Julstädning och svunnen lycka….

Visst är de fina!

Har just avslutat andra delen av Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj, "Sörja för de sina" heter den. Och mycket städa är det ! Vår och höst ska det storstädas,  allt göras rent och inte minst till Jul! Min mamma var inte någon pedant men att det skulle städas och göras fint till jul var en självklarhet. Nya gardiner i fönstren, juldukar tvättas och manglas och skåpdörrar torkas. Eftersom hon arbetade hela dagarna blev det kvällar och helger som fick tas i anspråk och med tiden fick ju jag också hjälpa till om än motvilligt.
Själv är jag en mycket blek kopia av detta! Dammar av där dammet syns, dammsuger (det gör oftast Christer) och allmän rengöring som alltid av toaletter och kök. Varken mer eller mindre! Men i år har jag faktiskt inköpt julgardiner till köket!
Min styvfar fick plötsligt för sig ett år att garderoben också skulle städas. "Det ska vara fint bakom kulisserna" deklarerade han  när jag protesterade, så det var bara att börja "kasta ut" alla saker som stod där huller om buller.
Då fick jag plötsligt syn på en skokartong. När jag öppnade locket såg jag att den innehöll en bunt brev, vita kuvert med namn och adress skrivna med bläckpenna. Det var något vemodigt över det hela…
Här sviker mig mitt minne men någon berättade för mig att detta var gamla kärleksbrev som min styvfars bror skrivit en gång till en kvinna. Det var en sorglig historia. (Nästan som en roman av Sigge Stark…)  Han var son till en storbonde och blev kär i en flicka från en annan by. Detta gillades inte av hans föräldrar och på något sätt lyckades de förstöra relationen och flickan övergavs fast hon då väntade barn. En stor skam och katastrof för henne och sonen gifte sig sedan med en annan men blev aldrig riktigt lycklig. Jag var så ung när jag hittade kartongen, förstod nog inte vidden av denna sorgliga historia, inte läste jag breven heller, kartongen togs raskt ifrån mig,  men minnet av denna svunna lycka som jag anade grep mig på något sätt och har stannat kvar.
I morgon ska jag hämta min älskade dotter med familj på Arlanda. Städar och bäddar fint men några garderober blir det inte! Där fortsätter jag slänga in det jag inte vet vad jag ska  göra av! (man vet ju aldrig vad man kan hitta där senare…)

Snart brinner alla ljus...

Världen är liten ibland!

Vi blev inbjudna av SEB till Konserthusets årliga julkonsert. Mingel först i Grünewaldsalen där jag aldrig varit. Ett otroligt vackert rum där Isaac Grünewald 1925 fick 6 månader på sig att dekorera tak och väggar. Fantastiskt vackra målningar ur grekisk mytologi och musikens historia. I taket griper guden Apollon efter solens strålar som blir strängarna i en lyra. Ett varmt och trivsamt  kammarmusikrum och här bjöds på vin och en generös tallrik med snittar. Det var mycket folk, ont om plats men vid ett runt bord för fyra stod bara två personer, en man och en kvinna,  så vi frågade om vi fick stå där också. Självfallet började vi prata lite och samtalet rullade på om allt möjligt tills kvinnan berättade att de till nyår skulle fara ner till sitt hus i Spanien som de var så lyckliga över. Jag frågade var det låg och talade samtidigt om att vi har två goda vänner som också har hus där och som stortrivs. Jag försökte komma ihåg namnet på deras by och när jag till sist gjorde det stirrade både mannen och kvinnan på oss och sa, men där bor vi också! Så visade det sig att de var nära grannar till våra vänner, umgicks och träffades ofta när de var där samtidigt! Voilà!
Så liten är världen ibland!
Mycket skratt förstås och kanske ses vi i Spanien! och sedan var det dags att gå in på konserten. En härlig konsert med Mark Levengood som konfrencier,  med fina solister och en jättekör från olika körer runt Stockholm. Roligt att själv få gå på konsert och "bara" lyssna! När vi kom ut glittrade ljus överallt och den vita snön förstärkte julstämningen!

Tankar kring julklappar….

Vaknar vid 2 tiden. Katten ligger på bröstet och jag nyser. Det är Benny och Agnes katt som är inneboende hos oss medan familjen lögar sig i Thailands sol! Det är en fin och snäll katt, gör verkligen inte mycket väsen av sig men ack så varm att ha i sängen, som en kamin. Kanske är det därför jag vaknar…Tankarna far hit och dit. Om en vecka är det julafton och alla julklappar är inte klara, och om detta "bråkar" vi varje år jag och min man. Han tycker det är så onödigt med alla dessa klappar, att ge till de som redan har allt…och jag håller med, men samtidigt är det ju så roligt att få ge något till sina kära…och roligt också att få ett paket. Vi har ändå infört begränsningar...alla vuxna köper ett paket för en viss summa  som vi sedan lägger i en säck och lottar ut.  Sedan blir det förstås klappar till barnen. Hur länge får man räknas som barn? undrar min vuxne son som gillar klappar! Jag är ju ditt barn?!
Vi ringer runt och frågar föräldrarna vad barnen önskar sig. Inget särskilt säger de…presentkort kanske på kläder…pengar…Visst är det något absurt med det hela. Jag skulle helst bara vilja gå omkring på stan och så plötsligt se något och tänka, det där skulle jag vilja ge till honom/henne… Varför gör jag inte det då? frågar jag mig. Slutar upp med att fråga? Ja, detta är frågan! Vad hindrar mig? Att barnbarnen ska bli besvikna kanske…jag vet ju att paketen från oss ofta har en särskild dignitet. Vi har skämt bort dem helt enkelt.
En bok till alla köper jag i alltid i alla fall. Det sitter i sedan bokhandelstiden. Det är i sig ett roligt inköp. Att klura ut om den här boken ska passa just den personen. Inte så lätt när flera av dem nästan aldrig läser frivilligt!! Så finns ju spel förstås, biobiljetter…tyvärr är musik inte längre aktuellt nu när man kan koppla upp sig på sin iphone. Vilka lyxproblem!
Skicka pengar för en god sak. Det brukar vi också göra. I går berättade min väninna att hon skänkt flera tjocka tröjor till en kvinna som alltid sitter och tigger utanför hennes mataffär. Hon har fått en särskild kontakt med henne och så har hon en granne som har det knackigt som hon också bistår ibland. Fint tycker jag. Som matbutiken någonstans ute i landet som beslutat servera frukost till tiggarna fram till jul.
Att dela med sig av sitt goda….
Hur tänker du kring detta med julklappar? Skulle vara roligt att få ta del av dina tankar!

"God morgon mitt herrskap…"

Den numera nästan traditionsbundna hostan börjar ge med sig,  men vad trött man blir…och mörkret gör ju inte saken bättre heller men i går tittade solen fram och vi har laddat med ljus från IKEA! Dessutom lyser det så vackert i många fönster, stjärnor och ljusstakar och mer och mer ljusgirlanger på träd och buskar. I dag ska vi plocka fram vår snögubbe som tyvärr inte får stå i en snödriva…än!!

Återigen såg vi  Charles Dickens julsaga "A Christmas Carol" på Maximteatern och denna gång med två tonåriga barnbarn. Sagan om den snåle och girige Scrooge som upplever en spöknatt och som därefter öppnar sitt hjärta för sig själv och för sina medmänniskor,  gör en go och gla! och jag önskar att många skulle ha tillfälle att se den. Barnbarnen tyckte det var häftigt,  också för att den spelas på engelska,  och det verkade också den ungdomliga publiken tycka! Applåderna ville aldrig ta slut!

Som de flesta luciamorgnar gick jag upp tidigt för att se på TVs Lucia, tände ljus, kokade kaffe. Det var så mamma alltid gjorde och det var hon och jag som oftast satt och lyssnade till de vackra sångerna. 

Jag saknar henne alltid men speciellt denna tid. Hon älskade julen som också var den tid som hon hade sina finaste barndomsminnen ifrån . Efter Luciaprogrammet "halkade" jag in på ett gammalt "Här har du ditt liv program" med Lasse Holmqvist. Denna gång var gästen operasångerskan Elisabeth Söderström, vacker och skönsjungande sopran. Hon är borta nu, som Lasse och som flera andra i programmet. Vårt korta liv…sådana tankar kommer ofta till mig…hur viktigt det är, att ta hand om varandra, visa värme och omtanke.
I dag ska lilla E och jag lämna vår skokartongsjulklapp till insamlingen vid Kulturhuset, "Till en 6 årig flicka" har vi skrivit…God Jul från lilla E.

Mysdag med lilla E

Tidigt på morgonen kommer hon rejält påpälsad för idag ska vi vara tillsammans hela dagen jag och min lilla E! Fortfarande mörkt och kallt traskar vi i väg till tunnelbanan för att åka in till stan. Jag är ovan att åka så här tidigt på morgonen och ser på alla trötta människor som dystert stirrar ner i sina iphones eller ut genom fönstren. Så skönt att slippa detta tänker jag….
Vi ska gå på teater, på Boulevardteatern på Götgatan och träffa Alfons och hans pappa! Det står många barn i foyén och när dörrarna öppnas skyndar vi oss för att få sitta längst fram! Det är en underfundig och smått filosofisk Alfons vi träffar! Han undrar var han egentligen tar slut…är det inte så att han finns lite överallt? Hos pappa, hos kompisen Victor, hos gubben som känner doften från äpplet, som Alfons tuggar på, och som får gubben att gå hem och laga äppelpaj! Visst finns väl en bit av Alfons i den!?
När pappa trasslar in sig i Alfons knytsnören eller när Victor och Alfons tampas på golvet, då skrattar alla barnen hejdlöst! När vi går vinkas det med mössor och vantar "Hej då Alfons, Hej då!"
När vi återigen går mot tunnelbanan ser lilla E en bild av Mona Lisa i ett skyltfönster "det där är Mona Lisa, säger hon. Hon bor i Frankrike!"
Nu är det skyltfönstren på NK som hägrar och sedan jättegranen inne i varuhuset. Att skriva önskelista till tomten måste vi också göra men sedan kurrar magen och det blir köttbullar på restaurangen. Sedan är orken borta!! Vi måste absolut sitta på en bänk och åka hiss ner till tunnelbanan för trots att hon är så trööött vill hon åka till barnens egen bokhandel och köpa en adventskalender som ska hänga hos mig!
På "Bokslukaren" på Maria torget dricker hon saft och äter Lorangamazarin och sedan piggnar hon på sig. "Behövde en sockerkick, säger hon" denna underbara unge som sedan glatt öppnar alla luckor i Adventskalendern som jag missat!

Börjar bli lite trött….

Lilla E skriver till tomten som sover sött i Sophias urmakerifönster!

"En duva satt på en gren…" och hur jag "flög" till färg och ljus

Låt mig först säga att Roy Anderssons nya prisbelönta film är mycket speciell och komplex. Jag har aldrig sett något av honom tidigare och jag var skeptisk till att se denna film dels för att den blivit så rosad (då drar jag ofta åt mig öronen) dels för att en vän fann den djupt deprimerande och grå. Och det är den. Grå i färgskalan som gamla tryck som bleknat och med människor som famlar runt i tillvaron utan kommunikation med sig själva eller varandra. Många scener påminner om tavlor av konstnären Edward Hopper fast utan hans färger. Ensamhet i liv som i död. Deprimerande,  men just denna längtan efter kontakt är så bra fångad och uttryckt enligt min mening. En stående replik är "Vad roligt att du har det bra" som olika personer säger till någon de talar med i telefon…så lever vi i tron att där borta är det bättre…eller på halta Lottas krog, "vad med skola vi betala" (vi som inga pengar har), "jo, med kyssar…" oss själva, våra kroppar…, eller på iphonen "du har inga nya meddelanden"...Två tragikomiska personer är återkommande i de flesta scenerna, sorgliga med sina skämtartiklar; talande nog vampyrtänder med extra långa hörntänder och skrattpåsar. För vad ska man göra när man ser på världen och människan? Bita ifrån sig eller skratta… En del förstår jag inte givetvis. Roy Anderssons pessimistiska syn på att vara människa är inte min men det är en film som berör och vars bilder ofta kommer att komma tillbaka till mig.
I efterdyningarna av denna gråhet, även ute, besöker vi utställningen "Inspiration Matisse" på Waldemarsudde. Här ställs många tavlor ut av de konstnärer som under 1910-talet studerade på Matisse akademi i Paris och inspirerades av hans färger och former. Det är en härlig utställning. Många av de kända namnen finns med som  Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin men också för mig okända konstnärer som Maj Bring, Mollie Faustman och Leander Engström. Också en del konsthantverk visas bland annat keramik och glas. En utställning att återkomma till och som tur är håller den på ända till den 15 februari. Missa inte! Dessutom äter man gott på restaurangen Prinsens kök!

Arvid Fougstedt, "Academie Matisse"

Tor Bjurström, "Läsande kvinna"

Mollie Faustman, "Två systrar i Paris"

Isaac Grünewald, "Violinisten"

Sigrid Hjertén, "askar"

Leander Engström, "Höstvegetationsbild Torne Träsk"

Jean Heiberg, "Orkidéer" porträtt av hustrun bildhuggaren Sigrid Welhaven

"Jag har bara regn hos mig…"

En av mina favoritlåtar av Orup snurrar i mitt huvud…vaknar vid 2 tiden på natten av hostan, som verkar infinna sig varje år vid denna tid. Jag ligger i stort sätt vaken till framemot 6 tiden, dåsar och hör regnet skvala på balkongen. Grått, grått…Stjärnan i fönstret lyser, men varför kan den aldrig hänga rakt?! Hela tiden åker den lite på sned. Christer som inte heller får sova av mitt hackande går snällt upp och kokar en kopp te. Det hjälper en stund men fortsätter det så här flyttar jag in i dotterns rum. Då kan jag tända lampan också med gott samvete och läsa. Just nu orkar jag inte med något annat än deckare men å andra sidan är de bra. Två av mina favoriter Peter Robinson och islänningen Arnaldur Indridason.
Tycker om miljöerna i båda. Robinsons  engelska små byar vid Yorkshirehedarna och Indridasons lavaklädda berg vid Atlantens stränder. Välskrivna, spännande…Passar bra i " lågtrycket man hamnat i"!