söndag 14 januari 2018

Uppbrott....

Hemresan närmar sig... i morgon åker vi till Nice för en natt innan flyget hem. Ska bli skönt! Jag är nöjd och längtar hem till min vardag! med allt vad det innebär av familj, vänner och aktiviteter. Förhoppningsvis kommer jag fortsätta med mina promenader som jag påbörjat! Det är ju härligt när man kommer i gång!!
Ni som följt mig vet att vädret inte har varit något vidare men två helsoliga dagar har vi haft och dessemellan solglimtar mellan moln och regn. Våren är långt borta fortfarande, men då och då tittar den fram och väcker hopp och längtan.
Som nu idag på marknaden när mimosaplantor och penseér fyller försäljerskan bord. I stället för croissanter köper vi frasiga "kuddar" med äppelmos och Christer dricker varm choklad och jag en noisette! Det sistnämnda är en liten crème (kaffe med mjölk) och först nu har jag lärt mig det! Kände mig väldigt fransk helt plötsligt!! Varje dag ett nytt ord!
Dagens höjdpunkt var vår lunch i le Val, en liten by som man alltid passerar när man åker upp till oss.
Den ser inte mycket ut för världen när man åker förbi det stora vinkooperativet och skolan med sina 
huslängor, och byn ligger som utspridd på en öppen slätt. Men man bedrar sig! Den gamla delen är charmig med smala gränder och torg och här ligger en restaurang som min frissa tipsade om, och som visade sig vara en riktig pärla!
La Crémaillère ägs av en familj där mannen är chef de la cuisine och hustrun sköter det övriga. Köket är öppet så man kan se hur maten tillreds à la minute och inredningen är enkel och flärdfri.
Och vilken god mat!
Det är nog det godaste jag ätit här på länge. Det blev både förrätt (som vi delade på som efterrätten) och varsin köttbit där min beledsagades av tryffelsås och Christers av svamp. För en gång skull var köttet perfekt! och grönsakerna al dente! och inga kryddor behövde tillsättas. 3 stjärnor absolut! En underbar avslutning på våra veckor här!
Att le Val dessutom har ett hus för musiken ger den en extra stjärna!

tisdag 9 januari 2018

En dag i mitt franska liv....

Är så svag för gosedjur!! Dessa sötnosar inköpta på Ikea i Toulon!

Varje dag har sitt projekt! Det kan vara en marknad, åka och handla, eller göra en utflykt! Vaknar ofta tidigt och smyger upp för att inte väcka Christer. Nu är badrummet uppvärmt så det är skönt att vara där, kanske ta en varm dusch, eller  lägga in lite småtvätt i maskinen.
Badflicka! Fernando Botero, som har utställning i Aix för tillfället!
Himlen är mulen och vissa dagar blåser det något otroligt. Vi dricker te och idag bestämmer vi oss för att åka in på byns marknad även om regnet hänger i luften. Marknaden är pytteliten! Det är inte många personer som vandrar omkring bland de få stånden och vår "grillade kycklingförsäljare" har inte mycket att göra. Vårt favoritboulangeri är öppet och vi småpratar lite med försäljerskan om alla de småpengar man har i Frankrike. Alla dessa småcentimes! Vad är det? Måste kosta jättemycket att tillverka något som du nästan inte kan köpa någonting för! Det är Frankrike,  säger hon, och skakar på huvudet! Vi går iväg med vårt bröd och vår "sacrestine", en godbit som vi tänker ha till eftermiddagskaffet, något som vi börjat med nu på ålderns sensommar!
Sedan hälsar vi på frisören, beklagar det myckna regnandet, men han säger att detta gör gott för naturen! Det har varit svår torka under hösten! och se så lyckligt olivträdet ser ut som står där i gathörnet!! En ny fiskhandlare har öppnat den gamla fiskbutiken som varit stängd ett år! Vi gläder oss och går givetvis in och vi får tips om hur vi ska tillaga couqille st  Jacques; bara steka dem en minut på varje sida och servera med vitlök och persilja!
Nu är det tid för vårt kaffe, och vi väljer det s.k. "kommunistcafét"! Servitrisen här har lärt Christer hur han ska uttala allongé (ett uttryck för vanligt kaffe) på rätt sätt. Tog lite tid!!
En bild från en dag när är solen sken!
Det börjar regna ordentligt men jag bestämmer mig i alla fall för att hoppa av bilen och promenera de sista kilometrarna hem!
Jag har paraply och går vid kanten av vinfälten. Det doftar så gott av fuktiga barrträd och jord och färgerna är så vackra.
Vinstockarna svarta mot röd jord och så de olika nyanserna av grönt från bl.a olivträd och ekar. Genom diset ser jag vårt hus och jag vet att nu väntar en eftermiddag med brasa, korsord, bok och middagsplanering!
Får gå i mittrenen på vägen upp mot huset och se där! solen!

tisdag 2 januari 2018

"Mina bokliga vänner befinner sig väntande bakom stängda bokpärmar;

...tysta på nattduksbordet" Orden är inte mina utan författaren Owe Wikströms. Några timmar har jag befunnit mig i hans sällskap på olika caféer i Paris, där han funderar över" vänskap, tristess och samtalets nyanser" som är underrubriken till hans bok "Från ett cafébord i Paris." Vikten av meningsfulla samtal där du som person inte bara växer själv utan också din medpartner, men också vikten av det trevliga och avspända småpratet utan större tyngd eller allvar, de samtal som, om någon frågar vad talade ni om?, ger svaret, "minns inte så noga, om allt mellan himmel och jord...men det var trevligt! "Struntpratet" som fungerar som ett slags smörjmedel mellan människor, som när man kommer in i bageriet och säger "Bonjour!" för att markera att här är jag, och expediten svarar och ett litet samtal utvecklas om vädret etc.
Samtalet i verkliga vänskapsrelationer som grundar sig på en reell jämbördighet där man ger och tar, både aktivt lyssnar och talar, och där tiden inte är relevant utan man så att säga återknyter kontakten på ett självklart sätt även om det var länge sedan man sågs. I vänskapen, till skillnad från förälskelsen, ligger en kravlöshet, en frihet...men också en tillit till att vara sedd som den man är. Här finns öppenhet inför kritik,  för ifrågasättande av olika åsikter, men det övergripande är att söka förståelse för den andres synpunkter och även inför sina egna funderingar. Det är ju först när du sätter ord på dina tankar som du ser dig själv.
Men som rubriken anger,  dina vänner kan ju också finns i böckernas värld. Här blir ju dock samtalet ensidigt. Författaren skapar personer, som du lär känna och vissa av dem blir betydelsefulla på ett särskilt sätt. De lever med dig i boken och när den är slut följer du dem i dina tankar, funderar kanske över hur det ska gå för dem...Är det därför det är så svårt att kasta böcker? Många av dem symboliserar olika delar av ditt liv; personerna i dem sitter visserligen fast i sin specifika verklighet, men de gav dig något av nya tankar, nya perspektiv och när du åter tar fram boken kommer de emot dig som en gammal vän!
Minns när jag själv för massor av år sedan satt och skrev vid parisiska cafébord och samtalade med olika människor. Några gånger blev det djupa, existentiella samtal, väldigt personliga, kanske därför att vi båda visste att vi aldrig skulle ses mer. Ibland tänker jag att vänskap är något av det viktigaste i livet, inte minst när man blir äldre. Minns min mammas sorg och ökande ensamhet när vännerna en efter en gick bort;
Så vårda dina vänner! De är en viktig del av livets salt!
Tankar i dag  i solen på "mitt" café!