lördag 30 november 2013

Tankar inför Advent...

Heligt berg och helig plats


Jetlagen har i stort sätt givit med sig och i natt sov jag riktigt bra. Förkylningen sitter dock kvar i kroppen och gör mig ganska orkeslös och jag som ska ta fram adventsstaken och stjärnan…kan inte fatta att det är första Advent i morgon. I Japan var det full kommers med tomtar och granar och när vi satt på en terass med en kopp kaffe och blickade ut över stadslivet i Tokyo började "Stilla Natt" spelas i en högtalare och sedan "Dagen är kommen"…kändes helt absurt.... Det är bara några få procent i Japan som är kristna. De flesta är shintoister (shinto=gudarnas väg)  Japans ursprungliga religion innan buddismen kom från Kina. I Shintoismen har naturen en central roll med naturandar och krafter som fordrar repekt och vördnad. Olika reningsritualer har också stor betydelse. Solgudinnan har en framträdande roll och berget Fuji är ett heligt berg. Ett shintotempel känns igen på sina vackra rödmålade Torij portar och ofta ligger också buddisttempel bredvid. Det har aldrig varit någon motsättning mellan de olika trosuppfattningarna utan man brukar säga att japanerna ofta gifter sig enligt shintoismen och begravs kristet eller buddistiskt. Överallt där vi rest, på landsbygden eller i städer, finns alltid närheten till tempel eller små altare både för buddister och shintoister. Det som slår mig då vi besöker ett stort berömt shintotempel är hur lika vi människor ändå är i våra andliga uttryck. Vi tänder ljus (rökelse) har vackra tempelrum, ber, har bilder och statyer och präster sjunger och mässar. För oss kristna har också vattnet stor betydelse både för rening och dop.  Det som ändå känns så annorlunda är hur naturligt och självklart det hela verkar för japanerna. Helt ogenerat går man fram, bugar i respekt och ber utan att det verkar det minsta konstigt. Känns underligt för oss som kommer från detta sekulariserade land. För oss en brist kan jag tycka…
Fuji i solnedgången

fredag 29 november 2013

"När det stora vemodet rullar in…"


I staden Kanazawa möts vi av åska, hagel och ihållande regn! Christer som har med alltför tunna skor  sätter plastpåsar i skorna och vi får väl användning för våra nyinköpta paraplyer och regnkåpor! Den tappra skaran tar sig till fots genom staden till det lilla tehuset där vi ska få vara med om en japansk teceremoni. Som så många andra influenser från Kina kom teet med zenbuddistiska munkar till Japan  under tidigt 1100- tal. Det kom att bli mycket populärt främst i hovkretsar där det blev till pompösa tillställningar. Men det kom att ändras av temästaren Sen no Rikyo som ersatte de pampiga tehusen med små enkla gräshyddor där den enda öppningen in till tehuset var så låg att alla måste böja sig ner, allt för att markera att hög som låg hade samma rang och position i tehuset. De vackra och dyrbara teattiraljerna ersattes med enkla och praktiska föremål och fyra begrepp bildar grunden för den teceremoni som är idag. Wa-för harmoni med natur och människor, Kei- respekt och tacksamhet, Sei- för renhet både andlig och kroppslig, Jaku- för sinnesfrid, något man uppnår om de tre första begreppen uppfylls. Eftersom vädret var som det var fick vi gå in i det lilla tehuset på en gång, annars är seden den att man först ska tvätta sig i en liten fotän och sitta en stund i den lilla trädgården. Vi får slå oss ner på smala bänkar runt väggarna och 4 kvinnor klädda i vackra kimonis berättar och assisterar varandra. På ett långsmalt lågt bord står de saker som hör till. En stor rund kopp och en bambuvisp att vispa det gröna tepulvret med, en eldstad för vattnet och en tekanna. I en nisch en vas med ett litet blomsterarrangemang och en repa vars text jag tyvärr inte minns översättningen på men som jag har för mig handlar om att "ett mänskligt möte ger möjlighet…". Då, precis när allt börjar, drabbas jag av en förfärlig hostattack som gör att jag måste ta mig ut för att inte störa. Hostande drar jag ifrån jalusidörrarna och tar mig ut i trädgården men förstår att jag måste gå längre bort från huset.  Jag ser en liten öppning i slutet av trädgården och dit skyndar jag. Regnet öser ner och väl igenom ställer jag mig under några trädgrenar. Det är en otroligt vacker liten trädgård. Regndropparna faller ner i en liten damm med stora guldfiskar och den  lilla stigen försvinner upp mot en annan öppning. Här under de rödfärgade löven drabbas jag plötsligt av en lust att gråta…"det stora vemodet rullar in" för att travestera en känd  sång och jag fylls av känslan av alltets förgänglighet men samtidigt av alltets oerhörda skönhet. Det är både vemod och ett slags lugn i min känsla och på något sätt styrkt går jag tillbaka till mina resekamrater och blir mottagen med medkänsla, kaka och varmt underbart te!



torsdag 28 november 2013

Fascinerande japanska trädgårdar...


Vi bor i Kyoto i flera dagar. Kyoto är trädgårdsstaden framför andra och vi besöker den berömda mossträdgården. Här måste man meddela att man kommer i förväg och när man är där får man först sitta inne i templet Saiho-ji på golvet vid små bord och med kalligrafipenna och tusch fylla i en med japanska tecken förskriven sutra (en helig text) så långt man hinner och sedan hålls en liten andakt av några präster. Detta för att man skall komma ner i ett lugnare tempo och kunna gå in i denna fantastiska trädgård med ett meditativt sinne. Denna tidiga zenbuddistiska trädgård har varit en stor inspirationskälla för senare trädgårdar. Principen inom japansk trädgårdskonst är att lära av naturen. Man rensar bort det som stör och skymmer i sökandet efter skogens sanna natur, och marken här utgöres av enbart mossa. Det sägs att här finns ca 120 olika sorter. Det är otroligt vackert och just denna dag skimrar ljuset från solen ner mellan höstvackert färgade löv på den grönskiftande mossan. Alla är tysta och vill man säga något viskar man…Under början av 1500-talet började man anlägga mer abstrakta trädgårdar runt templen och ett verkligt exempel på detta är stenträdgården i Ryoanji.  Den är uppbyggd som en kvadratisk "sandlåda" omgärdad av en mur där sanden är krattad och 15 stenar ligger utplacerade på mossa. Sanden ska efterlikna vågorna på havet, stenarna bergen. När du står eller sitter där kan du räkna till 14 stenar, du ser inte den femtonde. Det sägs att när du kan se alla 15 på en gång, då har du blivit en upplyst. Vi sitter länge och tittar ut över denna till synes "tomma" trädgård, men man anar zenbuddisternas avsikt, här ska inget skymma ditt inre sökande, utan tvärtom skänka dig lugn och inbjuda till stilla kontemplation.


onsdag 27 november 2013

Ett Shangri-La bland bergen


På slingrande vägar far vi upp i bergen. Bergen är kulliga och täckta av frodiga barrträd, ekar och den vackra minilönnen som nu står i sin fullaste färgprakt. Det är gott om vatten och större och mindre bäckar följer oss utmed sidorna. Väl framme vid vårt mål vandrar vi långsamt upp mot det världsberömda museet Miho som ritats av arkitekten I Ming Pei på uppdrag av Mihiko Koyarna, en mycket rik kvinna, änka efter en magnat inom textilindustrin. I Ming Pei är även den arkitekt som ritat pyramidentrén till Louvren i Paris. Inspirationen till museet har Pei bl.a fått från en vacker berättelse från 400-talet av en kinesisk poet Tao Qian "Persikoblomskällan". Den handlar om en fiskare som på sin båtfärd kommer till en blommande dunge med persikoträd. Träden tar slut vid flodens källa och där hittar fiskaren en smal öppning i ett berg. Fiskaren tar sig in genom öppningen och efter en stund kommer han ut i ett landskap med vackra hus, bördiga fält och bambudungar. Alla människor verkar lyckliga och bjuder in honom och frågar ut honom. Själva berättar de att deras förfäder flytt till denna plats undan kaos och krig och att de sedan dess inte haft någon kontakt med omvärlden. När fiskaren efter några dagar återvänder ber de honom inte berätta om deras land men fiskaren lämnar markeringar efter sig för att kunna återfinna vägen. Men den återfinns aldrig… Utmed en vacker trädallé vandrar vi också upp till en öppning i berget och genom en slingrande tunnel inklädd i silvrig plåt och med vacker belysning öppnar sig i mynningen landskapet med en bro och trappor upp mot museets entré. En stor del av byggnaden är inbygg i bergets topp och det höga glastakets oregelbundna konstruktion ger en känsla av katedral. Genom de stora glaspartierna ser man de vackra bergen och naturen som man minitiöst återställt. Lika enkelt, vackert och smakfullt är de olika utställningsrummens konstverk arrangerade, skulpturer främst från Asien och Egypten, men även Rom och Grekland. I flera timmar vandrade vi runt i detta Shangri-La (lycklig utopisk plats..)



tisdag 26 november 2013

Wenn jemand eine Reise tut….

Läste du tyska i skolan minns du säkert denna ramsa! " När någon gjort en resa har man något att berätta…" Jag har gjort en fantastisk resa! och jag vill gärna skriva om den och berätta några av mina upplevelser för dig. Jag behöver också komma i balans med min kropp och själ! Med 10 timmars flygning från öst till väst följer jetlag och just nu är jag jättetrött fast klockan bara är 19, (i Tokyo runt 3 på natten) så nu måste jag lägga mig och försöka sova! Men i morgon räknar jag med att börja blogga igen! Jag har saknat det! Hoppas ni finns med! Gonatt!

måndag 11 november 2013

Till Soluppgångens rike….

Min egen lilla trädgård inhandlad på Hasseludden

Jag har länge varit fascinerad av Japan. Dess historia, dess kultur, spänningen mellan det traditionella och det ultramoderna, som fortfarande lever i mångt och mycket parallellt. De japanska trädgårdarnas skenbara enkelhet, blomsterarrangemangen, teceremonierna, i det till synes "uttryckslösa" döljer sig starka färger och en passion för att uttrycka skönhet och harmoni. Ni har säkert varit på Yasuragi på Hasseludden vid något tillfälle så då vet ni vad jag menar! Nu ska jag få uppleva detta. Om några timmar börjar vår resa som ska ta oss runt i södra delen av Japan, via städer och byar, tempel och trädgårdar hoppas jag få ta del av det som lockar mig så till detta land. Jag kommer inte att blogga något under dessa veckor utan helt och fullt försöka ta till mig av det som bjuds. Men jag ska ta många bilder och skriva i min lilla anteckningsbok och när jag kommer hem igen hoppas jag kunna delge er lite av mina intryck. Hoppas ni finns här då kära bloggvänner! Kram till er och tänd många ljus nu i novembermörkret. Sayonara!

söndag 10 november 2013

Du är ett underverk!


Vi diskuterar vilken uppfinning som är den främsta…klart omöjligt. Så mycket som hänger samman men jag har två som jag sätter högt! Tvättmaskinen och telefonen. Mamma fick en tvättmaskin i början av 50-talet , ett åbäke, där man fick dra  tvätten genom en mangel för att få bort vattnet. Men dock en revolution! Fortfarande la hon dock tvätt i blöt i badkaret och tvättade med en tvättbräda. Vi ska inte tala om på farmors tid…. Och nu tvättar jag nästan sönder våra kläder. En liten fläck, vips in i tvättmaskinen, inte särskilt energivänligt förstås…Telefonen, vilken möjlighet till snabb kontakt… numera är ju telefonerna så mycket mera, rena datamaskinerna och man kan ju fråga sig om man verkligen alltid behöver vara tillgänglig, men varför skriver jag nu allt detta?! Jo, för igår inhandlade jag denna lilla manick, ett USB-minne som ska säkerställa att alla mina foton och skriverier inte ska försvinna vid ett eventuellt hårddiskshaveri. Och jag är helt fascinerad… denna lilla pryl ska alltså  härbärgera flera tusen bilder, åtskilliga texter o.s.v hur är det möjligt?! Människan är verkligen en fantastisk varelse! Egentligen den främsta "uppfinningen"! Så titta dig i spegeln, du är ett underverk!

fredag 8 november 2013

Godisråtta eller mackälskare?

Jag är en inbiten mackälskare! Alltsedan jag var liten och doppade prickigkorvlimpa i varm choklad har jag älskat smörgåsar. Numera är det hårt bröd som gäller. Men inte vilket hårt bröd som helst, utan Gammelgården Gästabud eller Wasa brungräddat och givetvis ska det vara runda stora kakor! När jag är i Frankrike är det det som jag saknar mest och längtar efter ! En hård kaka med smör, och smöret ska vara Bregott extra saltat, och pålägget kaviar eller ost och då en med stark smak! Leverpastej med salt gurka är också gott, eller ägg med kaviar, helst då Drottkaviaren som är lite rökt. Sedan har vi ju salami och hästkött, inte heller så tokigt! Till fest mackornas drottning, den rökta laxskivan med lite peppar och citronsalt! Just nu är det messmör som jag njuter av och till det kan jag också tänka mig hårt tunnbröd bakat på kornmjöl. När jag höll på med bantning fick man enligt dieten bara ta en hård smörgås men hur stor den skulle vara stod inte!!! Så dieten gick inget vidare eftersom jag också måste ha min kvällsmacka! Den äter jag gärna i sängen tillsammans med min käre make som smaskar på sina lakritsbitar, alltså en godisråtta! Sängsmulor och lakritskladd ingen höjdare,  men ack så gott!!

onsdag 6 november 2013

Snart når solen inte ovan fjället...



Det börjar bli verkligen mörkt här. Redan vid tvåtiden skymmer det på och efter någon timme är det alldeles mörkt. På morgnarna är det också mörkt och inte förrän vid halvniotiden ljusnar det. Tiden liksom upplöses och man tappar fotfästet lite. Är klockan verkligen bara fyra säger jag och gäspar stort! Och på morgonen när lilla Elsa Dolly tassar in i mitt rum tänker jag, men det är ju mitt i natten! Är det mulet blir det klart mörkare men i dag sken solen och efter gårdagens snöande var det så vackert! Härligt kall frisk luft, ni vet den där som ger rosor på kinden! Vi tog oss ner för backarna med broddar på skorna och inhandlade torsk i fiskhallen och räkor förstås! Jag har redan berättat att här finns de finaste räkorna! Så i kväll blir det kokt torsk med räkor och pepparrot samt smält smör! Det enkla är ofta det bästa! I morgon vänder jag åter mot Sverige men jag åker snart tillbaka för att hjälpa till med den definitiva flytten.

Och aldrig is på fjordarna….

tisdag 5 november 2013

Uppbrottsstämning....


Det är uppbrottsstämning i familjen. Pappa Benny, som spelat i TIL ( Tromsölaget i Norges Allsvenska) som målvakt, lämnar Tromsö och ännu är det inte klart var familjen  hamnar nästa år. Det skapar ju en enorm osäkerhet förstås och samtidigt måste hemmet så sakteliga plockas ihop. Vi som följt familjen nära hela tiden vet att det varit upp och ner med trivseln, men man anpassar sig, får nya vänner och vardagslivet skapar mening och sammanhang. Och så plötsligt har dagen kommit när man ska lämna alltsammans. Det blir ofta mycket jobbigare än man tror. Tänker också på Elsa Dolly som stormtrivs på  dagis och fått många kompisar. Visst, hon är liten och kommer att anpassa sig till det nya och viktigast för henne är ju fortfarande att vara med mamma och pappa, men nog kommer det kännas även för henne. Jag försöker vara så behjälplig som möjligt framförallt med barnen så att mamma kan packa i lugn och ro. Och då och då kramar jag om min fina dotter när jag ser att hon är sorgsen....som jag alltid säger...allt kommer att ordna sig till det bästa...

söndag 3 november 2013

Vintermys!

Min underbara Tobbe!
Med Tromsö nedanför våra fötter

Inte bara jag är i Tromsö utan också min son Tobbe, som varit på besök hos sin syster några dagar!
Tänk att man måste fara så här långt bort för att få till en promenad med sin son och en mysig ölstund på den berömda ölhallen! Så tillsammans med Elsa Dolly tog vi en härlig promenad runt Prästvattnet och njöt av de vita vidderna och den friska luften! Som sagt ena veckan går man i sommarklänning och sandaletter och veckan därpå har man på sig kalasbyxor och täckjacka! Som trebarnspappa har Tobbe handlaget inne och blev genast favorit framförallt hos lilla Elin! Men även Elsa Dolly gillar sin morbror Tobbe som busar och skojar! Nu har han åkt hem och vi saknar honom, men snart är vi tillsammans alla igen, om någon månad,  i Enskede!

Skridskoåkning
Finaste morbror...
....och storebror