onsdag 26 februari 2014

Fjäril vingad….


….syns på Haga! Denna vackra park i engelsk stil som påbörjades av Gustav lll,
och som nu är ett underbart ströv och promenadområde vid Brunnsviken. Under 10 års tid i slutet av 70-talet firades Bellmandagen här och massor av folk kom hit med picnickorgar och vin och man sjöng och festade. Kanske var det vindrickandet som gjorde slut på det hela. Det kom nya restriktioner för utomhusdrickande och dagen försvann. Lite synd tycker jag förstås, vi behöver fester, men med tanke på att det var många barnfamiljer så var det nog inte alltid så trevligt.
 Många fina byggnader finns här också och så även Fjärilsmuseét och här tillbringade jag med lilla S och sonen en fin eftermiddag. Nu har man förutom fjärilsrummet en bassäng för stora karpar, som man får klappa till barnens förtjusning! Dessutom ett nybyggt jätteakvarium med hajar! När vi var där berättade en guide om just hajarna och vi fick bl.a reda på att vissa arter kan ha upp till 20.000 tänder! När de tappar en, så kommer genast en annan fram bakom! Att hajarna skulle vara särskilt farliga för människan är en myt, men som guiden sa, simmar man  omkring med våtdräkt på en surfbräda så är man nog ganska lik en säl…och då kanske just den sorten som äter kött vill ta en munsbit! Fjärilsrummet tyckte nog S var det mest intressanta. Här fick vi vara med om flera födslar! Länge stod vi och tittade på de upphängda pupporna och följde fascinerat när någon puppa började röra på sig och en liten fjäril kravlade sig ur. Det tog sin lilla tid och efteråt satt fjärilen kvar, säkert för att torka och prövade sedan försiktigt sina vingar. En del ramlade ner på marken nedanför och låg alldeles stilla. Lilla S trodde de var döda, men efter en stund rörde de på sig igen och till hennes glädje började de flaxa med vingarna. Vilket underbart tillfälle att beskåda livets under!

Vi har roligt!

måndag 24 februari 2014

Det här med minnet...


Som så ofta letar jag efter mina glasögon! Varför lägger du dem inte på samma plats hela tiden, säger min käre man, som själv ofta far omkring och letar efter sitt kära glasögonfodral i renskinn, som ska hänga om halsen och som han fått av sin gode vän i Norrland. Och det gäller inte bara glasögon…namn har en otrolig förmåga att försvinna ur huvudet när man vill ha dem och då kan det låta så här…Du vet han som var gift med henne…de bodde där vid vad hette det nu… etc etc.. Känner ni igen er!? Ofta börjar jag då med alfabetet för att få någon association och som tur är dyker namnet eller platsen upp efter en stund! Jag har trösterikt förstått att jag inte är ensam om detta! Många av mina generationskamrater har liknande åldersdrag men nu har jag också förstått att även yngre vänner behöver stöd för minnet!  Min Göteborgsväninna, som inte ens är 50 ännu, berättar att hon har en lapp hemma som hon tittar på innan hon ger sig i väg till jobbet på morgnarna. Där står glasögon? matlåda? nycklar? åkkort? … Sedan fick vi oss ett gott skratt när hon berättade att hon varit och spelat på ett äldreboende (hon är organist i en kyrka) och det på en av dörrarna satt en lapp där det stod med stora bokstäver "GLÖM INTE TÄNDERNA"! Tur att man än så länge inte behöver leta efter dem!!!

söndag 23 februari 2014

En oas att ständigt återkomma till!



En heldag med kär vän från Göteborg tillbringades delvis ute på Rosendahls trädgårdar. Det var Sveriges Trädgårdförening som 1861 började bygga upp detta paradis på Djurgården med en trädgårdsskola som under årens lopp utbildat  hundratals trädgårdsmästare. Numera drivs anläggningen av en stiftelse vars huvuduppgift är att sprida kunskap om biodynamisk odling och landsskapskonst. Här finns ett omtalat café, ett bageri och en liten butik där man bara "vill ha, vill ha…" av allt det goda och fina som står på hyllorna, och en stor plantbod i ett av de vackra växthusen. Det är alltid mycket folk men man hittar nästan alltid en plats att sitta på i den stora trädgården.  Hela tiden byggs nya miljöer upp till lust och fägring, och rosenträdgården och det intilliggande lavendelfältet som blommar på sensommaren bredvid vinodlingen, inbjuder till drömmar om sydligare breddgrader. För flera år sedan åkte vi hit med några vänner tidigt en sommarmorgon innan allt vaknat. Det var bara vi och alla småfåglar som pickade brödrester runt borden och vi slog oss ner i en berså med vår medhavda frukost. Ljuvligt att sitta här alldeles ensamma med denna vackra grönska omkring och tystnaden… Drygt en timme satt vi där och njöt i solen innan de första människorna började dyka upp…. då packade vi ihop och tackade för en "Rönnerdahlsk"  morgon! Nu var emellertid inte tid att sitta ute utan jag och väninnan satt inne i värmen på caféet med god lunch och tittade ut genom glasfönstren på allt som bara väntar...

Allt andas Vår!
Nyttigheter!

fredag 21 februari 2014

Parlez-vous Anglais?...

Jag har varit lite småkrasslig de sista dagarna, ni vet man känner sig olustig, lite illamående och allmänt nere och trött. Men det har inte hindrat mig från att studera franska med mitt fina barnbarn H, som nu går i 9:an. Han ska ha prov i skolan och behöver sin farmors hjälp! Det blir svårare och svårare att kunna bidra med den hjälpen! Det märker jag inte minst på ett annat barnbarn som har fortsatt med franskan på gymnasiet. Men detta ska jag nog klara av tänker jag där jag ligger på soffan och H sitter bredvid med papper och penna. Adjektiv och adverb och så en essä om Sverige med egna ord… Lätt som en plätt kan man tycka men det är konstigt så mycket man glömmer och hur svårt det kan vara att uttrycka vissa saker på ett enkelt sätt. Det rör sig hela tiden om att hålla sig till begrepp och uttryck som H har lärt sig. Det enkla är som ofta det svåraste! Men H är duktig och ambitiös och goggle är toppen i vissa lägen så det blir ganska bra till slut. Det här med språk är intressant. Läste en rolig krönika om just franska i DNs "Namn och Nytt" för någon vecka sedan. Där skriver skribenten att kan man konversera flytande med tre meningar i följd med en fransman, då drar han på som ett smattrande gevär och så står man  där som ett fån igen! En del tycker att fransmän i allmänhet är lite "uppnästa" om man inte kan tala deras språk, men det är inte min erfarenhet. Tvärtom lyssnar de tålmodigt på en tills de själva talar och då med sin vanliga frenesi! Jag har dock ett sätt att få ner hastigheten till rimlig nivå! Jag använder den när jag ska tala med myndigheter av olika slag. Som bekant är fransmännen inte så duktiga på andra språk, så när jag ringer eller besöker en myndighet frågar jag, Talar ni engelska?, Nej…talar ni tyska? (har turligt nog ännu inte träffat på någon som svara ja!!!) Ok då säger jag, då får jag försöka på franska! Det fungerar alltid! Tonen blir genast mer ödmjuk och hastigheten långsammare!

Längtar till Frankrike...

onsdag 19 februari 2014

Kvinnokraft!

"Jag ska börja med aktier", säger väninnan när vi sitter på lokal. "Kan det vara förenligt med dina radikala  åsikter"... undrar jag….Ja, svarar hon. " Min extra pension som jag haft i fyra år kommer inte mer, min grundpension har minskat och värden ska höja hyran". Givetvis ifrågasätter hon höjningen och har skrivit brev till värden och även begärt att få delta vid hyresnämndens möte. Hon är en sådan som alltid reagerar på sådant som hon tycker är fel, när hon jobbade var det facket som hon ofta tyckte var för lama gentemot arbetsgivaren och nu är det hyresgästföreningen!  Ibland slåss hon mot väderkvarnar men ibland går det rätt bra också. Hon är en fighter!
En annan fighter dock för ca 450 år sedan, hörde jag talas om i går på Konstvetenskapen på Senioruniversitetet. Märta Eriksdotter Lejonhuvud var gift med Svante Stensson Sture. Stureätten hade stor makt och upplevdes av Erik XlV stundtals som ett hot. Det slutade med att Erik 24 maj 1567 avrättade Svante Sture och tillsammans med honom hans två söner Erik och Nils, de s.k Sturemorden. Märtas djupa sorg vändes till vrede och hon lät bygga en kista där hon lade mannens och sönernas blodiga kläder. Kistan ställde hon i vapenhuset i Uppsala Domkyrka och ovanför kistan satte hon ett plakat där hon anklagade kungen. Denna propagandakampanj bidrog till att Erik så småningom fängslades av sin bror Johan och sedemera avled  han troligen av arsenikförgiftning. Märta var en rådig och stark kvinna och därför kallade man henne också kung Märta! De blodiga kläderna och kistan kan man beskåda på museet i Domkyrkan, som för övrigt är väl värd ett besök!


Märta Eriksdotter Lejonhuvud. Tyvärr kunde jag inte hitta någon bra bild!

tisdag 18 februari 2014

Våraning...


Äntligen sol!  Igår kände jag för första gången i år att våren kanske så sakteliga är på väg. Allt kändes plötsligt lite lättare och jag stod en stund i balkongdörren och njöt av solen mot ansiktet. Fortfarande kallt men det är en speciell doft i luften, knappt förnimbar...  I grannens trädgård lyser plötsligt något gult och det visar sig vara vintergäck. Talgoxarna sjunger också och pilar fram och tillbaka i buskarna. Dagisbarnen leker i parken, sitter i sandlådan eller springer omkring i gräset som faktiskt är grönt och någon har tagit fram trädgårdsstolarna... Jag vet att det säkert kommer bakslag…men doften av annalkande vår kan vintern inte hindra!

söndag 16 februari 2014

Sofflockstankar


När jag växte upp i Hökarängen hade vi en matrumsalkov och där stod en kökssoffa av trä. Den satt vi på när vi åt mat och i den låg jag när jag skulle sova. På kvällen togs locket av och ställdes mot väggen och så drogs lådan ut och mamma bäddade med täcke och lakan. Jag sov bra där och ibland kom min lillebror och la sig hos mig när han kände sig ensam. Det fanns många kökssoffor i Sverige då, särskilt på landet kanske och där tog säkert bonden sig en "tupplur" efter maten (tror inte så ofta bondmoran gjorde det…). Det här att ta sig en "tupplur" på dagen funderar jag över. Du kan läsa här! /tupplur/
Innan man börjar skolan så vilar man på dagis. Mellan en timme och en halv kanske och när man är lite större behöver man inte sova, men man ska vila och vara tyst. Sedan börjar man skolan och vilan försvinner mer eller mindre…ända till man blir pensionär för då blir det plötsligt "comme il faut" igen. Jag tänkte på det i går när lilla E var hos oss. När hon hade ätit lunch sa hon plötsligt att nu skulle hon vila en stund och så kröp hon upp i soffan. Att vila middag, eller att stilla sig överhuvudtaget en stund på dagen skulle alla behöva. I vilan kan något hända inom dig. Problem eller bekymmer kan plötsligt finna sin lösning, det där som du har svårt att få fatt på, som något så enkelt som en lösning på ett korsord!, stiger plötsligt fram och orken att göra något återvänder. Tänk om det fanns möjlighet på alla arbetsplatser till en halvtimmes vila…när man blev lite trött skulle man ta sin lilla sovmatta, lägga sig ner och andas några djupa andetag, blunda och bara lyssna till sitt hjärtas slag. Jag tror ärligt att det skulle bli en helt annan stämning och kreativitet och kanske mindre sjukskrivningar….Orealistiskt förstås, nu skall all vila ske på våra semestrar och eventuellt någon spa-weekend, för på de vanliga helgerna ska så mycket göras och hinnas med av allt det som inte blev gjort under veckan. Hur har jag det själv med vilan? Jag som kan ta mig en liten lur när jag vill! Ja, ni som följer mig på bloggen vet att jag har svårt för det. Det låter inte klokt men jag har sett det som ett ålderdomstecken att lägga sig och sova middag….ser framför mig Hemmet där mamma bodde de sista åren och alla gamla som satt i sina stolar och sov när man kom. Så fel jag hade… jag lyssnar nu mer på fina E och på Kronblom! Minns ni den serien? Kronblom bor i Vinkelboda med sin fru Malin, som tycker att Kronblom är alldeles för lat. Enda gången som han jobbar är när svärmodern Agata kommer på besök, då kan han ta några krafttag! men för det mesta lyckas han skrämma bort henne så han kan inta sitt sofflock igen! Min egen kökssoffa är för smal men det finns andra soffor där jag kan ta min siesta!

Smal men fin!

fredag 14 februari 2014

Alla hjärtan med Bad Break!


Alla Hjärtans dag…visst, kommersiellt jippo från USA, men jag gillar det! Blir glad både att få och skicka sms till familj och vänner men som ofta tänker jag att jag i stället skulle köpt de där fina korten och skickat på brevlådan. Det är ju så roligt med post, (som inte är räkningar eller reklam…)
 I dag har jag lite korkekstankar och har dukat upp för något annat amerikanskt, dock inte hjärtevärmande,  utan en våldsam, skrämmande serie "Breaking Bad", som sonen Tobbe fick av sina elever inför sommarlovet. Jag har tidigare sett två säsonger och nu har jag fått låna de två sista. Historien är till synes enkel…en familjefar, som arbetar som kemilärare, får cancer,  och för att kunna finansiera sin behandling (som sagt detta är Amerika!) börjar han tillverka narkotika av allra bästa sort tillsammans med en f.d elev, som är knarkare och på dekis. Historien utvecklar sig på ett dramatiskt sätt, är full av svek och våld, och visar hur lätt det kan vara att glida in på farliga vägar, dessutom väldigt spännande med skickliga skådespelare och realistiska miljöskildringar, och har man börjat titta är det svårt att sluta. Känslorna pendlar mellan avsky och tycka-synd om inför huvudpersonerna…ingen är enbart ond eller god, och är det inte så att allt kan köpas eller förhandlas om? Det är skickligt att skapa denna ambivalens hos åskådarna och även intressant att prata om. Bara ett avsnitt till , tänker jag, och så sitter man där….eller rättare sagt ligger! För nu har jag förberett med min kopp te och mina mackor på soffan, så spelet kan börja!


torsdag 13 februari 2014

En sångfågel har tystnat

sånglärkan

Alice Babs tillhörde inte min generation, snarare mammas, och för mig som var tonåring i slutet av 50 och början av 60-talet var kalabaliken runt hennes "Swing it magistern" oförståelig! Det är klart "Beatles" långa hår väckte ju också anstöt, så varje generation har väl sitt att brottas med! Men hon har alltid ingått i min musikaliska sfär, både med sina barnsånger men också med "The Swe-Danes" (tillsammans med Ulric Neumann och Sven Asmussen) och Povel Ramel. Jag har träffat henne några gånger under de senaste åren faktiskt i samband med kören. En av våra korister var nämligen mycket god vän med henne och tog med henne på några av våra konserter och även några fester. Första gången hon dök upp var när vi skulle sjunga "Sacred Concert" av Duke Ellington, ett verk som han skrivit just för Alice. Vi fick reda på att hon skulle komma strax innan vi skulle göra entré ävensom den fantastiska sångerskan Ulla-Carin Börjesdotter som skulle sjunga solosångerna, och att hon kunde samla ihop sig var beundransvärt. När vi ställt upp oss framför publiken satt så Alice längst fram tillsammans med sin man och vi kände alla en enorm spänning. Så började musiken spela och då såg vi hur tårarna börja rinna ner för Alice kinder. Vi greps alla av stunden och jag tror att jag vågar säga att vi gjorde en enormt fin konsert och även Ulla-Carin, som har en underbar röst, sjöng makalöst vackert.  Vi sjöng för Alice helt enkelt.  Efteråt reste sig Alice upp, vände sig mot publiken och ropade Bravo och klappade händerna och då såg alla andra vem hon var och började klappa även för henne. Applåderna ville aldrig ta slut... en magisk kväll!


onsdag 12 februari 2014

Till en älskad farmor!

Jag tänker fortsätta berätta om min farmor Agnes! Dagens namn är nämligen Evelina som hon också hette. Hon föddes 1886 och skulle i år ha fyllt 128 år. Tyvärr vet jag inte så mycket om hennes uppväxt annat än att hon kom från en fattig bondfamilj i Västmanland nära Grythyttan. Hon gifte sig med en mycket äldre man och fick fyra söner, varav en var min pappa. Farfar var rallare, d.v.s for runt i Sverige och byggde järnväg, medan farmor jobbade på bondgårdar som piga. Hon berättade mycket för mig om hur hårt livet var men hur hon kämpade på för sina älskade pojkar. Nu är jag så ledsen över att jag inte spelade in hennes berättelser på kassetter,  frågade mer och la på minnet, men jag var för ung antar jag och för upptagen av mitt eget liv. När min pappa dog, sörjde hon honom otroligt mycket för de stod varandra särskilt nära, och trots att mamma gifte om sig flera gånger fanns farmor alltid med som en självklar person. "Spela Aftonklockorna" sa mamma ibland när vi hade främmande, och motvilligt satte jag mig vid pianot och spelade och jag minns hur farmor satte sig nära och verkligen lyssnade! Många gånger var jag hos henne, sov över, och när jag inte kunde sova, klappade hon mig på rumpan och sjöng bjällerklang! När jag sedan blev vuxen och fick mitt eget boende, skickade hon alltid med mig hem en kasse med mat och la en 50-lapp i handen. Mycket pengar för henne, (och mig också).  Ingen som hon kunde koka bruna bönor och det serverade hon mig ofta när jag kom. Inte med fläsk utan med stekt falukorv som jag föredrog!


Jag ser henne sitta i sin gungstol med den typiska hemmarocken och förklädet som hon alltid bar. Själv lade jag mig ofta på  hennes dyscha, slumrade lite och hörde farfarsklockans tickande…Grattis på namnsdagen älskade farmor, för evigt har du plats i mitt hjärta!

tisdag 11 februari 2014

"Släkten följa släktens gång…"

Min underbara Farmor!

Min bloggvän Eva Swedenmark skriver om att välja namn till barnen, (se Evas blogg i högra spalten!) och det inspirerar mig att skriva en egen blogg om just namn! Min äldste son heter Fredric men i magen tänkte jag mig en Torben. Ett danskt namn som jag fått från en ungdomsroman "För min heta ungdoms skull"  där hjälten hette just Torben. Men när en liten babypojke kom ut var det ingen Torben. Det såg jag direkt! En rumskamrat berättade om sin son Fredrik och då fastnade jag (och pappan också!) för det. Fredrik med c! för lite annorlunda skulle det vara!! När babypojke 2 gjorde entré var det en liten Tobbe, ingen tvekan och som Fredric fick han andra namn också både efter morfar och farfar. Att sedan Agnes skulle heta Agnes var självklart! Agnes hette min underbara farmor och när sedan även Christers mormor hette det blev det dubbelbonus! Men Margareta skulle det också vara….jag skojade en gång med mina kollegor och sa, att får jag en flicka en gång, då ska hon heta Margareta, Margareta…
Agnes döttrar har fått namn efter min mamma och mormor, Dolly och Elin och Fredrics äldste son fick namnet Hjalmar efter min fina pappa, som dog alldeles för ung. Min mormor Elin var ingen särskilt snäll eller omtänksam kvinna, snarare tvärtom, men nu får namnet en ny möjlighet att rehabilitera sig med Elin Lykke. Själv är mitt namn andranamn till barnbarnet Selma, så jag vandrar vidare!! Det är verkligen roligt med namn, så många gamla kommer tillbaka och att man ger barnen andranamn från släktingar är en fin tradition.

måndag 10 februari 2014

En helg i musikens tecken!

Vi har sjungit detta verk ett flertal gånger under årens lopp
och t.o.m spelat in en skiva som fick fint betyg i Operans tidning!

En helg med bara sång!! Kan knappast vara bättre. Stämbanden höll och för första gången på länge kände jag ingen beläggning på dem. Varje år har vi ett körinternat och de sista åren har vi varit i Södertälje på Hagabergs folkhögskola. I timmar har vi tid att intensivöva på säsongens repertoar samtidigt som vi får tillfälle att umgås med varandra vilket inte är lika lätt på våra vanliga kvällsrepetitioner. Denna säsong ska vi bl.a annat sjunga "Förklädd Gud" av Lars-Erik Larsson, med text av Hjalmar Gullberg och en psalm av Sven-David Sandström,  som ingår i projektet Musik för kyrkoåret där Sandström, som tidigare Bach!, skrivit musik för kyrkoårets samtliga söndagar. Han skriver så spännande musik, dissonanser blandas med harmonier, en väv av toner som fångar in smärta och glädje…har ännu inte lyssnat på hans Requiem som uruppfördes i Berwaldhallen 23 mars 2013 och som utgör slutet på hans sakrala komponerande. Han har skrivit ett tidigare requiem (1982) men med detta säger han sig vilja ge en hyllning till Livet och Ljuset. Det är ett privilegium att få sjunga musik av så olika tonsättare, musik, som förhoppningsvis även kan ge upplevelser till en framtida publik!


söndag 9 februari 2014

Välkommen till Sapmi-Sameland!

Här lyssnar vi på en jojk!

Den 6 februari firar samerna sin nationaldag till minne av det första samiska landsmötet som hölls i Trondheim 1917. Sampi är namnet på norra delarna av nordkalotten, Norge, Sverige, Finland och Ryssland där samerna bott sedan urminnes tider. Man vet inte exakt hur många samer det finns men räknar med mellan 80000-100000 människor fördelade på de fyra länderna. Som många andra ursprungsbefolkningar har samerna fått kämpa för sina rättigheter, och fortfarande bråkar man om rätt till betesmarker i fjällområdena. I Tromsö firade man nationaldagen i Rådhuset med samisk mat och körmusik både av stora och små och samtidigt fick man möjlighet att träffa varandra från de olika byarna i närområdet och visa upp sina vackra dräkter. Som med våra folkdräkter varierar mönster och färger från varifrån man kommer. Jag talade länge med en man uppe från Finnmarken som berättade hur viktig den samiska identiteten är för många, även om man lever och bor som alla andra norrmän.Jag är både same och norrman, förklarade han, och det är viktigt att bevara både språk och annan samisk särart. Det finns både barnehagar och skolor där samiska är huvudspråk jämte norska. Så är det här i Sverige också vad jag vet. Egen nationalsång har man också och flagga där en ring, som symboliserar andlighet binder ihop de olika färgerna, grönt (natur), blått (vatten), rött (eld och kärlek) och gult (solen).
Elin Lykke och mormor mår bra!
Samisk rengryta smakar gott!
Sångglädje!
Barnkören!

torsdag 6 februari 2014

"Det er en bok!"


Så reste jag då i väg för första gången utan en riktig pappersbok med i bagaget! Stoiskt gick jag förbi pocketbokhandeln på Arlanda (tjuvtittade givetvis på nyheterna…) och tänkte på min läsplatta i datorväskan. Och nu har den varit min sängkamrat i snart en vecka…jag behöver inte ens ha lampan tänd (vilket skulle glädja Christer!) eftersom bakgrunden lyser bakom texten. Inget störande prassel heller eftersom jag inte bläddrar utan stryker lätt med fingret och så kommer nästa sida upp. Likafullt kommer jag på mig med att omedvetet försöka bläddra ibland. Att somna med boken över näsan går ju inte heller utan det blir att ordentligt trycka på bokmärket och stänga igen. Låt mig säga så här! Det går bra, men ack vad jag längtar efter en riktig bok! Tyngden i handen (undantag "tegelstenar"!) pärmen och blädddrandet och läsa resumén på baksidan…Det blir något kallt och opersonligt med läsplattan trots allt, även om jag kan manipulera med textstorlek och bakgrundsljus. En vana säger säkert någon, och det har nog sin riktighet, och som sagt, det är olika saker. I går när jag var med Agnes och Elin Lykke på barnehagen hittade jag en bok som på pricken uttrycker det jag vill säga! Önskar jag kunde läsa den för er men jag visar några bilder så tror jag ni förstår andemeningen! Den är skriven av Lane Smith och är översatt till norsk! "Det er en bok!"


onsdag 5 februari 2014

" All by myself.."


Familjen är bjuden på 2 års kalas och jag befinner mig helt ensam. Tar en rejäl promenad ner till byn (norska för stan!) Nu är det vackra vintervädret borta, det slaskar och braskar och gator och vägar är ishala men man har sandat ganska väl och jag har broddar på stövlarna. Det är skönt att vara själv en stund. Jag känner att jag längtar efter mitt eget vardagsliv med min Christer och mig själv. Det är underbart att vara med mina "flickor" och jag kommer att sakna och längta efter dem när jag kommer hem, men likafullt behöver både de och jag leva våra liv. Det är inte särskilt kallt och när det börjar mörkna på lyser Tromsö som en vacker diamant vid fjordstranden. På ett av torgen har man haft snöskulpturtävling i helgen och nu reser sig de pampiga snöfigurerna mot himlen dock lite i smältstadiet! Så fort vädret ändras…ena dagen kallt och snövackert, nästa dag milt och slask. Jag går förbi ett av mina favorithus och minns sommarens blomsterprakt. Nu vilar trädgården under snön och väntar på ljuset och våren. Nere vid hamnen lyser ett fantastiskt träd emot mig. Ser ut som det var gjort av iskristaller….Domkyrkan är stängd. Jag hade gärna velat gå in och tända ett ljus. Mittemot ligger "Söstrene Ingebrigtsen" delikatesser och catering. Här kan man köpa olika sorters charkuteriprodukter och jag köper den dyraste köttfärs jag någonsin inhandlat,  8 hg för 130:- norska! Så i kväll får familjen äta mina pannbiffar med andakt!! Trösten blir ett glas vin på den berömda ölhallen, all by myself…


söndag 2 februari 2014

Lite gröt om dagen håller doktorn från magen!


Nja, så är ju devisen inte riktigt, det ska egentligen vara "ett äpple.." men jag hade en doktor som alltid sa till mig vid besök att, " ät havregrynsgröt, det är den bästa medicinen". Själv dog han sorgligt nog i cancer alltför tidigt så mot allt hjälper det inte förstås. Men medge att gröt kan vara väldigt gott! Eller? Det finns ju andra "grötar" också! Rågmjölsgröt med lingon (jättegott), mannagrynsgröt( snällt) och min favorit när jag var liten...klappgröt! Där är grynen också mannagryn men kokas med fördel ej i vatten utan i sylt eller saft. Sedan ska allt vispas tills det blir jättefluffigt och när man sedan häller mjölk på flyter gröten upp till ytan. Lingonsaft eller lingonsylt gör gröten vackert rosa och att det heter just klappgröt beror på att innan elvispens dagar tog det lång tid att få gröten så där molnlätt, "klapp,klapp" lät det! Kan även serveras som efterrätt! Att jag skriver om gröt just i dag beror på att lilla Elin Lykke fick sin första smakportion i dag! I detta fall risgröt och hon lät sig väl smaka!


lördag 1 februari 2014

Borta bra...


….men hemma bäst tycker Elsa Dolly som strålande glad sprang mot pappa Benny som väntade på Tromsö flygplats! Tidigt på morgonen hade vi startat och det var inte lite packning som skulle med hem! Tungt var det också! Kläder, julklappar, leksaker och sedan förstås den obligatoriska falukorven med tillbehör! och högst upp på alltsammans katten Saga i sin lilla väska! Allt gick dock bra och vi hälsades av ett strålande vackert väder! Det är ju så vackert här…(trots mina inre protester!!)
I morse kröp Elsa Dolly upp i min säng och in kom det ena gosedjuret efter det andra. I leken bearbetar Elsa Dolly sina upplevelser…Det är mycket pappa och mamma och lilla syster och stora syster…och hej då och hej igen…det är verkligen intressant att lyssna till hennes småprat och med hjälp av djuren får hennes tankar och fantasier vingar. Själv får jag olika roller allteftersom hennes lek fortskrider och mysigt har vi när vi kryper under täcket och alla är tillsammans…ingen är utanför!