Läser ibland en del nekrologer på familjesidan i DN. Säkert ett ålderstecken…kollar hur gammal personen blev…idag 56, 68, 81… och så tänker jag förstås på mig själv…70... och hur länge jag ska få sitta så här i solskenet och dricka mitt kaffe. Lättare känns det om personerna är över 90! Då tänker jag att jag kan ha över 20 år kvar att kanske få njuta mitt otium! Idag läser jag om en man som blev 92 år. Hans öde griper mig, också därför att han delade block 14 A i Auschwitz med en polsk franciskanermunk Maximiliam Kolbe. Jag har bloggat om honom tidigare men jag berättar om denne fantastiske man igen. En fånge rymde i från blocket och som straff plockades tio fångar ut för att svälta ihjäl i en cell. En av dem grät förtvivlat eftersom han hade tre barn och då erbjöd sig munken att ta hans plats i stället. Man gick med på det och i cellen sjöng munken psalmer och försökte på alla sätt stödja sina medbröder. Efter två veckor avrättades han tillsammans med två andra överlevande med en giftspruta. Själv överlevde min 92- åring och efter diverse dramatiska händelser kom han till Sverige via Röda Korsets vita bussar. Han som varit vittne till munkens oerhörda självuppoffring medverkade senare till att denne kanoniserades till helgon av katolska kyrkan 1982. Nekrologskrivaren avslutar med att skriva om 92 åringens, trots alla svåra upplevelser, positiva människosyn, och att varje människa har sin fria vilja att agera medmänskligt eller ej. Jag slår ihop tidningen och tänker på att vi människor samtidigt kan rymma så mycket ont men också så mycket gott och storslaget och att vi har mycket att lära oss av människor som gått före.
Bäst för dig att du håller dig fräsch i 20 år till, minst ;)
SvaraRadera