"Hur ljuvliga är dina boningar"...Johannes Brahms underbara Requiem fyller mina hörlurar där jag ligger i solstolen på terassen. Omgiven av vingårdar, en olivlund och med bergen i fjärran fylls jag av tacksamhet och lycka för min stund på jorden. När jag går upp på morgnarna och öppnar dörren strömmar den svala, nästan lite kyliga luften emot mig. Det är höst i vårt paradis.
En morgon går jag runt i trädgården, barfota i det frostnupna gräset. Det hörs lite skott då och då. Jakten på vildsvin är i gång, men mellan skotten är allt så tyst, fullständigt vindstilla.
Jag har skrivit det många gånger! Jag älskar hösten, alla dess skiftande färger, rött, gult, rost....vemodet i att allt nu vissnar ner och ska förmultna, vilan och kravlösheten....tid för eftertanke och reflektion och samtidigt det hoppfulla i alla ljus vi tänder, inte bara i våra hus utan också snart på våra kyrkogårdar. För det är ju så att under allt det vissna spirar livet för att ånyo återkomma.
Och samtidigt som jag övar på Brahms Requiem och ser fram emot vår kommande konsert så ser jag fram emot att få träffa mitt nya lilla barnbarn som ska komma under samma period. Död och liv... "Wie lieblich sind deine Wohnungen..."
