söndag 10 december 2017

Det andra ljuset tänder jag för en kär vän som just lämnat oss...

En mycket god vän har hastigt och oväntat dött. Egentligen var han sjuk sedan länge, men trots det trodde jag att han skulle få leva några år till. Han tillhörde våra närmaste vänner i Frankrike. Fiolbyggare, musiker, basist,  med långt förflutet i många orkestrar i Frankrike, årsbarn med mig, född under andra världskriget i Tyskland med en soldatpappa som blev skjuten i ryggen i Danmark när min vän bara var några månader gammal. Hans mamma fostrade ensam 5 barn under kriget, och min vän berättade om bomber och skyddsrum och hur hungriga och rädda de var...och vilket helvete efterkrigstiden var.
Våra första år i Frankrike var han en stor trygghet för oss. Själv hade han ett litet hus bredvid oss och det fanns inte ett verktyg som han inte hade! Dessutom kunde vi tala engelska med varandra och det underlättade för oss och många goda aperitifer och måltider njöt vi av i hans lilla hus. Han flyttade sedan till Bretagne, till Finistère, där han köpt ett hus som vi också besökte,  och när jag invigde min bokhandel kom han till Sverige och klippte av snöret! Han besökte oss sedan nästan varje år i vårt franska hus, där han njöt av värmen och sista gången var i somras. Då märkte vi hur påverkad han blivit av sin sjukdom men likafullt rökte han sina cigaretter och drack sitt glas vita vin. Och nu är han borta. Bland många minnen finns här också två fioler som han byggt. Att se honom arbeta som fiol eller cellobyggare var en upplevelse. Små små verktyg hanterades med stor skicklighet i hans ganska grova händer. Han gillade att sitta i vår friggebod med sitt kaffe och med radion på, alltid med klassisk musik. Ja, vi kommer sakna vår vän och minnas honom med kärlek. Horst hette han.
Horst utanför sitt hus i Finistère

måndag 4 december 2017

Första Adventsljuset tänder jag för alla kvinnor som tar bladet från munnen i "metoos" kölvatten!


Går hem i kvällsmörkret...i fönstren lyser nu stjärnor av olika slag, ljusslingor blinkar på staket och balkongräcken och jag tänker att nu måste vår snögubbe plockas fram. I morse sjöng vi med barnkörerna på högmässan och mina tre telningar var med! Minns när Agnes stod där i kören och höll upp fingrarna för att visa hur många ljus vi tänder, och nu står tre barnbarn där...och nu i kväll adventskonsert med en lika fullsatt kyrka som i morse. Traditionerna är starka kring julen och det känns fint med unga och gamla som samlas kring de välkända psalmerna och sångerna. Gemenskap behöver vi och många som sällan tar sig till kyrkan vill ändå uppleva ljusen och värmen och stillheten när klockorna ringer.
Förkyld och hostig dricker jag ett glas glögg och känner doften från hyacinterna. Ser på intervjun med Sara Danius på TV. En fascinerande kvinna i mitt tycke! Frappant är ett ord som dyker upp. Intelligent, öppen men ändå med integritet. Hon tar klart avstånd från det som nu händer inom Akademien i kölvattnet av "metoo", och den s.k kulturpersonen som fritt fått härja i åratal trots påpekanden från antastade, och hon hoppas nu att med hjälp av en advokatbyrå reda ut och klargöra vad som dolts och förtigits hos ledamöterna. Det luktar unket och en solkig känsla av förgången tid infinner sig vid tanken på dessa "gubbar" (ja, jag vet...men de flesta är "gubbar") som i skydd av Gustav III:s stadgar tror att de kan uppföra sig och göra vad som helst. Det är sorgligt att en sådan institution som ändå bär ett sådant kulturellt ansvar har varit en spelplats för olika sexuella och maktfullkomliga trakasserier, och mycket av glansen och trovärdigheten kring dess motto "snille och smak" bleknar och försvinner.
Får ett förslag från en väninna! Varför kan inte kvinnorna bojkotta Nobelfesten? Kan ni se bilden framför er hur alla dessa pingviner till herrar kommer in utan en enda uppklädd kvinna vid sin sida.
Möjligen sitter kungafamiljen där med sitt glitter men för övrigt är resten av salen tom på kvinnlig fägring. Vilken syn... Inga kvinnliga artister deltar... inga sångerskor...inga kvinnliga studenter...inga kvinnliga servitriser...
Vilken manifestation!!

torsdag 23 november 2017

Det nya Sverige?...

Vi är på julskyltning på NK jag och mitt barnbarn Elin. Runt omkring oss stojar en massa barn från olika dagis, antar jag. De pekar och skrattar och går från fönster till fönster precis som jag och Elin. Nedanför ett av fönstren sitter en kvinna, en rom som man numera säger, med sin pappmugg och med ett kort på några barn framför sig. Ingen tar särskild notis om henne, inte jag heller först, men efter en stund tittar jag på bilden av barnen på kortet. Bilder från andra barn på TV flimrar förbi. Hungriga, frusna, övergivna barn...barn i krigsområden, barn i flyktingläger...och så våra egna barn som står här glada och uppspelta inför julens alla lockelser. Visst så har det alltid varit men i och med alla dessa tiggare som numera ingår i gatubilden kommer allting mer nära. Elin ger en slant och kvinnan ler vackert. Mår jag bättre nu? Nej inte nämnvärt...är t.o.m osäker om kvinnan själv får behålla slanten eller om någon annan tar hand om den. Och är det hennes barn egentligen på bilden? Usch så cynisk jag verkar, så misstänksam. Men allt det här är så svårt och vad kan jag göra? Ge månatliga bidrag till olika organisationer...men går dessa pengar verkligen till dem som behöver dem, eller äts mycket upp av administration både här hemma och utomlands?
Vi tittar i fönstren flera gånger och sedan går vi in och tittar på den jättestora granen inne på NK. Mitt barnbarns ögon lyser...så stooor...
När vi åker hem slumrar Elin till på tunnelbanan och nästan även jag. Då kommer plötsligt en ung flicka in och sätter sig på bänken vid mittgången. Hon är välklädd med fin kappa och handväska men verkar helt borta. Mumlar osammanhängande och talar lite sluddrande. Är hon full, tänker jag och så tänker säkert också det äldre solbrända paret mitt emot. Men det luktar inte sprit, snarare verkar hon drogad. Hur gammal kan hon vara frågar jag mig 18, 19 kanske. Tänker att jag kanske ska ingripa på något sätt. Men å andra sidan har jag min lilla Elin som snusar bredvid... Efter en liten stund kommer en annan ung kvinna. "Hej jag heter..., kan någon avvara några kronor så jag kan få lite att äta..." Hon har en rejäl anorak på och ser helt ok ut. "Men inte ska väl du behöva gå och tigga, unga människa"..säger jag högt, men då har hon redan gått vidare och jag ser bara ryggen på henne. Den solbrända mannen tittar på mig och säger "Detta är det nya Sverige"... och så ser vi båda på den välklädda kvinnan som nu krupit upp i hörnet och verkar helt borta.
Den friska luften piggar upp min lilla Elin när vi kliver av tunnelbanan och går nerför trapporna. Där utanför hissen sitter den gamla kvinnan, som alltid sitter här, nu inlindad i en filt och med sin pappmugg framför.  Är detta det nya Sverige? Många diskussioner förs om hur man skall hantera all denna misär som omger oss, men inga säkra svar gives. Och jag gör som de flesta andra går mest förbi...


tisdag 21 november 2017

Vårt dagliga bröd....


Den kunniga guiden Karin berättar insiktsfullt om konstnären Hertha Hillfons liv och verk. Vi sitter en grupp kvinnor kring ett bord i det lilla muséet på Skeppsholmen som sedan några år tillbaka får ersätta det museum som man önskat att hennes hem och ateljé i Mälarhöjden skulle få blivit. Karin berättar lite om alla turer som pågick för att denna önskan skulle uppfyllas och hur fantastiskt fint det skulle ha blivit med den enorma ateljén "Blå Huset" och den omgivande trädgården. Jag kan inte låta bli att tänka att om Hertha Hillfons varit en manlig konstnär så hade man säkert ordnat till detta. (Jfr t.ex skulptören Carl Elds ateljé vid Bellevueparken Roslagstull...). Men nu har man med entusiasm och kärlek skapat detta lilla museum av det gamla Badhuset och fyllt den med olika verk som man inköpt vid olika tillfällen från dödsboet och aktioner. Lite över 90 verk har Hertha Hillfons vänner nu i sin ägo och det är dessutom de som driver hela verksamheten.
Hertha Hillfons, en av våra stora keramiker och skulptörer,  föddes i Härnösand 1921 och bosatte sig i Stockholm 1933. Tillsammans med sin make Gösta övertog hon tio år senare sina svärföräldrars hus i Mälarhöjden och här bodde hon sedan med sin familj till sin död 2013. Hennes make byggde på 60-talet den enorma ateljén med ugnar så att hon kunde bränna sina keramikskulpturer och föremål som hon dessutom hon hade svårt att skiljas ifrån! Hon älskade sitt hem, sin ateljé och sin trädgård och på en lertavla står "Mitt hem är en Kär-Lekstuga"!
Just nu pågår en utställning "Vardagens poesi" och här finns några verk som just handlar om vardagsbestyr bl.a några brödkakor på ett fat med en kanna bredvid. På en vägg hänger också en handduk och ett skåp i keramik står alldeles invid dörren. Detta skåp stod i Herthas hem och där kunde man (och kan!) tända ett ljus och önska sig något! Just skulpturen "Vårt dagliga bröd" får mig att tänka på när vi en sommar för många år sedan bodde på den grekiska ön Karpathos i en liten by långt från allfartsvägen.
Vi hade hyrt en lägenhet av en god vän och det fanns inte mycket att handla utan en gång i veckan kom en båt med grönsaker och frukt och lite andra förnödenheter. Men varje vecka låg ett stort bröd på vårt terassbord tillsammans med en flaska olivolja.
Det var vår väns mamma som troget kom med detta. Jag ser fortfarande den lilla svartklädda kvinnan framför mig komma uppför backen med sitt bröd och sin olja...livets fundament...
Vårt dagliga bröd

lördag 11 november 2017

Paris Passion...

Hamnar på releasefest hos min vän Eva! Hennes nya bok "Passion Paris" har kommit i tryck och nu samlas vänner och familj för att fira! Ett härligt buffébord med allehanda godsaker, vin och lille Milton, barnbarnet går runt med gratislotter! Känner igen en del människor och småpratar med "gamla" Enskedebor som nu flyttat in till stan. Gemytlig stämning och i " Frankrikerummet" hänger sepiatonade foton av Paris tagna av en god vän till henne. Paris Passion...det är många som har en relation till just Paris. Eva berättar om sina år där som journalist, som ung kvinna med många drömmar  (jag har inte hunnit läsa boken ännu) spännande möten och så kärlek förstås! Själv har jag också mina minnen av Paris...en kärlek...  och många stunder på olika caféer med min skrivbok och samtal som ofta blev så intensiva därför att jag visste att vi aldrig skulle ses igen. Av min franska kärlek har jag kvar en gammal utgåva av en bok av George Sand och ett halssmycke, ett litet hjärta och en liten lapp där han skrivit med sin vackra handstil.
Undrar vad som blivit av honom? Tänker på något som skådespelerskan Jeanne Moreau lär ha sagt...jag skulle vilja bo i ett hus tillsammans med alla mina älskare...nåja så många älskare har jag inte haft!! men visst skulle det vara roligt att få träffa några av dem som betytt mycket och se vad som hänt i deras liv!

söndag 5 november 2017

"Jalla, jalla..."

Fortfarande kan jag höra vår turkfödde guide på flytande norska säga" Kära vänner, följ mig, jalla, jalla..." I en veckas tid forslas vi runt i buss till den ena marockanska sevärdheten efter den andra. Över Atlasbergen med sina enorma olivodlingar, förbi små byar med lerbyggda hus och den allestädes närvarande moskén. Kungapalats med glänsande guldportar möter oss i staden Fez...
Kungens port! Kvinnornas port ligger på sidan och är givetvis mycket enklare!!

Världskulturarv följer på varandra...  Vi blir förstås imponerade men som alltid är det vissa saker som fastnar i minnet i denna rika historia om sultaner och kungar. Vår guide är mycket kunnig och för oss genom historiens dåtid och nutid. Stor skillnad mellan fattiga och rika (inget nytt...) men här kan det bli vådliga konsekvenser inte minst för flickor och kvinnor vars öde till stor del bestäms av den klanfamilj man tillhör. Skolgång eller inte...ja det finns lag på att alla ska gå i skolan, men det är inte alltför svårt att se genom fingrarna om framförallt flickorna behövs hemma.
Liten skola bland gränderna!

I ett land där drygt 65% procent av de arbetsföra inte betalar någon skatt blir inte mycket över till sjukvård, pensioner och andra sociala förmåner...här växer korruption och mutor och man kan bara ana de enorma svårigheter som finns för att vända till ett mer rättvist samhälle; därav förstår man också familjens oerhörda betydelse för trygghet och säkerhet. Som jag förstått är kungen populär och anses modern och han och hans hustru, som kommer från en enkel familj, försöker med olika åtgärder förändra och förbättra.
Många kvinnokollektiv växer fram

Kungen har t.o.m stiftat en lag om att vill mannen ta en andra hustru måste den första ge sitt tillstånd. (en man får ha fyra hustrur...) Kungen har bara en hustru vilket säkert också ökar hans popularitet åtminstone bland kvinnorna!
De flesta kvinnorna bär sjal och långa klänningar, men det är betydligt modernare i de stora städerna. Här går många ungdomar klädda som vi och det är nog mycket lättare att leva fritt och mindre påpassat här. Svårare och mer konservativt är det på landsbygden, i de små städerna och byarna...här ser man sällan män och kvinnor tillsammans, kvinnorna gör sitt med hem och barn och männen sitter på kafeerna eller utanför moskéerna. På olika uppsamlingsplaser samlas männen för att bli hämtade till olika arbetsprojekt...många hus byggs men många står tomma och halvfärdiga och när skymningen faller ser vissa byar ut som spökstäder med sina gapande fönsterhål.
Alla hus bär galler och jag undrar varför. Då blir svaret att det ska förhindra insyn för att kunna titta på kvinnorna...
Sista veckan bor vi i Marrakesh, en vacker stad med fina parker, breda gator och terrakottafärgade hus. Här upplever vi det jättestora torget med sina ormtjusare och vandrar i de smala gränderna med ett oändligt antal affärer och butiker av alla de slag...här säljs löständer och du kan väga dig på små vågar som står uppställda...
 Vi badar i poolen på vårt lyxiga hotell och jag mår lätt illa när jag ser de många (förlåt..) rejält överviktiga män och kvinnor som tar för sig av den rikliga buffén och äter med god aptit. Själv har jag drabbats ( tillsammans med flera i gruppen) av magsjuka och uppskattar det marockanska teet, fast utan socker! Sista dagen råkar jag ut för en väskryckare som kör upp bakom mig med sin motorcykel på trottoaren och rycker åt sig min fina lilla kuvertväska som jag var så glad i. Jag blev ordentligt chockad men så här i efterhand är jag glad över att jag varken hade kort eller pass med och även om min mobil blev stulen och pengar så blev jag inte fysiskt skadad dock en erfarenhet rikare...
Lyckan blir stor när jag nu vid hemkosten upptäcker att alla bilder jag tagit under resan och som jag trott varit förlorade när mobilen försvann,  finns i min dator!!! fast den varit stängd..."molnet" är förklaringen! Fattar faktiskt inte riktigt men glad blir jag!  Och GLAD (här stora bokstäver) blev också den lille killen, 7 -8 år som försökte sälja näsdukar till oss på marknaden. Vi tackade nej först men han tittade så bedjande på oss så vi föll till föga. Han fick motsvarande 10 kronor av oss och jag har aldrig sett någon så GLAD! Hela ansiktet strålade och han hoppade och skuttade runt oss...fick mig att tänka på alla våra barnbarn med alla sina saker....10 kronor och sådan glädje...
En mycket givande resa på många sätt..
den stämmer till eftertanke, tacksamhet för att jag lever i vårt land och en ökad förståelse och ödmjukhet inför de oerhörda problem som finns ute i världen inte minst i Marocko men också hopp till de underströmmar som, enligt vad vår chaufför berättar för oss, gror under ytan hos alla de ungdomar som nu växer upp i Marocko med tillgång till både internet och utbildning.
Bilder från några highlights!
Vattenfallen i trädgården i Beni Mellai
Gör mig glad!
Voulubilis, en imponerande romersk utgrävningsplats med ett fint museum
Makalöst välbevarade mosaikgolv

Jardín Majorelle i Marrakesh, skapad av Jaques Majorelle och hans vän Yves Saint Laurent

Liten grekinspirerad del av Casablanca, här möter vi Atlanten
Världens tredje största moské, Hassan 2, lyser som ett smycke i Casablancas natt
med sin 200 m höga minaret. Här kan över 100.000 människor samlas för bön
Den fina kuststaden Essaouria med sin dramatiska historia om
slavhandel...Vitmålade hus och härlig strand med svalkande Atlantvatten!
Staden Ait Ben Haddou, den gamla karavanlstaden mellan Sahara och Marrakesh.
Här vilade man ut...numera bor endast 8 familjer kvar, resten har flyttat till modernare
hus i närheten. Många filmer har spelats in här, bl.a Lawrence of Arabia
En natt i Sahara...soluppgång med frustande kameler i sanddynerna...kamelritt i månsken och
Berber (ursprungsbefolkningen) bjuder varmt te i morgonkylan efter en natt med makalös stjärnhimmel

lördag 4 november 2017

"Människans dagar är som gräs..."


Spelar Brahms Requiem med min kör...inspelningen gjordes söndagen 14 november 2004 och vid pianot Monica och Carl-Axel Dominique. Anna-Lena Nordberg var vår dirigent och jag minns konserten som en av de vackraste jag varit med om. Jag har tänt ljus och novembermörkret har sänkt sig utanför fönstret. Just nu vallfärdar många människor till Skogskyrkogården för att tända ljus på anhörigas gravar. Jag vet hur det glimmar av ljus i mörkret, hur skuggor av människor skymtar mellan gravarna...det är alltid en speciell stämning denna kväll. Själv går jag inte dit i kväll. Jag tänder i stället ljus framför mina käras foton och minns dem med ömhet och saknad. I morgon efter vår konsert i kyrkan ska jag dock gå till gravarna. Efter att vi sjungit Rutters Requiem, också mycket vacker. En lycka att få sjunga sådan vacker musik just denna dag som vi kallar Alla själars dag. Välkomna att lyssna kl 16 i Enskede kyrka även till vår körledare David Åbergs uruppförande av sitt verk "Tårar och Jubel"!

måndag 16 oktober 2017

Volare...

Höst...trädgården är full av löv och nedfallna grenar...jag har tagit in pelargonerna och dynorna till trädgårdsmöblerna. Däremot får dessa stå kvar ytterligare en tid tills vi får lite lyfthjälp av barnen!
På golvet står våra resväskor...ska ni iväg nu igen, sa ett barnbarn...och ja, nu går resan till Marocko, ett land som jag egentligen aldrig funderat på att åka till men när det ramlade in i brevlådan ett erbjudande som var så prisvärt så slog vi till! Rundtur med buss för att bese olika världskulturarv och spännande Marrakech står på listan. Jag har som vanligt packat alldeles för mycket, medan Christers väska är betydligt lättare! Några böcker finns med också och baddräkt! Solen lär skina så förhoppningsvis blir det bad och god övning för vår franska. Marocko var ju som bekant tidigare en fransk koloni, så franskan lever kvar! Bon voyage till oss!

måndag 9 oktober 2017

From Russia with love...

St Petersburg, tidigare Leningrad,  nu Rysslands andra stora stad med över 5 miljoner invånare och ytterligare ca 1 miljon gästarebetare företrädesvis från många tidigare sovjetrepubliker. Den var också under en period Rysslands huvudstad men denna titel övertogs sedemera av Moskva. En vacker stad med fantastiska palatsliknande byggnader, breda avenyer och guldkupolerade katedraler.
Vi är här på en 5 dagsresa med några vänner och bor på ett jättestort hotell i centrum. Intensiva dagar med få andrum men så blir det ju lätt. Så mycket att titta på och uppleva.
Vid floden Neva ligger Vinterpalatset, tidigare tsarernas bostad,  och här inryms nu Erimetaget, det väldiga konstmuseet, syskonsjäl till Louvren.
Det var tsarinnan Katarina den stora som påbörjade detta museum och fyllde det med konstskatter av alla de slag och det sägs att ska du bese alla föremål och tittar på dem  i en minut skulle det ta dig 11 år!! Här vandrar vi från rum till rum ledda av vår guide Ludmilla som är ett under av kunskap som hon förmedlar på en visserligen bruten men likväl fantastisk svenska. Här finns två av Leonardo Da Vincis tolv målningar och några underbara Rembrandt tavlor med sitt fantastiska ljus, intarsiagolv,  spegelsalar och givetvis porträtt av de många tsarerna och tsarinnorna.
Peter Paulfästningen som ligger i St Petersburgs äldsta del och som bl.a byggdes för att försvara sig mot svenskarna! har en stor katedral där de flesta tsarerna ligger begravda och i ett särskilt rum finns
en sarkofag som innehåller benen från den sista tsarfamiljen som brutalt avrättades av bolsjevikerna 1918. Kropparna grävdes ner i en grop som återfanns 1989 och efter kommunismens fall fick familjen sin begravning och återupprättelse och blev även kanoniserade av kyrkan.
Den sista tsaritsan Alexandra
Vi far också några mil utanför St Petersburg för att besöka Sommarpalatset med dess magnifika trädgårdar och den berömda bärnstenssalen. Allt är storslaget inte minst när man beaktar att det mesta är återuppbyggt efter andra världskriget, då stora delar av palatset förstördes. Man har använt sig av gamla foton och ritningar för att återställa allt så exakt som möjligt. Detta gäller även för övrigt många av palatsen inne i centrum.
Till slut ser man inte skogen för bara trän...så mycken rikedom...kan bara tänka hur folk i gemen hade det...
Skönt då att gå uppför trapporna till Dostojevkis lilla lägenhet i en lite mer sliten del av staden.
Här bodde han med sin hängivna hustru Anna Grigorievna, som skötte hushållet och de två barnen samtidigt som hon renskrev hans manuskript och tog hand om alla ekonomiska spörsmål.
I det lilla arbetsrummet (som vi bara fick titta på genom dörren) står han skrivbord där han bl.a författade "Bröderna Karamasov" och ovanför soffan där han tog sig en lur ibland hänger en kopia av Rafaels tavla "The sistine Virgin" som Dostojevski tyckte mycket om och framför den stod han ofta i djupa tankar.
Sista dagen tar vi en lång promenad till Alexander Newskiklostret där bl.a Dostojevski och Tjajkovski ligger begravda och där försjunker jag också i tankar framför några av de underbart vackra ikoner som fyller den mäktiga katedralen. Det är skumt i valven och ljuset kommer förutom från de höga fönstren från alla de fladdrande smala ljusen som brinner i runda ljushållare runt om. Kvinnor med täckta huvuden faller på knä och kysser de ikoner som hänger i ögonhöjd och själv står jag länge vid två ikoner föreställande Maria. På den ena är Marias ögon slutna, huvudet lutar åt sidan och hennes ansikte uttrycker den djupaste sorg. På den andra bär hon Jesusbarnet som lutar sig mot henne och Maria håller hans lilla hand mot sina läppar. Sorg, vemod, ömhet, kärlek...konstnären har lyckats förmedla en sådan berörande närvaro av både människans utsatthet och tillhörighet.
I den lilla shopen nere vid utgången  letar jag förgäves efter några bilder att köpa just av dessa ikoner men hittar inga. De får leva i mitt minne och sinne.
Också en del av verkligheten....