måndag 29 juni 2015

Även en farmor har kraft i arm!!

Äldsta barnbarnet Joel tar ut färdriktningen!

Kanske någon undrar vart jag tagit vägen…det var ju ett tag sedan jag hörde av mig, men nu finns en stund över för mig själv!  Och bättre kan jag inte ha det!
Sitter på vår terass i Frankrike med ett glas rosévin. Det är vindstilla, varmt och solen håller just på att långsamt gå ner bakom bergen. Cikadorna spelar och kanske också syrsorna, men de sistnämnda kan jag inte längre höra…som Sara Leander sjunger, "jag kan inte längre höra syrsor,  det är trist, men det är en överkomlig brist!"
Vi lämnade ett kallt Enskede för fyra dagar sedan….visserligen sken solen då och då och vi försökte sitta ute och äta men med jackor på och filtar runt benen…och så fort solen gick i moln frös man lite. Nu är det tvärtom…sol och värme i överflöd och varje morgon skojar min Elsa Dolly och jag om vad det är för väder idag! snöar det kanhända…i Tromsö där hennes pappa fortfarande är, var det häromdagen plus 7 grader och regn… Förhoppningsvis är det nu varmt och skönt även hemma i Sverige, så alla får njuta av den vackraste tiden på hela året.
 Egentligen skulle jag vilja vara hemma denna tid. Den svenska sommaren är oslagbar när den vill! med ljusa nätter och blomsterfagra ängar och även en regnskvätt då och då gör ingenting! Sommarregnet får dofterna att framträda på ett alldeles speciellt sätt, bara det slutar i tid!!!
Idag imponerade jag på mina barnbarn (just nu är det 8 stycken här i olika åldrar!). I drygt två timmar paddlade vi kanot från en by till en annan, en sträcka på drygt en mil. Två kanoter med tre i varje, genom en canjon omgärdad av höga berg och klart grönt vatten. Då och då stannade vi till för att ta oss ett dopp innan vi fortsatte. En helt underbar tur, i ett fantastiskt landskap och jag ramlade inte i eller bröt lårbenshalsen när vi klättrade upp på klippor för att doppa oss! Häftigt farmor blev kommentarerna!
Känns bra!!
Ett handtag kan behövas!!

tisdag 16 juni 2015

Grekland i mitt hjärta

Jamas!

Grekland har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta ända sedan jag och en väninna i början av 60-talet åkte tåg och båt till Rhodos. Då var Rhodos fortfarande jungfruligt! Inga stora hotell, små pensionat och milsvida sandstränder utan parasoll och hus. Speciellt minns jag de små tavernorna där man gick in i köket, fick titta i husmors grytor innan man beställde. Ofta. om det var inomhus, fanns det bara en glödlampa i taket, enkla stolar med flätade vassitsar och bord med vaxduk. Och vilken mat!!!
Till det vackra Lindos med sitt tempel på kullen tog man en buss och sedan kunde man ostört vandra upp och sätta sig ner vid en pelare och skåda ut över det blå Medelhavet. Många år senare,  när jag återkom, var backen täckt av små "butiker" och man hade byggt en stor parkering för alla turistbussar… jag förstår att det ofta blir så…tyvärr många gånger, för vart tar det genuina vägen…
För mig blev det mindre och mindre öar, dit det var svårare att ta sig och där man fortfarande hittade det som jag upplevde som den grekiska "själen".
Och nu efter över tio år for vi förra veckan till den lilla staden Parga på fastlandet mitt emot ön Corfu.
Nu går man inte in i köket och tittar i grytorna innan man beställer utan man sitter snällt på stolen med en meny…men fortfarande serveras retzinan på de flesta små familjeägda tavernorna i små dricksglas och maten är precis lika god som jag minns! Havet lika bländande turkost, stränderna med vita stenar eller mjuk sand lika lockande och musiken! ja det var Theodorakis, "Aldrig på en söndag" (som för övrigt var på modet på min första resa) Zorbas dans och "I Margarita, i Margaro", som jag alltid tyckt varit min sång!!
På den vackra strandpromenaden satt vi med vår ouzo och tittade på alla mer eller mindre solbrända turister eller också promenerade vi i de små gränderna med  lockande butiker och i den sammetsmjuka kvällen avnjöt vi ännu en god måltid.
 Av kris märkte vi inget och frågade inte heller,  men vi fick kvitton överallt!! Så nog händer det saker. Mitt Grekland finns kvar…även om det sker förändringar,  men vänligheten, gästfriheten och värmen kan ingen ta ifrån detta just nu så ekonomiskt drabbade land.
Parga, venetianskt inspirerad!
Fantastiska klippformationer

Blå Grottan! Ser ni mig?! 
Grekisk sallad
En hommage till vår vän Arne
Färska nygrillade sardiner…så gott!
Ouzotime runt 18!
Min älsklingsblomma
I väntan på gobitar!
Nyfriterade kalamares
Överallt blommor...
….och havet
Vi!

söndag 7 juni 2015

Nu blommar mina finska rosor...


…och sprider sin väldoft! För ganska många år sedan fick jag av en vän några skott från hennes rosor och tåligare plantor får man leta efter. De växte upp ganska snabbt, spred sig och blev till en härlig buskliknande häck. Av misstag klipptes de ner till grunden för några år sedan och jag tänkte nu kommer de inte mer, men ack vad jag bedrog mig. Den finska sisusen kan inte förnekas och nu prunkar de vita blommorna i all sin skönhet.
Hade gärna givit en bukett till mitt barnbarn Joel, studenten, men trots skönheten, bär grenarna taggar…se men inte röra!
Jag var ju på hans studentutsläpp och blev mäkta förvånad över att man inte sjöng studentsången.
 Ska vi inte sjunga den, frågade jag, men det var högst omöjligt. Ett rockband spelade hela tiden från en scen och ljudet var bedövande. Vi gör det i morgon farmor, sa mitt barnbarn. En stilig ung man, fin och hjärtegod! Min studentmössa hade jag velat ha på, men hittade den inte. Det var förresten inga som bar studentmössor  (utom de nykläckta förstås) bara några gamlingar!! Tiderna förändras….det där är gammalmodigt kära mamma, sa dottern, nu blåser andra vindar!
Dagen efter var själva mottagningen och nu jäklar  tänkte jag,  och letade fram några gamla studentsånger! Så lätt ska ni inte komma undan! Så det blev både studentsång och "O gamla klang och jubeltid" men inte något "Jerum, jerum…" och det kan jag väl förstå. Man läser väl inte latin längre kantänka! Däremot fick vi studenten att ställa sig på en stol (bordet var för rangligt) och så sjöng vi "sätt nu glaset till din mun.." och den hade heller studenten aldrig hört men väl hans föräldrar så det blev många igenkännande leenden! och…. "han kunde konsten…!!"

Med mamma och pappa...

….och farmor!
ps. För den som kanske undrar hur nationaldagskonserten i kyrkan gick, så gick det jättebra! Nästan fullsatt kyrka, uppskattat program och vi sjöng "Sverige" så vackert!


lördag 6 juni 2015

Det är viktigt att vara med varandra….


Ovanstående sa min lilla Elsa Dolly till mig i en dröm i natt. Att vara med varandra, sitta nära, se varandra…jag tänker också på ordet tillhörighet, att höra till. Speciellt i dag på vår nationaldag.
Jag är stolt över att vara svensk. Jag känner en trygghet i min nationella tillhörighet. Vänner som bor utomlands säger ofta att de har blivit så nationella! Alla högtider ska firas, även sådana som man inte brydde sig särskilt mycket om när man bodde hemma. Svenska kyrkan utomlands vittnar om hur många som kommer till dem för att få tillfälle att tala sitt språk, för att umgås och äta svenska kanelbullar! För många sjöfolk, för au pairer har kyrkan blivit som deras andra hem, en tillflyktsort,  en bit av Sverige.
I år har vi på våra konserter sjungit Stenhammars "Sverige" (text Verner von Heidenstam) och varje gång jag sjunger den darrar det till inom mig. Den är så mäktig,  inte alls lika "neutral" som "Du gamla du fria…" utan här talas om våra fäders jord, junikvällar och julesnö, vårt hem där våra barn ska bo…
Så lyckliga vi kan vara som så självklart kan sjunga detta,  vi som inte tvingas lämna vårt land på grund av krig eller fattigdom. Hit till oss flyr människor som säkert ständigt kommer att bära på en längtan tillbaka till sitt hemland,  till sin tillhörighet. Det är därför det är så viktigt att bjuda in, att se och förstå denna längtan och ge plats för en gemenskap som inte utesluter, utan kan ge både och.

Vi är med varandra!

tisdag 2 juni 2015

Sol, vind och hav...



Så kommer en sådan där perfekt dag! Sol från en nästan klar himmel så blå, så blå…. och vi beslutar oss för att fara ut till havet, till Sommaröya. Visserligen är det hav som omger oss överallt, men jag vill se öppet hav utan något som skymmer horisonten.
Det är bara jag och Christer som åker. Barnen ska vara på dagis och föräldrarna jobbar! Vägen går utmed fjorden, runt om kantad av snöklädda fjäll och små björkar av varierande grönska. Nere i dalgångarna är bladen nästan utslagna medan högre upp har lövsprickningen knappt börjat. Det är så otroligt vackert….jag har svårt att finna ord för denna fantastiska natur som omger oss. Det brusar från alla forsar och bäckar som kastar sig nerför bergssluttningarna och här och där ligger små hytter,  som det verkar på otillgängliga ställen.  Norrmännen älskar sina små hytter och far dit så fort tillfälle ges!
Väl framme på Sommaröya går vi upp på en höjd och där ligger hela havet framför våra ögon. Fjällmassivet går ända fram till kusten och byn breder ut sig i dalgången med azurblå havsvikar och gnistrande vita sandstränder. Här kan man hitta fina snäckor och jag plockar några att ta med hem.
Vi äter lunch på det lilla hotellet. Sitter ute på terassen och bara njuter…sol, vind och hav…kan det vara underbarare!