Mellanrum...

Årets sista dag...tillbringar vi i Visby. Lite regndis..härlig frukostbuffe men jag är inte så hungrig idag, kan dock inte låta bli att grädda en gauffre (fransk våffla) i alla fall och äta med hallonsylt och grädde! Såg en liten flicka vid bordet bredvid som kom bärande med 2 stycken på ett fat fyllda med chokladsmet!! Hon såg överlycklig ut! Visby off season en härlig plats. Vacker med sina smala gränder och små *sagohus*, sina kullerstensgator och så det allestädes närvarande havet! Inte långt från vårt hotell ligger botaniska trädgården, vacker... året om. Idag kommer vi tala om året som gått. Vi brukar alltid göra det Christer och jag, och ofta är vi ensamma. Vi sitter med våra almanackor och bläddrar...tankar och reflektioner...det har varit ett jobbigt år på många sätt. Uppbrott och avslutning av mitt 40 åriga körliv, familjekonflikt kring sommarhus men kanske främst sjukdom inom familjen. Alla har vi drabbats på olika sätt men det verkar trots allt som vi lyckas ta oss igenom och livet kan fortsätta. Mycket trevigt har timat också förstås! Inte minst min 80 årsdag som blev en riktig FEST, utflykter och middagar med familj och vänner, musik, böcker, ja det goda i livet överväger helt klart! Och vem är jag att klaga? Som det ser ut i världen skulle jag egentlign vara tyst. Jag läste häromdagen något om betydelsen av mellanrum. Att inför en ny början på något stanna upp, tillåta sig att lyssna inåt, vila innan man rusar vidare in i nästa upplevelse. Man kan tycka att man som pensionär har all tid i världen att göra detta, men om man är som jag, så fyller man lätt sin almanacka med diverse i sig trevliga saker och rusar på. Författaren Bodil Jönsson kallar det ställtid, inte så dumt, men jag tycker mellanrum låter vackrare; mellan livets olika rum sätta sig ner en stund och inte göra någonting...bara låta sig vara. I dag ska vi gå på Nyårsbön i Visby Domkyrka. På sidan vid koret ligger ett litet andaktsrum bara med en smal fönsterspringa i muren. Hit går jag alltid när vi är här. Ett vackert rum som andas stillhet och frid. Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag hela min familj och alla mina vänner. Och till världen Fred och Frid.🙏❤️

Adventstid🌟🕯️

Vintervackert i träggården! Nu behöver jag inte se alla äpplen som ligger oplockade på gräsmattan; alla löv som inte blev uppkrattade, utan snön sveper in allt i sitt mjuka vita (förlåtande!!) täcke! Lilla adventskalendern står på bordet och det är tid att öppna första luckan. Första svenska julkalendern kom 1934.

Tidigare kom kalendrarna från England och Tyskland och det var i Tyskland som de första tillverkades i början av 1900-talet. En liten tysk pojkes mamma ville i mitten av 1800-talet underlätta julväntandet för sin son så hon tillverkade en liten kalender med kakor, en kaka för varje dag! Detta mindes pojken när han blev vuxen och blev delägare i ett tryckeri, och nu skapades luckor med olika julmotiv bakom! Succen var given! Numera finns det kalendrar av alla de slag, en del dyra med exklusiva presenter bakom luckorna, andra enkla och och en del fungerar som gratisreklam. Själv var jag lite känd av många för mina kalendrar i bokhandeln! Jag hade en speciell leverantör som kom i november med helt underbara motiv och de var oftast från Tyskland, men även svenska leverantörer hade fint sortiment. De gick åt som "smör i solsken", så roligt! Jag själv är speciellt svag för glitter och nostalgiska motiv och några har jag sparat genom åren!

Adventstiden är förbredd på andra sätt också! Stjärnor i fönstren, ljus i adventsstaken och i kylskåpet deg till pepparkakor! Men än får tomtarna vänta lite! Julen för mig växer fram lite i taget!

Nu stänger sommaren sakta sin dörr...

Ser på mina två fina mullbärsträd! Vet inte hur gamla de kan vara...förmodligen från början av 1800-talet när vårt hus byggdes.Vi klipper dem varje år för att de inte ska bära mullbär, (som kladdar ner hela terassen), och för att grenarna inte ska bli för tunga och många...

Här under kronan har jag funnit en fin viloplats, skugga för sol och skydd för regn. Här har jag ställt min solstol och här kan jag ligga o läsa eller bara titta på molnen...ibland slumrar jag till...

De flesta vinfälten är skördade; några små fält återstår och rester av vinklasar skymtar här och där med blad som börjar anta höstliga färger och så även vildvinet på terassen som även har bär, dock små och svarta.

Hösten anas i de kyliga morgnarna men när solen börjar stråla blir det sommarvarmt igen och uteserveringarna fylls av människor, företrädesvis av äldre årgång!! Det efterlängtade regnet kom igår och det blev en riktig rotblöta. Man hoppas på mer...här har varit alltför torrt länge. Jag läser just nu en bok av Kerstin Ekman "Min bokvärld".

Hon berättar om böcker som betytt mycket för henne under livets gång och som vid omläsning öppnar upp nya perspektiv och rum i berättelsen. Jag har också börjat läsa om en del böcker och det är intressant att märka hur tiden påverkat mig...vissa upplevelser är lika starka som jag minns, medan annat förstås bättre nu när jag är äldre, visst har bleknat, upplevdes viktigt av det jag som var då... En tänkvärd bok med Ekmans underbara "röst". Antagligen är det därför det är så svårt att kasta böcker...de blir som vänner, tröstar och hjälper i bästa fall! Ännu återstår olivträden att skördas.

Många dignar under sina gröna bär. Men då är inte vi här. Våra oliver kommer falla till marken men jag har satt upp några i vårt "olivträd" inne på väggen och olivoljan får vi köpa hemmavid!

"Anne with an E"

Hur har jag kunnat missa bokserien "Anne på Grönkulla" av L M Montgomery? Jag som började läsa tidigt, ett barn av 40-talet då bokläsningen inte hotades av TV eller andra media utan var den i stort sätt enda möjligheten att fly in i fantasins värld. Ja, jag missade den och nu när jag på inrådan av mitt barnbarn Esther ser Netflixserien "Anne with an E" förstår jag vilken läsupplevelse jag måste ha missat. Berättelsen om den föräldrarlösa flickan Anne som kommer till gården Grönkulla har ju betytt mycket för många läsare, kanske speciellt flickor. Den kom ut i början av 1900-talet och som min Esther säger är den präglad av den tid som då var, lite "gammaldags"... medan Netflixserien har en mer feministisk vinkling än vad som är fallet i böckerna! Hursomhelst blev jag helt fångad av denna charmfulla Anne som spelades mycket bra av av en duktig skådespelerska med rött hår, fräknar och lite oregelbundna tänder! Så rörande och spännande att jag var tvungen att tjuvtitta mot slutet för att se om hon till slut får sin barndomsvän Gilbert!! Kanske lånar jag första delen av Esther och beger mig in i Annes värld fast i bokens tappning...eller så får min upplevelse stanna härvid. Men se serien även om du läst böckerna! Kanske får din upplevelse av böckerna en ny dimension!

Tankar från poolen....

¨För mycket och för lite skämmer allt¨, sa min mamma ibland eller ¨Lagom är bäst¨ och just nu känns detta verkligen som ett axiom när jag sitter här i skuggan och värmen nästan tangerar 40 grader. Det enda som riktigt kan svalka är en iskall dusch eller att stänga in sig i sovrummet där vår AC förnärvarande fungerar sedan flera timmar. (den har krånglat i flera dagar...)Tänker på länder där värmen är ännu högre upp emot 50 grader och mer...I Sverige regnar det och många längtar efter mer solvärme...ja, så ojämnt fördelat är det, även i klimatvärlden...Man orkar inte göra någonting annat än sitta, ligga, dåsa...dricka är ju viktigt! Kylskåpet är fyllt med diverse olika drycker och någon speciell hunger har jag inte heller...dessutom tränger sig värmen in i huvudet och gör åtminstone mig slö och seg. Går långsamt också och blir nu denna lilla blogg helt pladdrig och vimsig så vet ni vad det beror på! Häromdagen lyssnade vi på Mark Levengoods sommarprat! Roligt, underhållande och tänkvärt. Han talade en del om sin mornor och från henne hade han fått ett uttryck som han ofta tänkte på. Vid något tillfälle hade hans mormor fått ett vackert litet diadem, som låg i ett fint etui, som hon då och då tog fram. "Carpe diadem" sade hon till Mark, d.v.s hitta de små fina sakerna i livet, vad än det må vara...som jag i morse när jag stod och diskade i vårt sommarkök och fick se en ödla som klättrade upp i trädet! Saken är den att det är länge sedan vi såg ödlor...förr var det många som kom fram på kvällarna och spanade på insekterna som svärmade i lampskenet; för att inte tala om de fina kopparna, som bara hängde där i affären...ja, ni fattar!!

¨Carpe diadem¨ blir nu också mitt nya mantra när jag inte orkar göra något annat! Såg nu lite extra på den fina skålen jag köpte på loppis...Fin med blomma i! ¨Carpe Diadem¨!!

I helgen uppfylldes min dröm att få åka ut till havsbandet och besöka ön Rödlöga! En present från mina vänner Hasse och Evelyn som själva bor på en ö nära Furusund

.

Vad kunde bli bättre än en solig dag, härlig uppfriskande båttur förbi stora och små öar, vindpinade kobbar och där ute vid horisonten Rödlöga med sina vackra sommarhus, blommande trädgårdar och svagt rosafärgade klippor. (Namnet Rödlöga kommer av stenen fältspat som är just rödfärgad)

Bubbel och laxwraps intogs vid strandkanten och kaffe och morotskaka inköptes på den lilla serveringen! En liten handelsbod finns också och utmed väggen utanför kan man botanisera bland böcker av alla de slag! Här ute har man även ostfestival som infaller den 15 juli och har man ingen egen båt kan man åka hit med någon av Vaxholmsbåtarna!

Vilken rikedom som vår skärgård bjuder på...även av pyttesmå fästingar, som kliar infernaliskt även när du tagit bort dem!! Men vad är det när man får dricka champagne tillsammans med goda vänner, ta morgondopp tillsammans med ett Måzartpar och äta frukost på en rikt blommande sommaräng med huskatten Angus!

Har just avslutat sommarens "obligatoriska" Agatha Christie. Denna gång ingen omläsning utan en som jag inte läst tidigare "Mord är lätt" och som min goda vän Evelyn hade i sitt sommarhus och så snällt gav mig! Alltid en vila att kliva in i Agathas vårld med söta små engelska byar, godmodiga präster, pratglada gamla damer och en och anna suspekt figur som givetvis inte är mördaren!! Lite kärlek finns ofta med och om inte Poirot eller miss Marple löser gåtan så gör någon annan det förstås! Själv har jag en benägenhet att aldrig komma ihåg vem som är mördaren vilket alltid gör omläsningen lika spännande!!

"Och solen har sin gång..."

Midsommaren är över...nu vänder dagen så sakteliga och kvällarna, som fortfarande är underbart ljusa,blir långsamt mörkare. Lätt att bli svårmodig men än är sommaren nyutsprungen och många dagar ligger framför oss av förhoppningsvis soliga sköna dagar och ljumma kvällar. Regn behövs dock i mängder för all växtlighet på åkrar och ängar, för träden och buskarna som börjar hänga moloket även i min lilla trädgård men här kan jag ändå trösta dem lite med min egen vattenkanna. Vi hade en härlig midsommar hos vänner i Tisarbaden; en midsommar med alla tillbehör; egenhändigt snickrad majstång med björklöv, blomsterplockning och kransbindning och vackert dukat bord till sillunchen.

Och sedan "små grodorna " och "Björnen sover"! Lilla goa Elliots skratt och glädje! Morgondopp i Tisaren bland näckrosor...havet är havet, men att bada i en insjö med dess speciella doft är underbart.

Sitter och skriver i min trädgård...småfåglarna samlas på kvistarna runt betongrabarberbladet för sitt morgondopp och fortfarande hör man koltrasten sjunga. Tyst i parken för tillfället men ofta är här barn som gungar eller spelar fotboll. Igår kom en regnskur och jag låg här i soffan under pergolan och läste om en bok, som jag läst flera gånger tidigare. Erich Maria Remarques "Himlen har inga favoriter". Det smattrade trivsamt på taket, jordig doft från marken och jag drogs återigen in i denna bok på det särskilda sätt som jag gjort varje gång jag läst den. Det finns en del böcker som på något sätt definierar ett själsligt tillstånd som grundar sig även inom en själv...En annan bok är "Den hemliga trädgården" som jag alltid återkommer till och även "Och solen har sin gång" av Hemingway, som ligger här på bordet...en gammal pocket, lite gulnad med mitt gamla telefonnummer inskrivet med blyerts.

" ...solens ljus o lundens sus o vågens sorl bland viden..."🎶

...förkunnar Sommartiden." Hur många gånger har jag inte sjungit denna psalm tillsammans med min älskade Enskede kammarkör, i kyrkan och på körresor. Ingen sommarkonsert utan denna vackra psalm och så även denna gång när vi på vår avslutningsresa till Montenegro gav vår sista konsert i den vackra lilla kyrkan St Jerome´s church i Herzog Novi.

Kyrkan var i stort sätt fullsatt och vi genomförde vårt konsertprogram på vårt allra bästa sätt med vår körledare David som med stor inlevelse och koncentration tog in oss var och en med sin blick. Mitt under slutpsalmen slutade han att dirigera och stod bara där och "omfamnade" med blicken sin nu avslutande kammarkör och det var många av oss som kände tårarna komma och jag fick nypa mig i handen för att hålla rösten stark och fortsätta sjunga. "Blott Herrens ord förbliver"...Tonerna klingade ut och efter applåderna följde den entusiastiska publiken efter oss ut på terassen med sin hänförande utsikt över berg och hav.

Jag var helt omtumlad av känslor. Sorg, vemod men också glädje och stolthet över att jag fått vara en del av denna fina kör och även tacksamhet för att jag fått vara dess ordförande i flera år. Många minnen och musikaliska upplevelser delar vi ; varm gemenskap och vänskap har vuxit fram genom åren och där har funnits utrymme för ungdomstid, bröllop, barndop... men också begravningar där vi tillsammans delat sorg och förlust. Nu skingras vi för vinden men min förhoppning är att nybildade "Enskede Kammarkörs vänner" ska fortsätta med reunion i musik men också andra begivenheter!❤️🎶

Bakom varje sten ett Lifsöde...

I helgen besökte vi våra vänner Anna-Lena och Pelle i Göteborg. En härlig upplevelserik helg dår syrenerna doftade och solen sken oavbrutet!! Anna-Lena arbetar som organist bl.a i Jonsereds och Partille församling och på söndagen deltog vi i en högmässa i Partille kyrka.

En kyrka från 1200-talet som visserligen genomgått tillbyggnad och reparationer men som andas kulturhistoria av rika mått. Nedanför kyrkan rinner Säveån med fina promenadvägar.

Själv vandrade jag runt på kyrkogården med sina gamla gravplatser och kunde ta del av olika livsöden via QR koder som kunde kopplas till min Iphone. Alla berättade om olika män !! och hur de hamnat just här, och även om deras hustrur och barn nämndes vid namn fanns det ingen berättelse om någon kvinna... Men så hittade jag denna gravsten... "HÄR FÖRVARAS DETT FÖRGÄNGELIGA AF MADEMOISELLE HEDVIG WESTRING FÖDD I GOTHELS (?) D 28 APRIL 1781 DÖD DÄR SAMMASTÄDES DEN 17 DEC 1810 "I UNGDOMEN HAR JAG FÖRLORAT DETT JORDISKA LIFVET MEN DÄRIGENOM HAR MIN ODÖDELIGA SJÄL VUNNIT LYCKSALIGHETENS OFÖRGÄNGELIGA LIF." WERLDSWANDRARE SKÅDE BLÅTT RUBBA EJ DENNA STEN Vem var denna mademoiselle Hedvig? Dog endast 29 år gammal...samma år som Napoleons marskalk Jean-Babtiste Bernadotte blev kung av Sverige... barnsäng kanske eller lungsot, en vanlig sjukdom...hur var hennes uppväxt, hennes drömmar och förhoppningar... Önskar att det suttit en QR kod bredvid denna sten också, men jag tänder ett ljus till hennes minne.

Ett nytt decenium har börjat...

Sol och regn...ett riktigt aprilväder men just nu skiner solen och himlen klarnar upp. Jag sitter omgiven av blommor, vackra kort och en häftig ballong som ser ut som vindruvor! På den största ballongen högst upp står det Grattis Margareta! 80 år...Ja det är sant...en märklig känsla att nu ha uppnått denna höga ålder...att jag är 80...märkligt! Min familj bjöd mig på en fantastisk FEST, underbara vänner gav mig vackra blommor, sjöng och spelade, höll fina tal,"dränkte" mig i champagneflaskor och fina viner, skickade sms och mejl...mina underbara barn höll tal och fick med sig alla övriga i min stora härliga brokiga familj på en nyskriven sång som även gästerna deltog i! Och sedan dansade vi, fortsatte dricka gott vin, dansade...💃🕺

Dagen började så bra med min man Christer i morgonrock och fluga!!, "Nu sjunger vi alla tillsammans" sade han plötsligt och slog ut med armen! Jag förstod direkt vad han menade; där "stod" mamma, pappa, min älskade farmor och några andra goda vänner...också sjöng de "Ja må hon leva..." Sedan var det körövning inför EKKs körresa till Montenegro i början av juni och det var så härligt att få sjunga våra vackra sånger, som jag nu nästan kan utantill! Blev "överraskad" av ånyo "Ja må hon leva..." och en fin blombukett av mina älskade körvänner.

Ja sedan hem sätta på sig finklänning och måla läpparna och ladda inför kvällen...Fylld av värme och kärlek från alla börjar nu mitt nya decenium och jag tänker LEVA och ta till mig av det livet bjuder så länge jag förmår och kan. Min brorson har förövrigt lovat bli min PT om krämporna blir för svåra! och Sofia finns ju alltid! Är väldigt medveten om hur bra jag har det, hur priviligerad jag är och jag är oändligt tacksam.🙏

^