Låt oss aldrig skrämmas att sluta leva...

Ville ha en bild på någonting som alltid ger mig både andlig och påtaglig tröst...

Så drabbar oss terrorn igen. Denna gång bara några mil från oss själva. En lastbil lyckas ta sig in på den berömda strandpromenaden Promenade des Anglais i Nice och kör över människor som samlats för att fira nationaldagen med att titta på fyrverkerier. Många är unga, många är där med sina familjer,  feststämning byts ut mot skrik och panik, man försöker gömma sig för detta monster som besinninglöst mejar ner människor, man flyr in på restauranger, rusar runt för att söka skydd och mitt i allt detta befinner sig min son Tobbe med barn och käresta. Som tur är har de missat fyrverkerierna då de blivit försenade från sitt restaurangbesök, och upplever inte den vanvettiga körningen men de möts av skrikande och flyende människor och dras in i panikstämningen utan att egentligen veta vad som hänt. Ryktena sprider sig, en lastbil har vält, en flicka har blivit skjuten… ingen kan säga bestämt. De springer in på en restaurang för att gömma sig, kommer bort en stund från varandra, men lyckas efter flera timmar ta sig till sitt hotell där de tillsägs att hålla sig inomhus. Härifrån ringer de till oss mitt i natten. Chockade och rädda. Vad är det som händer? Nu vet de mer och delger oss. Dödstalen stiger oavbrutet, så många skadade…Sirenerna från ambulanserna hörs hela tiden och gator spärras av.
Själva sitter vi här i natten och pratar. Det är svårt att ta till sig det som hänt. Min dator funkar dåligt så det är svårt att följa nyheterna. Våra kära är välbehållna, det är det viktigaste men tankarna går oavbrutet till de som inte är det. Vem kan vilja göra något så fruktansvärt? Vad är meningen? Frågorna är många och inga givna svar. En frustrerad galning eller en genomtänkt och välplanerad handling av en ensam fanatiker eller grupp. Än så länge vet man inte,  bara att detta kommer att fortsätta och hur mycket vi än försöker skydda oss så kan vi aldrig förhindra att det händer igen.
Nu är vi samlade här i vårt hus. Nu ska vi vara tillsammans; det känns extra viktigt just nu. Livet och vad som betyder något blir så tydligt för en stund. Dessa terrorattacker mot oskyldiga människor händer ju hela tiden, men de är så långt borta och blir som svåra att ta till sig…men nu när de kryper närmare oss ajälva blir rädslan och sorgen så mer påtaglig över all den ondska som vi människor  åsamkar varandra.