lördag 8 april 2017

Sorg och vrede, ibland saknas orden


Jag kan inte sova...ligger och tänker på det fruktansvärda som hände i går i min stad, i mitt land.
Varför skulle vi vara förskonade från den ondska som breder ut sig i världen? Lilla Sverige, som kan tyckas ligga så långt bortom allfartsvägarna...men så är det ju inte. Paris, Nice, Berlin, London...det förstod vi ju att det skulle även drabba oss även om vi inte visste när. Kanske är det en ensam galning, kanske är det en terrororganisation som ligger bakom, spelar det någon roll egentligen? Det lidande som orsakas, den sorg och rädsla det väcker förminskas ju inte även om vi får svaret.
 Jag sätter på tevatten och tittar ut över vinåkern. Ännu har solen inte stigit upp men den rosafärgade horisonten bådar om en vacker dag. En dag för onda och goda. Vad händer just nu i Syrien? I staden Homes där människor dör inte bara av kulor och bomber utan av nervgaser? I Kongo, i Pakistan där självmordsbombare verkar vara vardagsmat... Så mycket lidande i världen...
Jag tänder några ljus och brer en rostad brödbit med den goda marmeladen från marknaden. Här i byn går livet sin gilla gång, kan det tyckas, men hos hårfrissan hör jag om oron inför det franska valet, om fattigdomen bland pensionärerna, om de många invandrarna.... vi har t.o.m fått en imam här, säger någon i viskande ton. Hur hantera alla dessa rädslor inför det vi inte förstår eller har kunskap om?
Frågor, frågor och nästan inga svar, och får man ett svar så finns det alltid en annan sida av saken.
Tänker på det nu när jag läst Theodor Kallifatides lilla fina bok "Ännu ett liv". Han skriver så klokt bl.a om yttrandefriheten. Om hur många som anser sig ha rätt att uttrycka sig hur som helst i stort sätt obegränsat, allt i den heliga yttrandefrihetens namn. Visst den måste vi värna, men det finns en baksida och en fråga man bör ställa sig, Vad är syftet med vad jag säger? vad vill jag uppnå? Är det rätt att håna eller ironisera över en annan människas åsikt, det kan gälla religion, politisk uppfattning eller något annat jag stör mig på. För Kallifatides mormor kunde orden skada lika mycket som en reell handling.  "Orden har inga ben, men de kan krossa ben". Den norm som borde vara den viktigaste för såväl stater som individer är människors lika värde, säger Kallifatides. Allt som inte är förbjudet, är inte tillåtet. Något att reflektera över.


Jag har hört av mig till alla nära och kära. Lyckligtvis har ingen kommit till skada, men oron finns där och rädslan. Även genom FB har jag sett att många av mina vänner där har kommit hem helbrägda (vilket fint ord...). Vi följde så gott vi kunde nyheterna på webben och där förstod vi hur alla försökt ta hand om varandra, hjälpa till, trösta och några erbjöd sig t.o.m att låna ut cyklar till dem som hade långväga hem. Mitt i all sorg och kaos finns vi för varandra, så trösterikt och hoppfullt.
Nu har solen stigit upp men jag låter ljusen lysa en stund till för alla de som dött och skadats och deras anhöriga. Tänker på oss alla<3


4 kommentarer:

  1. Margareta Lindkvist8 april 2017 00:23

    Så tröstande och klokt skrivet Maggan! Låt oss ta hand om varandra <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi behöver alla tröst och hopp i denna svåra tid! Och det fantastiska är att människor ställer verkligen upp på varandra när det gäller! Kram

      Radera
  2. Det är alltid meningsfullt att läsa dina ord Margareta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elsie! Hoppas du mår så mycket bättre nu och att vi kan träffas med Maj-Britt på en lunch innan sommaren?

      Radera