En fågel kvittrar utanför fönstret. Sjunger så starkt och vackert i skymningen. Inte sjunger väl fåglarna på hösten?! Häromdagen flög en liten rödbröstad fågel in i köket. Satte sig uppe på hyllan och tittade på oss. Vi öppnade dörren ut mot terassen och fönstret och efter en liten stund när den flaxat runt lite for den pilsnabbt ut genom dörren. "Det var din mamma", sa Christer. "Hon ville säga hej!" Kanske det, tänker jag. Jag kan ibland känna hennes närvaro här. Hon älskade att vara här och njöt av att sitta på kvällarna på terassen med lite vin och prata. Ska du redan lägga dig, sa hon till mig, (kvällstrött som jag är), men du stannar väl, sa hon lite ängsligt till Christer, och det gjorde han. Och så satt de där och pokulerade och hade trivsamt! Jag saknar henne…och i dag längtade jag efter henne. Att få krama om hennes smala axlar, massera hennes fötter och sjunga för henne. Sakna och längta. Vad är skillnaden? frågar jag mig. Sakna är på sätt och vis svagare än att längta, som uttrycker ett starkare behov av något eller någon…kanske! Det är så intressant det här med ordens valörer. Undra på att det är så svårt att lära sig ett nytt språk.
Jag fortsätter med fågeltemat! Häromdagen när vi åt lunch i byn tittade jag upp mot de enorma platankronorna och där uppe på en elledning satt två turturduvor och gjorde verkligen skäl för namnet! De pussades och kurrade ihop sig och satt länge tätt tryckta mot varandra. Efter en stund flög de ner på marken och pickade omkring fortfarande nära varandra! Kanske var det min mamma och hennes käresta!! Men nu tror ni nog att jag fått pippi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar