...står det på en lapp som någon skrivit på den minnesplats som just nu finns i musikpaviljongen i den stora parken i Nice. Här finns många uttryck för den våldsamma smärta och sorg som terrordådet den 14 juli orsakade när en lastbil körde in i folkmassan under fyrverkerierna på nationaldagen. För oss blev det särskilt påtagligt också eftersom Tobbe min son med barn och fästmö också befann sig där, turligt nog en bit därifrån. Men jag tänkte på det när jag gick omkring och såg alla mjukisdjur, änglar blommor, ljus, kort, flaggor....här kunde också bilder av min älskade Tobbe med familj varit...hur skulle man kunna hantera en sådan sorg? Denna meningslösa ondska, som pågår hela tiden, nu senast i Turkiet...
Men livet måste levas och det gör det! På Promenade des Anglais dansar några par och en ung man sjunger "La Mer" riktigt bra!
Vi sitter länge vid havet och ser solen sakta dala över bukten.
Sedan går vi långsamt hem till vårt hotell och nu har skymningen fallit och alla ljusdekorationer lyser. Det enorma pariserhjulet snurrar...som livet går det upp och ner....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar