måndag 27 juni 2016

Tankar vid poolkanten...


Morgonrodnad över vinåkrarna. Säkert en ny dag med varm sol. Det har varit ganska dåligt väder här länge, mycket regn, blåst men nu hoppas alla att sommarvädret ska stabilisera sig. Allt här i byn bygger ju på att folk ska kunna sitta ute och äta och sippa på rosé! För att inte tala om alla marknader där jag gissar ett den viktigaste inkomsten för alla marknadsförsäljare ska genereras under juni, juli och augusti. Som hos oss!
Vi bor här nu en vecka tillsammans med Christers dotter och familj. Det känns bra att just vi får vara tillsammans. I vardagen finns sällan tid för mer personliga möten,  men här kan vi sitta länge och prata och det blir också tillfällen att sitta ensammen med någon och tala om annat än skola och jobb. Alla tre barnen är i tonåren och det är intressant och lärorikt att få lyssna på deras resonemang och funderingar om det som händer både dem själva och i världen.
I går bredvid oss på caféet hörde jag några engelsmän prata. Det är ju nu inget ovanligt. Det finns många engelsmän som har hus i denna del av Frankrike men denna gång väckte engelskan åter till liv de sorgliga tankar jag haft sedan den 24 juni, midsommarafton, denna dag när engelska folket beslutade lämna EU, Brexit som det kallas. En ganska liten majoritet, och som jag förstått övervägande bestående av äldre människor, vill lämna den gemenskap som grundades 1993. Hörde några äldre som blev intervjuade och som talade om "the good old England" och att allt var bättre förr…(visst har vi hört det förut?) men att tro att man kan gå tillbaka och göra om verkligheten är helt absurt. Nu, kanske mer än någonsin, behövs samarbete och uppslutning kring de stora ödesfrågorna som rör miljö, ungdomsarbetslöshet, flyktingströmmar och integration.  Att England väljer ett protektionistiskt synsätt är ett svek inte bara mot de unga utan mot alla människor. Dessutom tycker jag det är fel att ha folkomröstning i en så viktig fråga. De flesta är dåligt insatta i dessa komplexa frågor och röstar mer efter egen fatabur och allmänna missnöjeskänslor och tyvärr har nog politikerna varit dåliga med att fånga upp dessa känslor. Detta gäller ju inte bara i England utan i hela Europa. De populistiska partierna vädrar nu morgonluft och det är skrämmande...


onsdag 22 juni 2016

"Det viktigaste är osynligt för ögat…"


Två fantastiska kulturupplevelser har påverkat mig denna vecka. Dels den retrospektiva utställningen på Moderna Museét med den japanska allkonstnären Yayoi Kusama och dels filmen "Den lille prinsen" efter en roman av fransmannen Antoine de Saint Exepéry. Båda upplevelserna gjorde mig lycklig, fundersam, vemodig men framförallt hoppfull. På olika sätt penetreras de stora livsfrågorna om liv och död, kärlek, vänskap, att få vara den man är…och vikten av att se med hjärtat! Yayois universum rymmer prickar, psykedeliska färger, fallosar och jättelika pumpor som mångfaldigas bl.a i ett spegelrum,  men symboliken, som jag upplever den, är densamma som hos lille Prinsen; att bevara lekfullheten, aldrig glömma barnet inom sig, kärleken…

 Tänker på bilden av lammet i lådan…Lille prinsen vill att flygaren ska rita ett lamm, vilket han också gör. Men lille prinsen blir inte nöjd…då ritar flygaren en låda med några hål och då säger lille prinsen, "Ja där inne ligger ju lammet…"

Yayoi Kusama föddes 1929, flyttade till USA, New York, vid 28 års ålder och blev en del av 60-talets popkonst. Här organiserade hon bl.a kroppsfestivaler där nakna människor målades med färggranna prickar! Återkomsten till Japan blev i mångt och mycket en besvikelse för henne och hon drabbades av psykiska problem och la då frivilligt in sig på ett mentalsjukhus där hon fortfarande bor och är verksam.
Antoine de Saint Exepéry föddes 1900 i Lyon och hans dröm var att bli flygare. Himlen blev för honom förknippad med tillvarons mysterium, det universella och kosmiska. Och det är från himlen som lille Prinsen faller ner på jorden från sin lilla planet B612 där han möter flygaren som tvingats nödlanda med sitt plan i öknen, och här berättar prinsen för flygaren om sina resor bland himlakropparna och de människor han mött. Antoine skrev många uppmärksammade böcker men det var boken om lille Prinsen som av franska folket röstades fram som 1900-talets bästa bok! Själv omkom han 1944 då hans plan förmodligen sköts ner av tyskarna utanför Marseille.
Två konstnärer som trots stora olikheter möts i frågor som aldrig blir inaktuella;  frågorna om vår existens och livets mening.

onsdag 15 juni 2016

Oslo tur och retur!


Vad gör man med en sommarförkylning som inte vill släppa…det värsta är att man blir så energifattig och har svårt att komma igång! Men jag vägrar låta mig nedslås och kämpar med den förbaskade kirskålen som nu nästan helt tagit över min rabatt…SAS-strejken är över och jag har haft mycket svårt att sympatisera, om knappt alls. Har i stället tyckt synd om alla som inte kommit iväg på semester eller annat och vi själva åkte till Oslo för att hämta hem Agnes och Elsa Dolly som varit i Tromsö. Danska och norska piloter går inte under samma avtal som de svenska så därför kunde hon flyga från Tromsö. Att ta sig från Oslo gick dock inte. Alla tåg och bussar fullbokade och att hyra bil ställde sig alldeles för dyrt. Men Christer och jag gjorde det till en utflykt! Visserligen en ganska lång sådan,  men vi for genom ett sommarvackert,  soligt Sverige och stannade till på Alsters herrgård utanför Karlstad.
 Här föddes Gustaf Fröding 1860 och man kan göra en guidad tur i huset. Det gjorde vi inte men vi åt en räksmörgås i den vackra trädgården men utsikt över Vänern. Jag blev nyfiken på Fröding och friskade upp minnet via googel (detta fantastiska uppslagsverk…) och läste om denna gudabenådade diktare och hans i mångt och mycket tragiska liv som ändade vid 50 års ålder. Många dikter lever fortfarande i vårt kollektiva minne, "Det var dans bort i vägen", "Våran prost", "Vackert väder"och "Tre trallande jäntor". För dikten "En morgondröm" blev han åtalad för de erotiska inslagen som dåtidens moralkodex ansåg alltför stötande (det skulle vara nu…) och även om han blev frikänd påverkade uppståndelsen hans redan bräckliga psyke och bidrog allvarligt till hans sinnessjukdom.
På hemvägen från Oslo stannar vi återigen i Karlstad men denna gång i centrum där vi äter vår allra första app-middag!! En nyöppnad restaurang där man beställer via en app i mobilen och serveringspersonalen endast går runt och frågar om allt är till belåtenhet! Snart behöver man väl ingen personal…bara de som lagar mat och tar betalt…Gott var det i alla fall och roligt…men ytterligare arbetstillfällen som försvinner…


tisdag 7 juni 2016

Körresa på helgonmark


Hes i rösten men full av fina upplevelser sitter jag här med sommarsol skinande genom balkongdörren.
Att resa på körresa är något alldeles speciellt och denna gång blev det Dalarna, närmare bestämt Falun och Gagnef som fick fint besök! Själv var jag nervös att min röst inte skulle hålla men min kära altkompis Karin hade med sig en "dundertablett" som höll hostan stången på ett föredömligt sätt! För oss som är vana med vår lilla Enskedekyrkas aukustik är det underbart att få pröva rösten i andra kyrkor;  ibland kan det vara rejäl efterklang som fordrar ett helt annat sätt att sjunga. I Faluns Kristinekyrka, mycket vacker med sina blåmålade bänkar,  kändes det lätt att sjunga och där hade vi också en mycket uppskattad konsert. På högmässan berättade prästen att Elisabeth Hesselblad, vårt nya svenska helgon efter heliga Birgitta, växte upp här i Falun och konfirmerades just i Kristinekyrkan. Det kändes extra högtidligt att få sjunga just denna dag den 5 juni samtidigt som hon helgonförklarades på Petersplatsen i Rom. Det är 625 år sedan som en svensk helgonförklaring skedde och då var det den heliga Birgitta.
Elisabeth föddes 1870 och var nummer 5 bland 13 syskon. Familjen var mycket fattig och när hon var 18 år reste hon till USA för att kunna skicka hem pengar. Här konverterade hon till katolicismen, studerade till sjuksköterska men dödsdömd i blödande magsår kom hon till Rom 1903. Hon tillfrisknade dock och fick en religiös kallelse att grunda en ny birgittinsk gren vilket skedde 1911, och nu har Birgittasystrarna kloster i Falun och Djursholm men också finns 50 kloster över hela världen bl.a på Kuba där ett mirakel sägs ha skett, då en obotligt sjuk pojke tillfrisknade efter förböner av Elisabeth. Även i Mexiko botades en nunnas knä på ett sätt, som läkarvetenskapen inte kunde förklara… Under andra världskriget hjälpte Elisabeth judar och gömde många i klostret i Rom. Det berättas att när nazisterna kom och ville inspektera kom Elisabeth emot dem viftande med svenska flaggan och sa att klostret stod under den svenske konungens beskydd, så de hade ingen rätt att komma in. Och därmed lät sig nazisterna nöja!
Att bli helgonförklarad är ingen lätt historia. Dels ska personen leva ett liv i Kristi efterföljd och på betydande sätt visa medmänsklighet och barmhärtighet och de mirakel som åberopas måste noggrant granskas och undersökas innan de kan bli godkända. 1957 dog Elisabeth i Rom och nu är hon således vårt nya svenska helgon!

onsdag 1 juni 2016

Att rota i sin väska kan få oanade följder….

"Det ska ju ligga här någonstans…."

Läste ett roligt kåseri i DN i dag! Den handlar om damernas handväskor! Själv har jag, som många andra,  flera stycken! För det mesta bär jag en ryggsäcksliknande skinnväska som jag fyller med allt mellan himmel och jord!, men också några större väskor som man dels kan hålla i handen eller hänga på axeln! De sistnämnda använder jag oftast när jag reser och då stoppar jag även ner min ryggsäcksväska i dem!
Vad är det nu som är så viktigt och som jag alltid måste släpa med mig?! Ja, givetvis plånbok och nycklar och läppstift och en penna, det är alltid bra att ha, också en liten anteckningsbok är inte heller så dumt….och sedan mobilen och almanackan och telefonboken ifall jag behöver ringa någon som jag glömt lägga in…sedan har jag gärna med "Paddan" också för där ligger en bok som jag läser om det blir tillfälle…en tablettask där tabletterna ofta åker ut i botten också glasögonen! Alltså en hel del…det värsta är att jag sällan hittar det jag ska ha! Det är ett ständigt grävande i väskan när mobilen ringer eller när jag ska låsa upp dörren eller ta fram glasögonen. Lägg sakerna på samma plats muttrar Christer otåligt när jag till sist måste tömma ut allt för att hitta det jag letar efter!
Han tänker dock inte på att det var tack vare mitt rotande i en väska som vi för 35 år sedan upptäckte varandra på flygplatsen i Paris! Jag var på väg till gaten när jag förstås måste leta efter mitt boardingkort i väskan. Jag ställde ner den och rafsade runt och när jag till slut hittade det och tittade upp,  sitter Christer där på en bänk och tittar på mig... det sa Klick!! (Sedan hamnade jag just på stolen framför honom i ett jätteplan….vem tror inte på ödet?!)