joel Desbouiges

På min tidiga morgonpromenad när Christer fortfarande sover är det just färgerna som slår mig. Husens varma kulörer, den prunkande växtligheten i de smala gränderna och i fonden det blåglittrande havet.
Vi äter traktens berömda anchoistapas, grillade gambas och sardiner och äter till frukost katalanska små muffins uppe vid det lilla kapellet på klippan, helgat till St Vincent som här lär ha lidit martyrdöden. Ett enormt kors med Jesus  blickar ut över havet…någon har satt fast en kvist vid hans fot och på taket kurar några sjöfåglar.


 Nedanför på stranden börjar badgästerna komma med sina solstolar och handdukar. Vi hör svenska överallt (och vi som trodde att vi var så exotiska!!) Många är barnfamiljer i sällskap med mor eller farföräldrar;  gamla och unga i en trivsam blandning. Här lurar inga lustjakter på redden och inga jetsettare så lång ögat kan nå!

Glass och nya solglasögon!

Det jag minns nu, när jag återigen sitter här i mitt hus och mistralen blåser utanför dörren är värmen förstås men framförallt färgerna och det fantastiska ljuset…jag vill också börja måla!!


fredag 8 juli 2016

Överlevnadsstrategier!!


Värmen är stundtals bedövande… mestadels av tiden tillbringar vi vid poolen, baden blir många och vattenflaskan åker in och ut i kylskåpet. Just nu är vi 10 personer i huset! Agnes med familj och deras vänner! Fyra barn som leker och stojar, bygger kojor och spelar spel på ipaden. Sommarliv…
Man orkar inte göra så mycket…handla middagsmat och sedan sjunka ner i solstolen igen men under parasoll!! Ingen "sunny side of the street" just nu! På kvällen vid solnedgången kommer den sköna svalkan, en liten aperetif innan middagen och när mörkret faller vidtar den fantastiska stjärnhimlen och vi tar ett hastigt kvällsdopp. Hör ni syrsorna frågar någon? Nej, varken jag eller Christer hör dem längre…men cikadornas hör jag fortfarande!



lördag 2 juli 2016

Man kan gå med hög kilklack om man tar det lugnt!!


Vi har ett fågelbo på taket! Föräldrarna pilar fram och tillbaka och det piper oavbrutet under takpannorna! Hej på er, säger jag när jag går förbi, för fågelspråket måste vara universellt tänker jag. En del av min egen familj har nu åkt och vi har några dagar ensamma innan nästa gör entré! Mår du bra mamma, frågade min son i går…en direkt fråga som överrumplade mig. Det är klart jag mår bra... Hur kan jag göra annat, jag som är så priviligerad. Får vara på denna underbara plats, har familj och vänner, kort sagt inget saknas mig egentligen. Och ändå berörde frågan mig. Tog tag i något som jag har svårt att riktigt identifiera. Småkrämpor som de flesta av mina vänner, tröttare och vill gärna slumra till framåt tretiden och tycker dagarna går så väldigt fort…saker som förr kunde roa mig, gör det inte längre och jag har blivit mer sparsmakad när det gäller ytligt umgänge. Kanske håller min livsväg på att ta en ny riktning…Jag ser framför mig hur jag går på vägen och nu står framför ett vägskäl där jag så sakteliga börjar ta av åt ett nytt håll…
Foto Pierre Gable (från en utställning i byn Aups)
En som berättar om detta är min bloggvän Eva Swedenmark i sin nya bok "Om ni inte börjar leva gör jag slut". Fyra kvinnor 60 plus bestämmer sig för att vägra vara osynliga, tar tag i sina drömmar och hjälps åt att förverkliga dem! Lite"Sex and the City-känsla" fast med mognare kvinnor... Jag följer med på båtfärder, öppnar låsta väskor och dörrar  och dricker bubbel i sammetsfåtöljer på lyxhotell på Rivieran. Hittar kärlek som troddes vara förlorad… en härlig, inspirerande bok som flyter lika lätt som drinkarna vännerna intar. Klokt och insiktsfullt berättar Eva om hur vänskap och lite "jäklar anamma" kan förändra och förvandla lite gnälliga och missnöjda "tanter" till häftiga och modiga kvinnor!
Själv köper jag svartprickiga skor med egentligen alldeles för hög kilklack... men ska här förändras
så ska det!!