onsdag 22 mars 2017

"Vardagslivets poesi..."


Oh mormor, "snögubben" är borta! Ja, han har jag stoppat in i "fantasikylskåpet" i källaren! säger jag och alla ljusgirlangerna ligger nu prydligt i påsar upphängda på riktiga krokar! Nu är det vårljuset som gäller och flickorna springer i väg upp i parken! Fortfarande "strumpor och skor" men snart, snart... I stan går de flesta på solsidan och caféerna har redan satt ut bord och stolar. På trapporna utanför konserthuset försöker några sitta ner, men de flesta står och lutar sig mot pelarna. Än är det för kyligt i luften men får solen värma riktigt länge så blir det snabbt fullsatt! Lite bakslag får man nog räkna med...kanske ända in i april, men våren är definitivt här!
Till Waldemarsudde far vi med barnbarnet H för att titta på Miroutställningen. Det känns nästan syndigt att vara inne när solen lyser från en klarblå himmel, men det lyser även i utställningssalarna av Miros underbara färgskapelser. Belgaren Joan Miro, född i Barcelona 1893 som skulle bli affärsman enligt föräldrarnas önskan men som i protest lade sig sjuk och under konvalecenttiden började teckna och måla. Först under 1920-talet vågade han fullt utveckla sin speciella bildvärld, påverkad av poesi och Kataloniens fresker och folkliga konst.
Berömda är hans fantastiska affischer som också H gillade mycket och jag själv dras till hans "himlar" med fåglar och stjärnor och till hans förmåga att se bakom tingen och skapa något nytt av vardagsföremål, så heter också utställningen "Vardagslivets poesi"!  En livsbejakande utställning som kan ses ända fram 4 juni.  Gör det!

tisdag 14 mars 2017

I Fiskens tecken...


Alla mina barn är fiskar! I dag fyller den äldste av dem 49 år! När han föddes hade det blivit modernt med rooming-in, vilket betydde att han fick ligga inne bredvid mig på salen hela tiden! Förlossningen blev lite dramatisk minns jag, jag hörde något om havandeskapsförgiftning, men allt gick bra och nu när jag ser honom tänker jag vilken otrolig lycka att han finns!
Fiskarna kännetecknas av konstnärlighet, empati med nära kontakt till andras och egna känslor, vilket givetvis också kan skapa problem med att sätta gränser;  just empati och konstnärlighet är utmärkande drag för alla mina barn, som sjunger och spelar och även arbetar inom områden där kontakten med människor har stor och viktig betydelse. Så jag är mäkta stolt över mina fiskar!
I söndags var jag med om en historisk invigning i vår kyrka då nya orgeln förevisades både ytmässigt och ljudmässigt! I en fullsatt kyrka fick vi avnjuta allt från Bach till John Williams och kören deltog med tre pampiga stycken varav ett nyskrivet av Kjell Perder "Jubilate deo" När det första ackordet spelades såg jag flera i publiken som hoppade till!! Tonbilden både hos orgel och även i detta fall flygel är verkligen spännande och annorlunda! Kyrkan, nu 100 år, har aldrig innehaft någon ordentligt byggd piporgel och de senaste åren har man använt en digital orgel framme vid koret.
Till den nya orgeln sjöng församlingen Martin Luthers psalm "Vår Gud är oss en väldig borg" och till orgelns mäktiga ljud kändes det som taket skulle lyfta! Fantastiskt att få vara en del av denna historiska kväll!

onsdag 8 mars 2017

"Åh ni fantastiska kvinnor..."


Vad kommer du ihåg om Hedvig Charlotta Nordenflycht? Ja, jag minns inte så mycket men igår på senioruniversitets föreläsning om henne kommer jag ihåg att hon skrev en dikt "Över en hyacint" en dikt om sin olyckliga kärlek.
Men hon var så mycket, mycket mer! Ansedd som Sveriges första feminist, en av samtidens främsta poeter och kunde som en av de första kvinnorna försörja sig själv på sitt skrivande!
 Född  1718 i Stockhom, självlärd eftersom hennes pappa inte bekostade hennes utbildning och sedemera enda kvinnan i sällskapet Tankebyggareorden; med egen litterär salong och otaliga inlägg och artiklar i tidens samhällsfrågor inte minst i vad avser kvinnans ställning och rättigheter. Hennes debutbok blev en succé " Den sörjande turturduvan" som tillkom efter hennes andre makes död. Hon gav sig i polemik med Rosseau som hon beundrade men vars kvinnouppfattning hon starkt ifrågasatte i verket Fruentimrets försvar 1761, två år innan hon avled, endast 45 år gammal.

En annan att beundra denna dag är fransyskan George Sand (alias Aurore Dupin) som jag skrivit om tidigare. 1800-talets starkt lysande stjärna som med sina romaner kämpade för inte bara kvinnans rättigheter men också för de mindre bemedlade och utsatta.  Även här minns nog de flesta bara att hon gick i manskläder och hennes kärlek till Chopin...kan man säga att det är typiskt!!? Att hon var en av sin samtids viktigaste kulturpersonligheter är det inte många som kommer ihåg idag.
Treklöver anno 2017! Bakelser med kvinnodagens nyblivna 9-åring!
Så många kvinnor att minnas, att beundra, att dra fram i ljuset. Detta gör Lina Thomsgård i sin nya bok där 51 olika författare valt ut en kvinna som de särkilt vill dra fram ur historiens mörker. En del namn känner jag igen andra inte, men här får du möta spännande och intressanta kvinnor från alla delar av världen,  ja, så långt som 9000 år tillbaka! Barumskvinnan som man från början trodde var en man förstås!, Lili Elbe, som genomgick den första könskorrigeringen och vars exfru Gerda Wegener nu har en utställning på Millesgården.
 Själv fascineras jag av Sarah Baartman född 1789, en Khoisankvinna från Sydafrika som tydligen hade en enorm bakdel och som fördes till London där man anordnade utställningar med henne. Hennes artistnamn var "Hottentott Venus" och hon sattes t.o.m. i bur för att alla noga skulle kunna studera denna, som man sa, översexuella kropp. Hon fördes även till Frankrike och här avled hon 1815. Dödsorsak okänd...men hennes skelett, hjärna och könsdelar samt  avgjutningen av bakdelen fanns sedan till beskådan  i 160 år i Paris på Museé de l`Homme.
En fruktansvärd berättelse och övergrepp på en kvinna, som föll mer eller mindre i glömska men 1995 krävde Nelson Mandela att hennes kvarlevor skulle återbördas till Sydafrika. Det tog sin rundliga tid men efter 192 år i Europa återvände Sarah till sitt hemland och fick en stor begravning och även en minnessten upprestes.  Platsen har blivit en symbol inte bara för de orättvisor som Khoisanfolket fått utstå utan också för kvinnor och andra sårbara grupper inte bara i Sydafrika utan i hela världen.

måndag 6 mars 2017

Vikten av att kunna simma....


Lyssnar på en radiointervju med författaren Theodor Kallifatides. Nu drygt 76 har han bestämt sig för att sluta skriva. DNs kulturjournalist Björn Wiman sa till honom att när man är 75 är det väl dags att sluta vara författare...(jag undrar om det verkligen var på allvar!? )Man kan väl skriva hela livet om man har lusten. Detta bevisar ju inte minst 104 åringen Dagny med sin "Dagnys blogg"!
Jag har alltid varit en stor beundrare av Kallifatides. Hans böcker är alltid fulla av medkänsla och klokskap inför människors styrkor och svagheter: hans fantastiska språkkänsla som jag en gång när han besökte min bokhandel liknade vid Pär Lagerkvists (och som gjorde honom mäkta stolt!) och hans humor! Och sedan, inte minst, den oefterhärmliga doften av Grekland som alltid smyger sig in i orden och meningarna...Grekland i mitt hjärta, som jag alltid längtar till.
Nästan alla böcker han skrivit har han skrivit på svenska och den första, som var en diktsamling, kom ut bara några år efter hans ankomst till Sverige. Hans romansvit om människorna i den lilla byn Jalos under Andra världskriget är något av det bästa jag läst och med denna triologi kan man säga att han tog ett stort kliv upp på den svenska litteraturens parnass. ( Bönder och herrar, Plogen och svärdet och Den grymma freden) Men fast han skriver på svenska med till synes ett enkelt men dock så assosiationsrikt språk,  säger han att han får brottas med alla meningar, simma motströms... Däremot när han skriver eller talar på grekiska kan han simma på rygg ja, t.o.m flyta! Han känner sig fullständigt trygg, ingen rädsla för att sjunka.
Det här med att simma får mig också att tänka på  något som diskuterades i det intressanta programmet "Idévärlden" med kulturjournalisten Eric Schüldt som gått på TV2. Under 1 timme har man i lugn och ro kunnat lyssna till Eric och hans gäster som diskuterat olika existentiella frågor. Ett program hade rubriken "Det ska göra ont att leva". Varför måste man lida! Vad är det för mening med det? Olika svar men ett var att utan lidande ingen utveckling och för att kunna klara livets svackor och förluster måste man lära sig simma...d.v.s inte låta sig dras ner för långt mot djupet.
 Det är lättare sagt än gjort givetvis, men att lära sig hantera de svårigheter som möter en är viktigt för att kunna gå vidare. Hur goda simmare vi blir handlar självklart om många saker, arv, miljö, uppväxt, livsvillkor...  En del har lättare än andra, maskrosbarn har vi hört talas om, men jag tror alla kan lära sig hantera lidandet med hjälp av olika slag;  för det gör ont att leva, det är en ovillkorlig del av livet.