Kim Anderzon är död. Jag kände henne inte, har inte heller sett henne på teatern förutom en gång, och då fick hon mig att skratta och sätta i halsen på samma gång på sätt jag sällan gjort förut! Det var på det ärevördiga Mosebacke i Stockholm och där satt vi tillsammans med andra kvinnor och en "stackars" inklämd karl i ett rum och väntade på att föreställningen "Vivagina" skulle börja. Det gick en stund…vi stirrade på scenen..då plötsligt öppnas dörren längst bak och ett huvud tittar fram som säger något i stil med (minns inte exakt) "är det här jag ska tala om f…? och så går den här rödtoppen med energiska steg fram och intar scenen med en självklarhet som jag sällan skådat! Det blev några timmar av skratt, igenkännande och även förundran över hur lite man egentligen tänkt om denna vårt kvinnliga kön, och eftersom jag satt i Kims blickfång tog hon korn på mig då och då..."vad säger du där damen med fåret!" (jag hade en teddyväst på mig!) och även den inklämda mannen fick några "gliringar" stundtals! Hennes energi och vitalitet var förkrossande och vi var alldeles slut efteråt! (och vad skulle hon själv då inte ha varit?!)
Nu är hon borta. Jag såg en kort intervju med henne i TVs program "Fråga doktorn". Trots att hon var så märkt av sin cancer strålade hennes livskraft genom rutan och på frågan vad hon skulle vilja förmedla till oss svarade hon "Lev, ta till vara på varandra, älska…"
Vi är årsbarn. Kanske berör mig hennes död starkare då. Jag trodde aldrig detta skulle drabba mig, sa hon…så är det. Vi vet inte vad som ska hända oss och skönt är väl det men under tiden ska vi Leva.
Viva la vida!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar