Var ljus över griften...🎶

Påskdagens första psalm börjar så! Kanske har jag använt denna rubrik i tidigare blogg, men vad gör det? Det är en vacker psalm och det påskdagen vill förmedla är att nu övervinner ljuset mörkret. Jag gick in i kyrkan i Salernes, den större byn nära vår, för att delta i mässan. Stor ganska kal kyrka med statyer av olika helgon och ett långsmalt färgat glasfönster framme i koret med det höga stenvalvet ovanför. Utanför pågick söndagens marknad men kyrkan var i stort sätt fullsatt med gamla och unga, småbarn med kli i benen som slet sig loss i bland och så två korgossar som assisterade prästen med rökelsekaren. Jag förstod nästan ingenting!! Ja jag vet ju vad det handlar om men prästen talade i mikrofon och akustiken gjorde att rösten blev bullrig och otydlig. Sedan sjöng man som vi gör i vår mässa, växelsång mellan präst och församling och en hel del på latin, och där kunde jag hänga med eftersom vi i kören sjungit många körverk som ofta är på just latin. Bönen Fader Vår sjöngs med en melodi som jag också sjungit med min kör och flera i församlingen sjöng i stämmor. Vackert! Ute sken solen varm och kommersen var i full gång på torget. Salernes är nog min favoritmarknad! Enkel och folklig och mindre turistisk än Cotignacs. Mycket färdigmat att köpa, doft från kryddstånd, ostar av alla de slag också alla blommor som väntar på att bli planterade. Roligt att sitta med en kaffe och en croissant och titta på folk...man tröttnar aldrig!! Ja, jag har det så bra...ljuset är tillbaka...men inte överallt...tankarna går till kriget i Ukraina...inte så fruktansvärt långt härifrån kämpar, dör människor...Visst får man glädja sig åt det som livet bjuder, njuta av solen och ljuset men skuggorna finns där och påminner om att allt är inte att ta för givet. Dock Påsken är hopp och ljus så en riktigt Glad Påsk till alla🐣🐥

Var sak har sin tid...konsten att släppa taget och gå vidare...

Idag är det 6 mars. Ute typisk marsdag med gråmulen himmel, spritt snötäcke där grästuvor tittar fram mellan isfläckar. Våren nalkas... Ligger på soffan och försöker läsa men känner mig trött och okoncentrerad, avskalad är ett ord som kommer för mig. Igår hörde jag det första fågelkvittret när jag gick till kyrkan och Enskede Kammarkörs avskedskonsert med efterföljande körfest i Årstas församlingssal. Gamla körledare var inbjudna bl.a mina bästa Eva och Anna-Lena. Det var en sorgens och ett vemodets dag. Ett avslut på en viktig epok i mitt liv, där torsdagarna varit "heliga" och familjedagar och ledigheter många gånger fått anpassa sig efter körens konserter, körresor och körinternat. Fantastiska år, för min del 37 år. Visserligen har vi kvar vår körresa i Juni till Montenegro med inlagda körövningar resten av våren, och den nybildade kören Cecilia börjar snart sin verksamhet med träffar var fjortonde dag; på dagtid...vilket innebär att de som jobbar inte kan vara med. För dem blir det nu ett sökande efter nya körer eftersom församlingen för många inte kan erbjuda fullgoda alternativ. Nybildade kammarkören i Årsta har inte erbjudit några av våra duktiga sångare någon plats vilket skapat ett berättigat missnöje och frustration. Jag förstår dem men orkar inte redogöra för alla om och men och varför som förevarit. Dessutom är jag inte tillräckligt insatt i allt, hur man tänkt och resonerat... säkerligen med goda och viktiga intentioner men mycket har varit otydligt och grumligt. Det blev hursomhelst ett fint avslut. Fick en klump i halsen då vi sjöng Irish Blessing "..and until we meet again.." tryggt omsluten av mina kära körvänner som har betytt och fortfarande betyder mycket för mig. Man kände verkligen att kören stod på tå och David såg nöjd ut. Kyrkan var full av gamla körsångare som David bjöd fram att sjunga med i vår avslutningssång Rejoice. Mäktigt! Min Christer höll ett litet tal om vad kören även betytt för honom vilket uppskattades. Han undvek inte heller att nämna att det inte varit lätt och att vissa saker kanske också blivit fel, men han gjorde det på ett fint sätt och de flesta förstod vad han menade. I Årsta var lokalen vackert smyckad, god buffe, gott i glasen och fina tal. Även jag talade om vad kören och de olika körledarna betytt för min musikaliska resa...mycket finns att tillägga men jag ser körresan som ett riktigt avslut så där vill jag återkomma både till David och kören. Lyssnade på ett program på radion "Tankar för dagen" med Patricia Tudor Sandahl. Hon talade om att kunna avsluta något. Vad svårt det kan vara att släppa taget och gå vidare. Det gäller ju i mycket och kan vara både fysiskt och psykiskt. Och det är också viktigt att avslutet blir så bra som möjligt. Att man förstår varför även om det kanske drabbar en själv. Ett avslut kan öppna nya dörrar med nya möjligheter och utmaningar, men det är viktigt att få sörja att tillåta sig känna tomheten för att sedan kunna fylla den med något nytt. Var sak har sin tid som ordspråksboken säger, låter kanske som en klyscha, men är sant.

Sol i hjärta, sol i sinne...

Av någon underlig anledning dyker denna fras upp i mitt sinne nu när solen sakta har tagit sig upp över fjällkanten och får den vita snön på lägdarna (åkrarna) att glittra. Vi dricker te och jag har just avslutat en riktig feelgood bok om en bokhandel i en liten by i landskapet Cotswold i England. Ni vet det där omtalade landskapet med sina kullar och dalar där TVs Midsomer lär ligga. I den lilla bokhandeln står julen för dörren och det strävsamma paret kämpar för att bevara byns kulturella oas mot kronofogden som lurar i skuggorna. Men böcker har en fantastisk förmåga att skapa egna insikter och bygga broar mellan människor och när man minst anar det sker mirakler! Så även här i denna lilla by. Jag blir så nostalgisk och tänker givetvis på min egen bokhandel, som speciellt vid jultiden var full av underbar julstämning; vackert dekorerade fönster, julmusik och bokprat med osäkra kunder! Dagarna blev långa under december men vad gjorde det! Det var många som slog sig ner en stund i mina två fåtöljer, tog en pepparkaka och vilade en stund. Det var mycket i boken som jag kände igen...den begynnande internetbokhandeln, varuhusens och matbutikernas bokutbud...men också bokcirkeln, författarträffarna och alla förtroenden som kom mig till del från mina kunder, där många även blev mina vänner och är än i dag! Jag blir lite vemodig när jag tänker på allt detta, på tiden som flyr... men framförallt lycklig över min fina bokhandel och allt det som den givit mig!

...eviga längtan om ljus och frid...

Vinter utanför fönstret; snödrev som gör att fjällen bara anas i horisonten. Det är kallt på golvet i vårt hus men jag har tjocka yllestrumpor på fötterna och Christers tjocka jaktskjorta över tightsen. Vi ska avsluta det gamla året här och börja det nya på denna underbara plats där vi har upplevt så mycket i vårt gemensamma liv med varandra och med barnen. Goda vänner finns runt omkring om man vill umgås och hela fjällvärldens fantastiska natur med olika utmaningar. Åka skidor gör vi inte så gärna längre...men promenera och åka spark och göra utflykter med bilen...men framförallt koppla av med böcker och brasa och något gott på tallriken och i glasen. Julhelgen är den finaste helgen tycker jag. I år började jag redan vid första Advent att pynta lite. Kände att jag ville dra ut lite på dagarna...varje dag dök någon liten tomte eller ängel upp i huset och redan vid Lucia köpte vi granen, det som vi annars alltid förr har köpt dagen innan julafton. Mycket julmusik också eftersom vi sjöng och hade julkonsert med kören...EKKs sista julkonsert...vemodigt förstås...och den vanliga stressen inför julklappar som ändå, som alltid, löste sig till det bästa. Julafton med underbara familjen som i år handlade, lagade, dukade och fixade allt för att vi skulle behöva göra så lite som möjligt och som dessutom dagen efter kom och städade. Kärlek och gemenskap. Och allt detta för att under några dagar kunna ta till sig julens egentliga budskap om fred och frid på jorden. En evig längtan som verkar vara omöjlig att uppnå med krigets fasor, naturens uppror och all förföljelse av oliktänkande människor. Lätt att tappa modet, att inte se att det finns ljus också i mörkret...tur att längtan är evig! Det är trots allt hoppfullt. Gott slut på 2022😊

Fin helg med dop, dans o musik❤️

En intensiv helg med dop, dans och konsert! Dopet skedde i vår vackra Enskede kyrka och äntligen fick Elin Lykke och Elliot Lucien döpas med kyrkoherden som präst och med vacker sång av Selma, Caroline och mamma Agnes. Efteråt bjöds på 'gofika' hemma hos oss för släkt och vänner alltmeden den första snön dalade ner över trädgården! På kvällen var det dansuppvisning i Ericssonhallen med Esthers dansskola och jag minns hur mamma och jag varje första Advent satt här i den vackra kupolrunda kyrkan och lyssnade till Cesar Franks Panis Angelicus, som spelades från de två motstående läktarna. Ofta tog mamma min hand i sin för att stilla mina ibland rastlösa ben. På söndagen var det dags för konsert med Selmas kör A Cappella i nästa vackra kyrka, Uppenbarelsekyrkan! Jag älskar de höga glasfönstren i koret med sina olika färgermönster och rymden i kyrkorummet och denna gång fick vi även njuta av den fantastiska orgeln, som är nyrenoverad. Kören framförde Duruflés Requiem från läktaren till orgespel av organisten Carl Adam Landström, en verklig virituos, som också framförde ett verk av Messiaen. För drygt 14 år sedan sjöng jag också detta Requiem, vackert och svårt, men sjöng vi verkligen så här fint!?

Tankar över en julkaktus...

I Dagens Nyheter brukar man ibland publicera 5 a 6 bilder som på något sätt belyser den aktuella samtiden. I går kom tanken till mig när jag såg en bild av Trump i talarstolen där han mot bakgrund av många USA-flaggor deklarerade att nu ska han komma tillbaka och göra "America great again". I min agenda skulle jag tillfoga den bilden plus 4 andra, som jag upplever beskriver denna absurda, skrämmande värld som omger oss i dagsläget. Den första är bilden av en afrikansk kvinna som sitter på den uttorkade spruckna marken med ett litet skelettliknande barn i knät; Den andra är bilden från ett BB i Ukraina dit många kvinnor från östra och södra delarna av landet tagit sig för att kunna föda sitt barn så långt från fallande raketer som möjligt (och ändå inte säkert..) och den unga mannen och kvinnan som håller sin lilla nyfödda dotter i sina armar och önskar att hon ska få växa upp i ett land utan krig; Den tredje bilden är månraketen som nu är på väg till månen och som kostat miljarder...; den sista bilden är från G 20 mötet där Biden och Xi Jinping skakar varandras händer för första gången på länge...kanske hoppfullt även om de ideologiskt är milsvida från varandra... Ett fåtal män sitter på makt som är helt ofattbar... där världen håller på och brinner... Jag lägger dock till en sjätte bild! Bilden på Brasiliens nye president Lula da Silva som meddelar att nästa G 20 konferens 2025 ska hållas i Amasonas regnskog. Det finns positiva motbilder.

Med en bok och en trädgård är man aldrig ensam 📚🌹

Nedfallna löv, vinrankorna tomma efter skörden, inget fågelkvitter...tystnaden just nu där jag sitter bedövande...inte en vindpust...allt andas stillhet; några gula fjärilar fladdrar förbi jag följer dem med blicken...hur är det nu kommer de att dö snart eller boar de in sig någonstans? Som många insekter lever de kanske bara en sommar och då för att fullfölja en uppgift de skapats för. Olivträden fullgör också sin uppgift; grenarna fulla av oliver som snart ska skördas, men vi är ju inte här då, så våra oliver får ingen chans att bli olivolja, i alla fall inte detta år! Ett år för länge sedan skickade vår granne en burk med inlagda oliver till oss från våra då små olivträd, gulligt och uppskattat. Nu är våra träd så stora och själva har de en vidsträckt olivodling alldeles utanför vår tomt. Det är många tankar som väcks när man sitter så här i tystnaden...ska snart öppna pärmarna till en ny bok. Hur skulle mitt liv te sig om jag inte kunde läsa? Ja om jag inte helt konkret kunde läsa är ju en sak, då vet jag kanhända inte vad jag går miste om, men att inte ha tillgång till litteratur...Känslan när man öppnar en ny bok, första kapitlet....öppningen till en ny värld, nya miljöer, tankar och människor...ibland blir bokens verklighet mer verklig än verkligheten själv var det någon som sade...Så är det ganska ofta för mig! Jag kan längta efter att gå hem efter en fest eller ett möte för att återigen få kliva in i bokens värld. Nu har jag även börjat öppna dörrar till böcker som jag läst tidigare. Gamla vänner o bekanta kommer emot mig, en del säger mig inget längre, vi har kanske vuxit ifrån varandra, andra fyller mig igen med värme... Mina bokhyllor svämmar över och jag har svårt att begränsa mig. Har inte alltid ork att beställa på biblioteket, som ofta tar lång tid på sig, utan det blir att botanisera på nätet men gärna också i bokhandeln. Känslan att försiktigt bläddra i nyutkomna böcker, att läsa sammanfattning på baksidan, att strosa omkring bland likasinnade...Ja, det är kanske lite förmätet sagt, men lite som i kyrkan. I tio år fick jag gå omkring i min egen bokhandel, vilket privilegium vilken lycka! Nu försöker jag göra allt för att inspirera mina barnbarn...och ibland lyckas det! Boken ett ack så viktigt komplement till den digitala världens färdiga bilder! AMEN!!🧚‍♀️