Påsk....

I går kom ingen påskkärring... småtöserna bor för långt borta och hon som bor närmast hade dans och kom i gång sent, och några andra hittade inte heller hit!  Christer hade dock laddat upp med kexchoklad och jag hade lite "skummisar" i en skål. Nåväl jag har sett mina hjärtan på Instagram och de är så söööta!! Godiset kommer i alla fall inte hamna fel...Christer har ständigt en skål på nattduksbordet!!

Påskkärringar 2016!

Själv sjöng jag och kören på en skärtorsdagsmässa i kyrkan. Det var mycket speciellt och stämningsfullt. Inte mycket publik men vår nya präst Åsa sjöng vackert och talade om hur lätt det är att inte se och gå förbi varandra...att "sova" (som lärjungarna gjorde...) när vi skulle behöva verkligt lyssna och stödja varandra i det svåra som kan drabba oss.  Vi avslutade med Mozarts "Ave verum corpus" och det kändes som min mamma höll mig i handen...hon älskade den och det gör jag med. Efter mässan togs allt bort från altaret, ljusen och belysningen släcktes ner och vi gick ut under tystnad. Långfredagens början...
När jag var liten var det en lång trist dag. Ingen musik på radion, stängt överallt: när TVn kom i slutet av 50-talet kunde man visa någon religiös film...och så skulle man äta fisk. Den traditionen har jag hållit på! Så idag ska här serveras torskrygg med smält smör och pepparrot för våra middagsgäster, yngste sonen med sambo och dotter!

Torsk à la Morberg

Tänk att jag har en son som är 50....

Så har då min äldsta son fyllt 50 år! I går stor fest med familj och vänner, god mat och dryck och sång och dans....allt som skall till för att ha en lyckad fest. Minns förstås min egen 50 års fest. Då i Margaretaparken i ett tält som vi fått låna av Enskedespelet som då hade teaterföreställningar där.
Att fylla 50 är något alldeles speciellt. Tänker på den berömda ålderstrappan där 50 är allra längst upp och sedan börjar det gå nedåt så sakteliga.... Numera säger man att 50 är det nya 40 etc. Sant är att vi generellt lever längre och mycket av de ålderskrämpor som vi drabbas av finns botemedel för och inte minst har fyrtiotalisterna med sitt aktiva liv högt upp i åldrarna präglat synen på åldrandet. Att bli 100 år är inte heller längre så ovanligt.
 Det jag minns att jag tänkte är att plötsligt skymtade horisonten...en känsla av att livet trots allt är ändligt och även om det förhoppningsvis fanns många år kvar att leva så kom tankarna om att stanna upp lite, reflektera över vart jag var på väg...

"Le temps qui passe" Nathalie Decoster

Det var också då som jag några år senare lämnade mitt lärarjobb och startade min bokhandel.
Jag hade förmånen att precis i rätt tid få pröva på något nytt och det visade sig bli 10 underbara år som fortfarande förgyller min tillvaro och alltid kommer göra det!
Nu sadlar min son också om, helt rätt, och möter nya utmaningar i ett nytt jobb! Jag är mäkta stolt över honom och tänker att viktigt i livet är att våga följa sin känsla, våga bryta ny mark och tro på att  man kan förändra!

Min underbara son och jag!

Också ett kvinnoliv...

mormor Elin 1920

Idag på kvinnodagen vill vi tala om förebilder! Kvinnor, som vi beundrar, kvinnor som bidragit på olika sätt inom kultur och samhälle, kvinnor som betytt något för oss själva i vårt eget kvinnoblivande. Men jag vill berätta om en kvinna som är tvärtemot en förebild. Som jag aldrig tyckt om men heller inte riktigt lärt känna. Det är min mormor Elin. Hon föddes 1894 i en familj med 7 bröder och 1 syster. Pappan var strängt religiös, engagerad i missionsförbundet och varje söndag tog han barnen till missionshuset för att bibringa dem Herrans tukt och förmaning. Han var mycket sträng och straffade sina barn med stryk. Min mormor var från början en viljestark flicka så det blev säkert många slag. Hon var äldst i syskonskaran och det innebar att vad hon än skulle göra var hon tvungen att släpa med något syskon. Hon började ganska snart få besvär med ögonen och det gjorde att hon i skolan satt djupt nerböjd över sina uppgifter. Detta skulle man dock ändra på. Man skulle sitta rakt och fint och därför band fröken fast hennes flätor i stolsryggen. Till slut berättade mormor att hon inte såg och då blev det så småningom glasögon. I hela sitt liv led hon av dålig syn och precis som min mamma blev hon till slut blind. I tonåren ville Elin ut och roa sig, dansa och träffa vänner, men detta var högsta synd och fortsatte man skulle man hamna i helvetet. När hon kom hem stod hennes pappa där med rottingen och slog så hon blev randig. Till slut grep en av bröderna in och hotade i sin tur pappan,  att nu har du slagit för sista gången gubbdjävel. Sedan blev hon med barn... o under åren fick hon tre barn, två pojkar och min mamma. Alla med olika pappor, som också försvann... De två äldsta, därmed också min mamma,  lämnades bort först till släkt men sedan till barnhem och det var bara den yngste som fick stanna hos henne, men enligt honom var det ett nog så hårt straff.. Hon brydde sig aldrig om dem, och under de 10 år som mamma var på barnhem kunde man räkna mammans besök på handens fem fingrar.
Men mamma gav aldrig upp att söka hennes kärlek. Hon besökte henne på ålderns höst, tvättade och lagade hennes kläder och när hon dog vid 90 års ålder ärvde mamma hennes gamla kofta som hon ofta bar. Strunta i henne, sa jag ofta. Hur illa har hon inte behandlat dig och oss har hon skitit i...men mamma tappade aldrig hoppet...
Ja, när jag nu tänker på Elin tänker jag att hon på många sätt hamnade i fel tid. Jag minns henne från fester och tillställningar där hon fångade publiken med sin humor och musikalitet, färgstark och orädd; mycket uppskattad som sällskapsmänniska. En människa med en potential som aldrig fick
utvecklas och blomma och där hennes livskraft vändes mot dem som skulle ha kunnat ge henne bekräftelse och kärlek. Nu förvandlades den till egoism, känslolöshet och bitterhet.
En gång försökte jag tala med henne om hennes liv, men hon svarade bara, att det var så det var på den tiden...
När Agnes yngsta dotter föddes bestämdes att hon skulle heta Elin. Vafalls?!, sa jag med mormor Elin i minne. Men det kan väl vara bra att ge namnet en positiv laddning, sa Agnes och när jag nu tittar på fina Elin Lykke så känner jag att hon har rätt. Även för min mormor Elin blir det en sorts upprättelse och jag tänker att jag tänder ett ljus även för henne i dag på kvinnodagen.

Morgongympa och fika med god vän!

Äntligen kommer jag i väg på vattengympa! Först var det hjärnskakningen som hindrade och i förra veckan när jag tänkte gå och redan stod klar, men för säkerhets skull ringde för att kolla om det var öppet, var det sportlovsstängt! Men nu kunde inget hindra mig och tillsammans med ett antal damer

i övre medelåldern hoppade vi runt till den manlige ledarens hurtiga tillrop. "Kom igen nu tjejer, ni är väl inte trötta än," etc etc. Vattnet var varmt och det var lätta övningar och efteråt kändes det skönt i kroppen. Hoppas att jag nu kan fortsätta utan vare sig latmask eller förkylning!

Sedan blev det gott morgonfika på bageriet med min goda vän Eva. Oh vad det är underbart med givande samtal. När man tillsammans kan bolla olika tankar kring våra liv och vad som händer när ålderdomen närmar sig. Hur man ska hantera att man snart blir 75 år...det låter ju så gammalt och det är svårt att ta in. Tänker på bilden jag alltid haft inom mig om den där kvinnan som går framför mig,

som jag började se i 50 års åldern, visserligen långt borta, som en silhuett men som för varje årtionde kommit närmare och nu är jag strax bakom henne...och snart börjar hon vända sig om...låter nästan kusligt...men jag tror hon är vacker och har goda ögon!

Ja, det är sådana här tankar jag brottas med just nu och det är underbart att ha goda vänner att dryfta dem med!

Sportlovsmys!

Detta år kan ingen klaga! Snöflingor virvlar utanför fönstret och småfåglarna samlas runt fågelbordet, som jag fyllt med frön. Vi pulsar iväg till T-banan för att åka in på vår fransk-kurs och igensnöade bilar kantar trottoaren, som blivit ett med vägen!  Inne på caféet sitter redan gäster och i stället för barnvagn drar föräldrar sina telningar i pulkor till dagis! Man får se upp lite så man inte halkar på någon isfläck som kan dyka upp. Jag går mycket försiktigt just nu...med min lättare hjärnskakning i åtanke. Dock mår jag mycket bättre och hoppas jag blivit visare av skadan! Väl påpälsade passagerare trängs i vagnen,  men får ändå plats att titta i sina mobiler och ännu verkar trafiken fungera.  Innerstaden är vit och vacker...Jag njuter faktiskt! Älskar vintern...när det är så här! Glad för mina barnbarn som kastar sig i snöhögarna, gör "änglar" i snön och rutschar nerför Magganparkens pulkabacke med sina stjärtlappar! Ja,  glad för alla barn förstås!

På St Petersplatsen i Rom har man snöbollskrig!! och i vår lilla franska by är både olivträden och vinstockarna snötäckta. Blir lite ängslig.. kylan får inte vara för länge...Kan också tänka mig hur kallt och rått det blir i många av husen som saknar centralvärme....så nu ryker det säkert ur alla skorstenar i väntan på gumman tö och solen...

Just nu tittar den fram här, blekgul i diset och vi får snart säga adjö till den sista vintermånaden...för i morgon börjar våren!!! Mars....men den kan luras....

Och så bio förstås! "Pelle Kanin" och innan dess
plättar med sylt! 

Mina <3<3<3

Alla Hjärtans cappuccino på Enskedes nya Bageri!

Ni vet säkert allt om det medeltida helgonet St Valentin som är en långväga anledning till att vi i dag den 14 februari firar alla hjärtans dag. St Valentin led martyrdöden just den 14 februari 269 e.kr. p g a att han låtit viga kristna par och vägrade avsäga sig sin kristna tro. Man tänkte också att fåglar börjar söka sin partner denna tid  och därför parades även ungdomar ihop både på skoj och allvar kan man tänka sig. Dessutom hade man en vårfest men det tycks mig för tidigt nu när jag tittar ut genom fönstret...den får vänta ytterligare någon tid!
Jag tycker om alla hjärtans dag och man gör vad man vill med den! Ringer någon kanske, skickar ett sms eller varför inte ge dig själv en kram. Du är älskansvärd vet du!  En ros är heller inte fel eller också ett fång röda tulpaner! Jag såg helt underbara buketter hos blomsterhandlaren.
Själv är jag så glad att jag nu äntligen efter dessa tunga veckor av ont i huvudet ävensom förkylning
börjar må bättre och idag invigde jag vårt nya bageri med en jättegod cappuccino och leverpastejsmörgås! Här har blivit så fantastiskt fint. Träpanelade väggar och nytt tak, som gör lokalen pratvänlig, vackra lampor, ljus på borden, nya stolar och bord och ett vackert trägolv. Härlig stämning och fullt med folk framför diskarna med goda bakverk av alla de slag. Satt länge och njöt och kände en efterlängtad energi återkomma! Hit kommer jag gå många gånger, både själv, med barnbarn och vänner!

Tulpantider...

Mars har sin måne och april sin dumma sill...men vad har februari?! Tittar ut i trädgården full av snöfläckar och våtsura löv...borta är pulkabacken där barnen för några dagar sedan skrattade och skrek och ånyo har vattnet i ekan som står i trädgården på en ramp tinat och den bör ju tömmas innan nästa istid....skulle egentligen vändas upp och ner men vem orkar??!
Fast det är ljuset så klart! Det är ljusare nu, skymningen kommer senare och morgonen tidigare! Visst kan man känna en aning av vår? Man hör fågelkvitter i bland och alla tulpaner som svämmar över i blomsterhandeln och lockar till ständiga inköp. Snart är det semmeltider också, och då menar jag den riktiga semmeldagen som i år är den 13 februari! Fast det fuskas ju ideligen...julen hinner knappast försvinna innan semlor dyker upp i affärerna. Men vän av ordning som jag är, väntar jag till den rätta dagen!!
Jag är lite medtagen just nu. Halkade baklänges för en dryg vecka sedan och slog huvudet i bordskanten. Det gjorde fruktansvärt ont, blödde lite men jag svimmade inte. Fortsatte följande dagar att försöka leva som vanligt men hade värk och kände yrsel då och då. Till slut sade en god vän, som är läkare, att jag borde uppsöka akuten och röntga hjärnan för när man är äldre kan det lätt bli en inre blödning som inte är bra. I 7 timmar fick jag vänta, men sedan fick jag och mitt huvud åka in i en stor trumma och innan svaret kom var jag givetvis orolig...tänk om man upptäckte någonting farligt...jag menar hjärnan är ju inte ett ben eller arm...Men allt var ok och en lättare hjärnskakning konstaterades.
Nu försöker jag ta det lugnt, tar en alvedon då och då och försöker hitta en bra liggställning för mitt ömma huvud. Varför berättar jag nu detta för er? Jo, var försiktig nu när tö och is hela tiden växlar, tänk även på när du går ner i trappor i strumplästen och kliv inte upp på stolar om du är minsta vinglig. Det har säkert med min ålder att göra också men huvudknoppen är en skör och livsviktig del av dig!
Så var rädd om den!!