fredag 30 januari 2015

Plötsligt är det så tyst...


Snubblar inte över kojan i vardagsrummet…stolarna står på sina platser och kuddarna ligger där de ska.
Fast visst fungerade de bra under filtarna att ligga på och mysa och leka mamma och pappa barn med kusin E och lillasyster. Jag har blivit en mästare på havregrynsgröt! och vet att det ska vara lite socker och kanel på och när det gäller blöjbyte är mormor jättebra! Lilla Elin Lykke ställer sig framför mig och säger "Bajsa" och det betyder inte konkret att det är så men att nu är det dags att byta!! I TV rummet ligger dvd och videofilmerna huller om buller fortfarande.  Barbapappa trängs med Lilla Sjöjungfrun och de urgulliga  filmerna om bl.a stora o lilla nallen…(baserad på böckerna av Stina Wirsén som även jag älskar!) så nu blir det omsortering och detta gäller även alla leksaker i lådorna. Ner i den överfulla källaren igen tills nästa gång! I tvättstugan går tvättmaskinen för fullt. Lakan och handdukar och här hittade jag en liten kvarglömd socka och ett linne…här och var små spår efter mina minsta gullisar!
Christer behöver nu inte leta efter sitt ögonfodral (fast det gör han ofta ändå!) och i kylskåpet är det slut på blodpudding och fiskbullar fast mycket makaroner finns kvar! Men det håller å andra sidan länge…
I går åkte de tillbaka till Tromsö. Hem till pappa Benny och dagis och alla kompisar. Elsa Dolly längtade. "Men hur ska mormor klara sig då?", säger jag och då säger mitt lilla hjärta "men jag kommer tillbaka mormor" och så får jag en puss! Och nu får jag ett sms från kära dottern "Elsa hög feber och några prickar…" vattkopporna har slagit till och turligt nog hann de hem innan.
Och du då, säger vännerna. Är du inte trött? Det är klart jag är…känner att jag inte längre har samma ork och konstigt vore väl det! Men lyckan och glädjen över att få dela vardagsliv ett tag med mina kära uppväger allt. Nu kan jag sitta här i lugn och ro och skriva, dricka mitt kaffe och läsa klar tidningsartikeln utan att bli avbruten. Det är skönt! men jag saknar redan stegen i trappan och Elsa Dollys " mormor…."
Leka, leka...
Tur att man har en snäll kusin som kan stötta!
Det gäller att hålla tungan rätt i mun!
Elin Lykke vill pröva… (morfar ser frusen ut!)
Inte bara de med skridskor ramlar!!

söndag 25 januari 2015

"Jag är jude"...


På tisdag, den 27 januari, är det 70 år sedan Auschwitz befriades. Jag var drygt året och det fruktansvärda som skett fick jag inte vetskap om förrän många år senare. I DN interjuvar man nu tre av de överlevande i anledning av denna dag. De berättar sin historia, sina minnen och erfarenheter av förintelsen och vikten av att minnet av all denna kunskap bevaras. När jag ser bilden av Hédi Fried, psykolog och författare rör den vid mitt hjärta. Hennes vackra åldrade ansikte med alla sina rynkor och ögonen som har ett skimmer av ett nyfött barns outgrundliga blick...fyllt av visdom... Hon kom till Sverige efter kriget, fick här sin fristad, skapade sitt liv och nu skriver hon att "för första gången sedan 1945 är jag rädd." Rädd för den ånyo framväxande antisemitismen, rädd för vad som ska hända barn och barnbarn. Som så många andra judar får hon klä skott för Israels politik, återigen finner man anledning att förfölja och trakassera judarna. "Jag är jude, inte Israel," men vad bryr sig belackarna om det. Genom århundraden har judarna förföljts och straffats för alla problem som dykt upp i olika länder inte minst på 1960-talet då polackerna tvingade många judar att lämna landet varav många då kom till Sverige som var ett av de få länder som öppnade sina gränser för dem. Och nu läser man dagligdags om förföljelser av olika slag, en del slutar även i ond bråd död. Som en farsot sprider judehatet sig i Europa,  också här i Sverige. Jag läste ett intressant inlägg i DN idag av Erik Helmerson om Malmös antisemitism. Här är det inte nynazister som ligger bakom förföljelserna utan förövare med rötterna i Mellanöstern, själva en "utsatt grupp". Men det gör inte brottet mot judarna mindre allvarligt eller ursäktligt. Här måste samhället reagera kraftfullt och tydligt och inte som ofta nu tona ner allvaret och hoppas att alla obehagligheter ska blåsa bort av sig själva.

torsdag 22 januari 2015

Tittut!



Ett fantastiskt vinterlandskap breder ut sig utanför fönstret. Tidig morgon och tyst i huset. Vår lilla vattkoppsflicka börjar återhämta sig men har kanske blivit van vid all uppmärksamhet för hon vill helst att man ska vara med henne…får plötsliga utbrott i bland,  inget passar, inte ens mamma, prövar sin vilja. Men musik och sång fungerar ofta och att titta in i Mumintrollets värld eller Bolipompas är också spännande. För att vi ska få lite andrum delar vi upp oss, så igår gick jag och Elsa Dolly på teater. På Lundagatan ligger dockteatern "Tittut". Jag har aldrig varit där förut och det blev verkligen en positiv överraskning. Sedan drygt 40 år ger man här föreställningar för små barn, från ca 2 år (men flera var mycket mindre!). Man tar upp olika existentiella frågor med hjälp av skuggspel, dockor men också med levande skådespelare.
Just nu ger man "Vem ska trösta knyttet" efter en saga av Tove Jansson och jag blev helt betagen! Ni som känner mig vet ju att jag ofta kan bli "översvallande", men det här var underbart. Spännande och med vacker scenografi bestående av enkla skärmar där berättelsen delvis visas via skuggspel men också förmedlas genom skådespelarnas agerande. Redan i foajen börjar det…och när vi kommer in i salongen ligger en vacker snäcka i en liten sandlåda…och det är där berättelsen tar sin början. Poetiskt och fängslande. Ja ni hör! Men, och det är ju det som är det viktiga! Alla barnen, och jag menar alla!, satt som trollbundna i 40 minuter! Och när de tillsammans ska hjälpa Knyttet att skriva ett brev till ett ensamt Skrutt så säger den första som räcker upp handen…" det ska bli ett lyckligt slut!" Och det blir det förstås, precis som det ska vara med sagor!

"Jag har tagit en ballong till Elin också!"
Efteråt gott med glass på "vårt" café Bokspindeln!

måndag 19 januari 2015

Blomdoft och vattkoppor!


Gratttis min älskling!

Hela vardagsrummet doftar av alla födelsedagsblommor, lyser upp med underbara färger och som sagt doftar! Vi har haft fest, inte hemma men på bonusdottern Ammis  fantastiskt trevliga café "Sweet and Pure" i Saltsjöbadens centrum. Lunchbyffé för familj och närmaste vännerna och trots min käre mans "ångest" inför de 70 åren tror jag han blev åtminstone lugnad för en stund och glad över den kärleksfulla uppvaktningen!  Själv tyckte jag det var värre att fylla 60;  då visste jag att inför det kommande deceniumet skulle arbetslivet sluta och pensionärslivet ta vid, en stor omställning. Men att fylla 70,  det är ju liksom att fortsätta på inslagen väg! Inga större förändringar. Jag försöker trösta och säga, var lycklig över att du får fylla år! Alla år ska firas,  för vad är alternativet….
En av våra små "inneboende" älsklingar har vattkoppor och det är så synd om henne. Febern går upp och ner och de röda  prickarna, visserligen inte så många, kliar nog lite för ibland gråter hon tröstlöst. Det är inte så lätt för mamma Agnes att handha en fortfarande frisk och aktiv 4 åring samtidigt som 1 åringen helst vill sitta i knäet hela tiden, men vi hjälps åt och försöker hitta på något varje dag. Hursomhelst är jag lycklig över att de är här,  friska eller sjuka,  för jag vet ju att snart kommer veckor av  längtan!
Foto Elsa Dolly!

torsdag 15 januari 2015

Härligt familjebad i Tyresö!

Här kommer sjöjungfrun Ariel simmande!

Isvägar och gator, inte riktigt läge för promenader här i Enskede, så i går åkte jag och Christer ut till Tyresö Auqvarena med våra småflickor. Badet ligger alldeles vid avtagsvägen till Tyresö centrum med en simhall både för barn och vuxna. Träningshall och andra fasciliteter finns också, men oss lockade givetvis den fina barnhallen med en hög, spännande rutchkana, som inte gick alltför fort. Elsa Dolly älskade att åka den och så även jag! Även morfar tog en tur fast han är så höjdrädd! Flera olika bassänger som höll 30 grader och en bubbelpool att värma sig i när man blivit lite frusen! Nu fick vi med egna ögon se att Elsa Dolly lärt sig simma och dyka fast hon bara är 4 år! Inte illa! Elin Lykke plaskade runt i småbarnspoolen med sina vattensprutande sjödjur och vi var nästan helt ensamma. Kan tänka mig att här är fullt på helger och lov. Ett badparadis! Hit åker vi fler gånger också för att själva simma i den stora simhallen!



lördag 10 januari 2015

"Jag står i skuggan av en stövel…"



Känns svårt att skriva om barnbarnslycka och snögubbar efter de sista dagarnas fruktansvärda händelser i Frankrike. Har som säkert de flesta följt mediernas beskrivningar och analyser och bilder som skapas i mitt huvud av hur fruktansvärt det måste ha varit med dessa instormande "galningar" som hejdlöst skjuter omkring sig, dödar,  tar gisslan  och den skräck och ångest som detta måste medföra. Jag vet ju att det händer hemska saker hela tiden i världen men ju närmare det kommer oss ju mer påtagligt känns det.
 Var härom dagen på Stadsteatern och såg pjäsen om Karl Gerhard. Känns nu mer aktuell än någonsin. Karl Gerhard, en orädd estradör som på fyrtiotalet under brinnande världskrig modigt gisslade nazismen och den svenska eftergiftspolitiken i sina revyer och kupletter.  I hans revy "Gullregn" 1940 förbjöds kupletten "Den ökända hästen från Troja",  av myndigheterna men "hästen" med sina provokativt klädda dansare var kvar hela speltiden dock hästen med munkavle och där Karl Gerhard i stället för sången läste upp lagparagrafen som förbjudit den. "Jag står i skuggan av en stövel…" skrevs redan 1933 då som en skarp kritik av judeförföljelserna.
 Och nu med vår tids ökande främlingsfientlighet, motsättningar mellan olika grupper, religiösa, politiska, osäkerheten som många känner inför ökad arbetslöshet, särkilt för de många unga som inte kommer in i arbetslivet, som har svårt att få egen bostad…ja, jag behöver inte räkna upp alla problem som finns runt om oss…Visst har det väl varit så förr också tänker jag, "inget är nytt under solen", men kanske är det ändå svårare nu…det är som vi här i Sverige nu vaknat upp,  en slags naiv oskuld försvinner;  tanken att vi kan hålla oss utanför, vi behöver inte bekymra oss…och det onda sprider sig så fort och så förskräckligt lätt. Vem kan egentligen hindra någon som vill ont, skada?
Det farligaste nu, tror jag,  är rädslan… rädslan att inte våga skriva, säga vad man tycker, teckna, måla och ifrågasätta makten i alla dess skepnader  som  den drabbade satirtidningen Charlie Hebdo gjorde.
 Allt gillar jag inte,  jag kan ibland ifrågasätta avsikten med det man gör,  men rätten att uttrycka sig kan aldrig ifrågasättas, och definitivt inte mötas med våld och terror.

Och efter dessa tunga funderingar återgår jag till framtidstron och  glädjen i livet!
Mina fina snögubbar!<3<3<3

onsdag 7 januari 2015

"Kvinnor, rädda det levande…"


Vera Nilsson 68 år
I sista minuten (inget ovanligt!) hamnar vi på Liljevalchs utställning med drygt 140 målningar av konstnären Vera Nilsson. I dag slutade den, men vill man se den föreslår jag en utflykt till Norrköping senare i vår där den också ska visas ( först även i Halmstad, men dit är det ju en bit!) Vera Nilsson föddes 1888 i Jönköping och levde till sitt nittioandra år. Hon studerade både i Köpenhamn, Spanien, Paris, men även platser som Öland, Värmland, Bohuslän och Senegal i Afrika inspirerade och utvecklade hennes konst. För den större allmänheten är hon nog mest känd för sina barnporträtt, oftast av dottern Ginga (Catharina), där målningarna aldrig är insmickrande eller "gulliga" utan realistiska och i bland ganska grova. Hon tog intryck av framförallt van Gogh och hans färgpalett, men även El Greco och kubismen inspirerade. Men egentligen behöll hon hela livet sitt speciella konstuttryck. Hon levde ensam med sin dotter, var radikal, kämpade för nedrustning och solidariserade sig självklart med de förtryckta. I en serie bilder från Senegal avbildar hon  de svartas vardagsliv och gör det på ett icke stereotypiskt vis. Landskapsbilderna från Öland, där hon tillbringade många somrar, är ofta jordfärgade och av havet syns intet utan det är inåt landet hon skådar. Från Bohuslän finns porträtt av fiskare och en favoritmålning är av fiskarhustrun "Regina" från Herrön.
 Vera Nilsson blev för mig en ny spännande bekantskap och som alltid tänker jag på hur många otroligt duktiga kvinnliga målare vi haft och har i vårt land.

Lillan skriver

By på Öland
Gubbhuset på söder 1940-tal
Minnen Senegal
Regina på Herrön

måndag 5 januari 2015

Trettondagsafton


Tyst det är i huset…Vi har ätit en god middag jag och Christer. Oxfilé på potatisbädd med vitlökssmör, en variant av "Coeur de filet provencale"med gott rödvin. Christer har gått och lagt sig och jag sitter här ensam med ljusen brinnande. I dag, enligt skriften, kom de tre vise männen till Betlehem och här tillbad de det nyfödda Jesusbarnet med sina gåvor.
I går var jag i Årsta Kyrka och lyssnade på en kortversion av Bachs "Juloratorium" som vår eminente körledare David Åberg arrangerat på ett helt formidabelt sätt. Skådespelaren Pia Johansson läste julevangeliet och emellan de olika avsnitten sjöng Davids egen vokalensemble utvalda köravsnitt ävensom några kända arior ur hela oratoriet ackompanjerade av medlemmar av Drottningholms barockensemble. Julens hela budskap förstärktes av denna underbara musik och av dessa duktiga sångare och musiker. David har även gjort en barnversion som visades dagen innan men som jag tyvärr inte kunde se. Men jag förstod av de som var där att den också var väldigt bra.
Jag upplever det som ett nytt grepp att fånga in och väcka ovana lyssnares intresse för den ibland kanske svårfångade sakrala musiken. Ett mycket lovvärt nytänkande!
Detta är min första blogg för i år. Ibland känns det som jag upprepar mig…har det jag skriver egentligen någon betydelse för någon annan än mig själv? Jag tycker så mycket om att skriva och vill ju gärna inspirera mina bloggvänner till olika kulturaktiviteter men också till funderingar över livet. En blogg har ju sina särskilda begränsningar, åtminstone för mig, men jag hoppas ändå att jag ger mina bloggläsare en verklig känsla av äkthet och närhet. Det är också en utmaning för mig själv att hela tiden se på min tillvaro med fräscha ögon, att låta mig överraskas och även i upprepningarna se andra infallsvinklar. I morgon ska jag överraska min äldsta son Fredric med familj genom att stå där i ankomsthallen och hälsa välkommen hem efter 3 veckor i USA! Jag vet själv hur lycklig jag blir när någon kommer och möter!
Krubba i Åre gamla kyrka