"Så mycket bättre..."

Det doftar underbart från min första luktärt som jag just klippt av. Man ska hela tiden klippa av luktärterna när de slår ut för då kommer det fler o fler enligt min söta svärdotter Lina. Tänk att en enda liten blomma kan dofta så gott och starkt. Funderade på att åka in och lyssna på DNs filharmoniska konsert vid Sjöfartsmuseet... Christer och jag har brukat åka in med vespan de senaste åren, men nu drar jag mig lite för den kommunala trafiken med mycket folk och bil är ju inget att tänka på. Får lyssna på några av styckena på spotify här i trädgården i stället...inte samma sak givetvis men är man lite bekväm så är man!! I morgon kommer Christer hem från sin rehabilitering och denna gång har allting gått så mycket bättre. Han har mått bättre, varit mer fokuserad och genomfört programmen till rehabteamets och sin egen belåtenhet! Nu ser vi båda fram emot sensommaren och hösten med tillförsikt. Själv känner jag mig mindre trött och längtar efter att komma igång lite med aktiviteter, träffa vänner, sången inte minst och lite utflykter här och var med min Christer. Får ta det lite lugnt givetvis (ser inom mig några vänners rynkade ögonbryn...) Ja, jag vet!! Mitt i alla tankar som far runt dyker minnet plötsligt upp av några tavlor jag såg av konstnären prins Eugen när barnbarnet Hjalmar och jag var på Waldemarsudde häromdagen. Två tavlor från Valdres, ett område i sydvästra Norge. Det var som att öppna Pandoras ask och minnen skjöljde över mig. Jag var tretton år och fick åka med en väninna, ett år äldre, till ett högfjällshotell som ägdes av en släkting till henne, just i Valdres. Ett fantastiskt landskap, omringat av fjäll, kargt med forsande bäckar och en iskall fjällsjö. Längre ner i Dalen ett skogsbälte men glest mellan stugorna och med en grusväg som kunde ha skadat mig rejält om jag fallit av cykeln som tappade kedjan mitt i backen. Med vådlig fart och med en enorm koncentration åkte jag ner mot stora landsvägen, som jag lyckades styra upp på utan mötande bilar och med upplut som bromsade in cykeln och jag kunde ta mig av med darrande ben. Hemskt! Vi fick hjälpa till med allt från tömma pottor, städning och servering. Baka ingick också och där gjorde jag ingen succe!! När gästerna skulle inmundiga nybakta kakor till kaffet snörpte de ihop munnen och klagade...det visade sig att jag strött salt på kakorna i stället för socker vid dekorationen! Tablå! Släktingen, farbrodern, var lite misstänksamt nyfiken på oss nyblivna tonåringar och smög runt på kvällarna för att kolla in oss...Vi såg ibland hans nylle som försiktigt tryckte sig mot vårt fönster...Vi smygläste Arne Mykles nyutgivna bok "Sången om den röda rubinen" , som en gäst lämnat kvar, och vi fnittrade och rodnade och tyckte det var både läskigt och spännande...våra kläder fick vi tvätta i en bäck på gården och där sjöng vi "Har du träffat den vackra Nina, hon hör hemma i Portugal...och hon tvättar i Septubal.. Toppen av allt var när bussen stannade en dag och släppte av en kvinna som var misstänkt lik min mamma... och det var min mamma! Hon hade bestämt sig för att att kolla hur jag hade det, och utan meddelande dök hon bara upp! Så underbart glad jag blev. Hon stannade i flera dagar och blev även uppvaktad av en man som alltid gick med en vit näsduk med fyra klutar på huvudet (förmodligen flintskallig) och han tog med henne upp till isjön och gjorde nog mamma sin kur utan att lyckas givetvis. Vem gillar en man som har en näsduk med klutar på huvudet!! Ja, vi kom hem lyckligt och året efter gifte sig min väninna, bara 15 år gammal (de fick gå till kungs) och på hennes fest hade jag mitt första möte med alkohol kan man säga...men det är en annan historia!! Så här kan konsten öppna upp våra sinnen och minnen, hur nu det här har att göra med Christers hemkomst i morgon kan jag inte räkna ut men visst är vår hjärna intresssant, spännande och mångfassetterad!

Allt Blir Bra

Torsdag den sista juli. Christer ska opereras idag. Ta bort den sista delen av tumören som växt på synnerven och orsakat både huvudvärk och synproblem. Det har har gått 8 veckor sedan den första operationen som höll på att sluta i en mardröm, men där Christer kom igen med hjälp av fantastiska läkare, god omvårdnad, sin styrka och med en familj och vänner som stöttade med omtanke och kärlek. Vi är väl förberedda inför dagen, prover och hjärnröntgen har genomförts och vi känner tillit till det operationsteam som ska genomföra ingreppet med "vår" kirurg Simon i spetsen. Vi kommer till sjukhuset Karolinska tidigt på morgonen efter sedvanlig dusch och blir mottagna på avdelningen där Christer får ta på sig operationskläder och vissa prover tas. Denna gång behöver vi inte vänta så länge innan man kommer för att hämta honom. Vi kramar om varandra och jag säger att jag älskar honom och att allt nu ska bli bra. Sedan rullar sängen ut och jag sitter ensam kvar i rummet. 3 till 4 timmar beräknar man att operationen ska ta och jag stannar kvar här på sjukhuset, Tobbe min son ska komma och göra mig sällskap om en stund. Åker ner till huvudingången och tar en kaffe på konditoriet som ligger där... nu börjar väntan. Längst bort i den stora hallen ligger kyrkans "Stillhetens rum". Här har jag tittat in en gång tidigare och sett det lilla andaktsrummet så vackert med sitt altare och med ett flortunt flerfärgat hårdpressat tyg format i vågor på väggen. Bredvid altaret finns en elektrisk ljusstake där man kan tända ett ljus. Just nu finns ingen här så jag går in tänder ett ljus och sätter mig i en av stolarna som står i en ring runt om. Jag har längtat efter kyrkorummet, efter den stillhet , den ro som det kan ge, som jag också längtat efter psalmsång ja, överhuvudtaget kyrkomusik, klassisk musik, körmusik...Plötsligt är jag inte ensam. En kvinna i prästkrage har kommit in och satt sig några stolar ifrån. Vet inte hur vi börjar samtalet men plötsligt frågar hon hur jag mår och jag känner hur tårarna stiger upp i ögonen och jag börjar gråta. Jag känner hur trött jag egentligen är , det har varit mycket på många sätt och det är inte alltid lätt att veta hur man ska vara och förhålla sig. Vi samtalar lite om vad som hänt oss i familjen om Christers operation om motsättningar och sprickor som så lätt kan uppstå i en familj av vår konstitution men att vi också under denna svåra tid funnit en gemenskap och sammanhållning som helat och läkt. Det är som det där japanska sättet att laga porslin du vet, säger jag, Kintsugi, och då går hon fram och hämtar en kruka på altaret ,en vacker liten kruka där bitarna är lagade med guldfärgat kitt som lyser vackert. Här säger hon, här lägger vi alla de lappar som människor kan skriva med önskan om förbön och som vi ber för varje morgon när vi har morgonbön. Sedan går hon och jag sitter kvar en stund och skriver sedan min lilla lapp som kommer att ligga i den vackra krukan.

Sommartankar...

Balkongdörren halvöppen...solglitter silar igenom bladen på rönnen som hög och väldig sträcker ut sina grenar över vår lilla trädgård och från köket hörs sus från diskmaskinen. En annorlunda sommar.Jag tror inte vi varit hemma under juli på många år; tror inte vi upplevt en svensk sommarmånad utan avbrott för veckor i Frankrike..Det känns ovant med inte dåligt eftersom det de sista åren varit så varmt i vår franska by. Här är betydligt svalare.. ja här längtar man efter varma soliga dagar i följd som inte alltsomoftast avbryts av regnmoln och kyliga vindar.. Livet har förändrats radikalt genom Christers operation av den lyckligtvis godartade tumör på hypofysen som tryckte på synnerven och orsakade hans försämrade syn. Att komplikationer skulle inträffa under en operation, som egentligen var ganska okomplicerad och vanlig, kunde ingen ana inte heller den därmed långa återhämtningstid som blev följden med en enorm trötthet, som egentligen inte går att sova bort, utan är en effekt av operationen och kallas därmed också för hjärntrötthet. Motsvarande trötthet drabbar också människor, som lider av utmattningssyndrom och det tar ofta lång tid att "komma tillbaka". Saker i vårt liv, som vi tagit för givet på olika sätt ändras från vem som gör vad i vårt dagliga gemensamma liv och speciellt för mig blir det mycket att hålla reda på bla med tider för olika sjukbesök. provtagningar etc. Men ju bättre Christer blir, ju mer han återhämtar sig, ju mer hjälps vi åt så det går hela tiden framåt. Har förstått hur viktigt det är att båda parter är insatta framförallt i det gemensamt ekonomiska vad gäller koder, betalningsrutiner etc...tror att det är lätt att någon i familjen (kanske oftast mannen) har hand om de posterna och då kan det bli jobbigt om något inträffar som ändrar på detta. Jag själv försöker vila när Christer vilar och förstår också vikten av att fylla på min egen kraft och ork, men det är inte så lätt eftersom jag inte vill lämna honom längre stunder. Det blir dock små stunder när jag handlar eller som sagt när han sover. Tanken är dock att vi båda ska stärka oss med små utflykter runt om, godavännerbesök både hemma o borta, ja allt som kan ge oss kraft inför den operation, som väntar någon gång i augusti då man ska operera bort kvarvarande tumör. Men den dagen, den oron...Goda vänner, vår underbara familj och inte minst vår kärlek klarar allt! (obs! bilden på oss är tagen för några år sedan...😊)

Ute blåser sommarvind....

Det är alldeles tyst nu där jag bor denna midsommarkväll. Ganska svalt i luften med soldis mellan björkarna och flädern doftar och jag känner att jag borde skörda nu...Christer har fått permission från rehabiliteringshemmet över midsommardagen, vilket kom som en överraskning för oss båda, men han är mycket trött och sover nästan hela tiden. De flesta av er som läser min blogg vet att den operation som gjordes fick komplikationer och att han nu har svårt med minne och tal och behöver rehabilitering på olika sätt. Det går framåt hela tiden men det kommer att ta tid och vi får skrinnlägga vissa planer vi haft tillsvidare. Gott så...det viktiga är att han återhämtar sig och blir bra. Tänker på hur självklart man tar vissa saker, att man kan gå och röra sig relativt obehindrat, prata och formulera sig...se...(Christer ser fortfarande dåligt...handlar dock lite om dagsformen också) höra.. ja, ni vet allt det där som man tänker på först när det börjar förändras...åldrandets i många fall naturliga utveckling som innebär både en yttre men också en inre resa att ta till sig och acceptera. Midsommar...för mig också mycket vemod trots att sommaren ligger framför.. men det är det där med ljuset som har sin höjdpunkt nu och där det om någon dag börja sakta vända. Det är ju så ljuvligt med denna blomning, denna grönska och jag försökte faktiskt anlägga en blomsteräng här på tomten nu när jag besökte Christer varje dag och gräsklippningen fick ligga nere!! Det gick väl så där, men grannen tyckte det såg fint ut och några fjärilar hittade dit också och lite olika blommor tittade upp! Men men..nu är ordningen återställd (tack vare barnbarnet Isak) och det är krukor som gäller! Läste Björn Wimans (DN) reflektioner kring midsommar och att trots allt hemskt och djävligt rent ut sagt som pågår i världen så finns det alltid en till snaps till sillen och den tar jag nu! Glad Midsommar!

När livet står på sin spets...

Värmen vill inte riktigt etablera sig...häggen utblommad, syrenerna prunkar och doftar, koltrasten sjunger... men solen stannar inte länge utan kyliga vindar sveper genom min trädgård där förgätmigejen har tagit överhanden över gräset; en vacker blå tröst. För livet är så viktigt känns det nu när Christer står inför en stundande operation i morgon. Har inte skrivit så mycket (om än alls) om Christers synproblem sedan en längre tid, och som visade sig vara en hjärntumör som trycker på synnerven. "Den är stor men godartad" var det första neurologen sade när han visade oss röntgenbilderna och vi bokstavligen sjönk ihop av lättnad, och som nu efter provtagningar och ordentliga genom- gångar utmynnar i operation. Vi har blivit

väl mottagna och informerade och känner oss trygga och tillits fulla. Att vi bor i Sverige är vi otroligt tacksamma för🙏. Nu väntar förhoppningsvis en tid av lugn och vila för Christer, men även för mig, för det har varit en lång, oviss period med många tankar om liv, om död, och hur viktig familj och vänner är, och här är vi rikt begåvade vilket vi är så lyckliga över.❤️

Påsk

"Il pleure dans mon ceur, comme il pleut sur la ville" (Paul Verlaine)...ja, kanske inte i mitt hjärta men så här grått och regntungt kan jag inte erinra mig att det varit tidigare när vi varit här i vårt franska hus under Påsktiden. Påpälsade med halsdukar och täckjackor går vi omkring på marknaden och utomhusserveringarna gapar tomma. Som tur är har vi beställt lunchtid i förväg och får således inomhusplats på vår favoritrestaurang le Repos. Vi eldar brasa, har gott om ved under tak och är lyckliga över att ha installerat aircondition som inte bara alstrar kyla utan även värme! (Tack Fredric för ditt tjat och tack Christer för att du också drev detta trots mina dumma protester!!) Några stunder har det dock blivit i solvärmen, i solstolen vid poolen (dock kall o grön!! så inget dopp!) och vid frukostfikat med utsikt över vingården. Har torgvantar på mig då jag fått så ont i mina fingrar (helt plötsligt...) och jag diskar med glädje då vattenvärmen gör gott i lederna. (artros enligt doktorn...) Snart är hela kroppen artros!! känns det som ibland! Christer är till och från deprimerad. Hans ögon mår inte bra, det är något fel med synnerven, som gör att han har svårt att fokusera och det blir suddigt. Förstår honom så väl...dessa förluster som drabbar oss i åldrandet...att kanske inte kunna köra bil, läsa eller lösa sitt korsord...Det gäller att hitta olika "sugrör" som ersättning till det förlorade (Ni har väl sett filmen "Den sista resan"? då förstår ni vad jag menar!!) "Från mörker till ljus" så ser jag på Påsken. Livet som återvänder och som ger oss hoppet tillbaka. En av mina älsklingspsalmer sjunger man på Påskdagen "Var ljus över griften, han lever o fröjd"...Jag har påskpyntat och på bordet står pioner i all sin prakt! Längtar dock lite efter mina nära och kära men hoppas de har det bra, får solvärme och avkoppling! Sedan ska vi nte tala om världen, om vad som händer där med svält och krig av olika slag...som en ständig kuliss till vår personliga verklighet...man måste få "glömma" ibland och glädja sig åt det liv som blivit en förunnat. GLad Påsk!