Oktobergodis!

Måste skriva om vår härliga vecka i Edsåsdalen på höstlovet! Tillsammans med Agnes och flickorna bilade vi upp till Dalen till vårt fina hus som Agnes inte varit i på nära 10 år och Elsa Dolly och Elin aldrig sett.  Det har ju av förklarliga skäl aldrig blivit av eftersom de bott i Norge och när de åkte hem så blev det till Stockholm. Vädret blev inte det bästa men vi prickade in en solig dag då vi tillsammans med Marie Vackermo och hennes Agnes gick till Hensjön! Där lekte barnen och vi satt mot båtskjulet i solen och njöt av choklad och smörgås. Pulkan var med och det blev glädjefulla åk i backarna hem!

Äventyrsbadet i Åre blev också en höjdpunkt där Elin aldrig ville sluta åka i rutchbanan och där vi simmade ut i den varma utomhuspoolen och skymtade Åreskutans topp genom diset. På vårt sovloft byggdes legovärldar och här ville flickorna också sova.

På morgnarna bjöd jag på choklad och smörgås medan morfar och mamma sov sedan låg jag och läste och hörde flickornas lekprat. Sven-Olov och Renate bjöd på aperitif diné och Göran och Eivor middag. Som Agnes sa, man känner sig verkligen välkommen överallt och som en del av familjen. Agnes kommer tillbaka, det är ett som är säkert! Redan till sportlovet!

<3Syskonkärlek<3

Under hösten har jag sjungit i två körer! Dels i min egen men också i min vän Evas kör, då jag fick möjlighet att tillsammans med dem sjunga Brahms Requiem i Härnösands Domkyrka med stor orkester. Vi har sjungit Brahms även i min kör men då med dubbelpiano "Dominiquarna"; en verklig upplevelse.

Det blev också denna konsert! Evas gode vän Lars, organist i domkyrkan,  dirigerade och det blev en utmaning för oss! Inlevelsefull, dynamisk men också "skapande i nuet" vilket medförde ändrade tempon från repetition till uppförande, så det gällde verkligen att vara på alerten och följa honom... Jag tyckte vi gjorde ett strålande arbete! och som tur var lyckades jag hålla min rethosta stången hela konserten. En trevlig och pratglad rumskompis fick jag också och även jag och Eva fick en liten stund. Så glad att jag fick vara med. Brahms Requiem är helt underbar och så hoppfull då han själv valt olika texter ur Bibeln och inte följt den katolska mässan som är vanligt i andra Requier.

Min kära vän Eva<3

Konsertberedd!

"Les feuilles mortes..."

Lyssnar på Yves Montand... dörren står öppen mot vår lilla terass. Luften är frisk, lite kylig, så man behöver ha tröja på. Hösten är här med råge, men tre veckors regn har gjort att mycket fortfarande är grönt och blött! Vinrankorna är nu tomma på vindruvor och bladen hänger slokande gulbruna.

Olivträden är dock fulla med sitt guld...skörden kan ske ända in i januari. Dock ju senare skörd ju mindre aromatisk olivolja har jag förstått. Ett av våra olivträd är fullt av de små gröna frukterna och jag undrar vem som ska skörda dem...kanske någon av våra grannar kan förbarma sig...

I går, vår första dag här, tog vi en promenad genom byn med solen i ansiktet! "Grace à vous, le soleil est arrivé" sade expediten och packade in vår obligatoriska paté i papperet! Paté forestière så god på nybakad baguette äter vi alltid vår första dag här! Ja solen har kommit och även om den nu står mycket lägre och delvis skyms av tunna skyar värmer den lite. Stämningen i byn var så vilsam. Det kändes som om jag var omsluten av bomull. Det kändes lätt att andas och den spänning jag känt i kroppen rann av mig och jag mådde bättre än jag gjort på länge.

Ingen som stör...

Flera restauranger är stängda som en del av de små butikerna men utanför fiskaffären stod fiskaren och njöt med ansiktet mot solen och den japanska lilla affären med sina vackra saker hade dörren öppen. Än är inte vintern här, än kommer små utflyktsgrupper av pensionärer som intar sin lunch på någon av de  få öppna restaurangerna.

Här har vi en!! Dock åt vi lunch i en annan liten by!

   Att vara här denna tid har sin charm. Huset har fortfarande värme kvar från sommaren och fukt och lite instängdhet vädras ut efter några dagar. Det är underbart att märka hur snabbt huset mår bra igen!
Lite sopning och dammtorkning, lite blommor och några nytvättade fönster...huset lever!
Nu lyssnar jag på Edith Piaf "Non, je ne regrette rien..." Tänker på dessa fantastiska artister som nu inte längre finns, men som fortfarande lever i sin musik; som knopparna som lever under bladen som nu faller...

Vackra höstdagar....

Brittsommar, indiansommar....trots att solen nu står mycket lägre värmer den gott och fortfarande lyser blommor emot en från trädgårdar och parker.

Träden exploderar av färger, gult,  rött, orange och grönt och det prasslar härligt  från alla löv som täcker vägar och stigar.

Jag älskar hösten...vissa blir vemodsfyllda, t.o.m lite deprimerade... men jag tycker det är skönt med vilan som sänker sig över naturen, kravlösheten...nu blir tid för te och tända ljus, goda grytor och en bra bok att läsa! Men också promenader! Igår tog vi bilen till Nynäshamn; promenerade utmed havet vid Nickstabadet ävensom upp i skogen där havet hela tiden skymtade mellan träden.

Ute på ön Trehörningen ligger Nynäs havsbad, med anor från början av 1900-talet och här satt vi länge i solen på däcket vid spaavdelningen och såg ut över havet. En vidunderlig utsikt med fyren i fokus och de vackra däckstolarna vid de varma bassängerna. En lockande plats för vila och rekreation!

"Jag kunde bo i doften av en tvålbit...."

Ibland läser jag minnesord över en avliden person även om jag inte känt personen ifråga. Något får mig att vilja läsa...kanske om det är en ung person, kanske för att något i rubriken slår an något inom mig. Denna gång läser jag om poeten Ann Smith, som nyligen avled i en ålder av 88 år. Det står fint om henne (som det för det mesta gör i minnesorden...)Det är författaren Bengt af Klintberg som författat texten. Hon beskrivs som en mycket omtänksam och livsglad person. Hon var född i Strömstad där hon sedan tillbringade sina somrar och här på ön Koster mötte hon Ivar Lo Johansson och de var sedan tillsammans i flera år. Jag tror, utan att egentligen veta, att hon blev förebild för kvinnan Mona i boken "Mona är död". Jag träffade henne när jag var lärare. Hon kom till skolan för att tala med barnen om vikten av litteratur och att läsa och jag minns henne som en vacker mörkhårig kvinna. Hon utstrålade en särskild sorts sensualitet, hennes röst var mörk och varm. Kanske gör jag om allt i mitt minne...hon måste ha varit 55 år då och jag 42 och det vet jag eftersom jag fick (eller kanske köpte...) en diktbok av henne "Doften från Lubin" och där hon skrivit "Till Margareta från Ann, 14.5 1985". Jag tyckte titeln var så spännande...Hon skrev sammanlagt sju diktsamlingar och Dagens Nyheters kritiker skrev "om en poesi som skimrar av lycka". Nu är hon borta...
"när lindarna fällde löven, följde hon tranorna..."

Lite salt ger god smak...

På hemvägen när jag lämnat av mina småflickor hos föräldrarna efter deras körövningar,  går jag in på Hemköp för att handla.
Det är inte ofta jag handlar här så det tar en stund att hitta det jag vill ha. Det finns många korgar överallt fullt med olika varor, ofta till extra pris, och strax innan jag ska gå ut ser jag en korg full med genomskinliga plastburkar där ordet "Cornwall" lyser emot mig. Cornwall...plötsligt kommer denna härliga resa vi gjorde för nära 10 år sedan upp i mitt minne och jag plockar upp en burk. Flingsalt står det på burken och på baksidan kan jag läsa "Detta salt är skördat för hand sedan 2008 i Cornwall som ligger vid kusten i södra England." Var det inte 2008 vi gjorde vår resa? Det känns som en hälsning och jag åker hem och börjar leta bland mina bilder. Det var en kombinerad cykel och vandringsresa vi gjorde och vi var ett 15 tal personer som med vår utmärkta reseledare Vendela guidades runt i denna spännande del av England. Redan när jag läste Daphne du Mauriers roman "Rebecca" och hennes beskrivning av  landskapet och godset Manderley blev jag klar över att hit ville jag åka någon gång, och nu blev resan således av. Närheten till havet, klipporna och ljunghedarna och de små byarna med sina låga hus och charmiga pubar...allt stämde med mina fantasier och kulmen blev den vackra byn St Ives på sydvästkusten. Ljuset, det relativt milda klimatet har lockat många konstnärer och här bodde även Virginia Woolf tidvis och hennes bok "Fyren" har fått sin inspiration härifrån. Vi besökte flera fantastiska trädgårdar bl.a "The Eden project", som öppnades 2001 och  grundades av holländaren Tim Smits, och som byggdes i ett gammalt kaolinibrott  (en slags lermineral) med enorma biomer, ett slags stora "såpbubblor", som innehåller växter från hela världen samt innesluter världens största växthus. Han står även bakom restaureringen av "The Lost garden of Heligan" en viktoriansk trädgård som återuppstått med all sin blomsterprakt, speciellt av hortensia och blivit en av de mest besökta trädgårdarna i England.
Jag njuter av mina bilder...är åter tillbaka och kan känna doften från havet och höra dånet av vågorna som slår mot klipporna. Tänk vad en liten saltburk kan åstadkomma!!

The Eden project

Vägen till Manderley...?!

Överallt prunkande, blommande, doftande...

Vinden, dånandet, bruset...

Ljunghedarna....

och överallt trevliga vattenhål

Christer på sin springare!

Blomprakt i The lost garden of Heligan

Trevligt sällskap i båthamnen i St Ives

Frida Kahlo, "Making herself up"

I helgen var vi tillsammans med ett barnbarn i London. Enligt tradition gör vi en weekendresa med den nyblivna 13 åringen och för det mesta blir det London eller Paris. Vi har ju ett rejält antal barnbarn! så man skulle väl kunna säga att jag "kan" Madame Tussaud och London Eye vid det här laget!! Det blir inte många stunder för en själv, vilket är självklart, men jag tog mig tid att besöka Victoria och Albert museum och utställningen om Frida Kahlo och hennes mer personliga tillhörigheter. Det är först nu som man visar upp dessa ting som en första utställning utanför Mexico och trycket från publiken har varit enormt. Jag bokade biljett för flera veckor sedan och redan då var det svårt att få en tid som passade. Frida Kahlo anses numera som en av 1900-talets främsta konstnärer och hennes livshistoria är minst lika känd som många av hennes tavlor.

Hon föddes i La case Azul (det blå huset)  i en liten stad utanför Mexico city 1907; i huset levde hon i hela sitt liv och det är numera museum. När hon var 6 år drabbades hon av polio och genomgick flera behandlingar men 18 år gammal råkade hon ut för en fruktansvärd spårvagnsolycka vilket orsakade rygg- och underlivsskador som medförde att hon aldrig kunde få barn och under hela sitt liv fick hon genomgå otaliga operationer och led av ständig värk. Hon var sängliggande långa tider och det var då hon började måla. Många tavlor berättar på ett surrealistiskt och symboliskt sätt om hennes lidande; många är självporträtt gärna tillsammans med frodiga växter och djur. 21 år gammal gifte hon sig med muralmålaren Diego Rivera och med honom kämpade hon i den mexikanska revolutionen. Deras samliv var stundtals kaotiskt med otrohetsaffärer och de skildes men gifte om sig igen. Stor passion således!

Hon älskade att klä sig i sjalar och färgrika dräkter gärna från delar av södra Mexico och många av hennes kläder fanns givetvis med på utställningen.

Det är väl en sak med kläder och smycken...men när det kommer till montrar med ihoptorkat nagellack,  halvtomma parfymflaskor och medecinflaskor i mängder som en monter med den ben- och skoprotes som hon måste bära efter en amputation (visserligen rörande dekorerade), då kändes det inte bra för mig. Inte heller att se de olika korsetter som skapats för att hålla upp ryggraden. Att se alla (även jag) kretsa runt dessa montrar, detta utlämnande av en människa som lidit så svårt och som nu betittas av tusentals människor kändes plötsligt alltför intimt...
Dock visades fina små svarta kortfilmer med partet Rivera där bl.a Trotskij var med ävensom en färgfilm av deras fantastiskt dekorerade hus. Många av fotografierna  på Frida och hennes stora familj var tagna av hennes pappa, som var en duktig fotograf, och flera målningar av Frida själv fanns med bl. små votivtavlor.

Således var det med lite kluvna känslor jag lämnade utställningen...
Frida dog 1954 alkoholberoende och svårt medtagen av smärtstillande medel som hon tvingats intaga under många år. Några år senare dog även Diego Rivera och deras hus öppnades som museum 1957.

Det finns en mycket bra biografi över Frida Kahlos liv och verk av Hayden Herrera som jag kan rekommendera om man vill läsa mer om henne!

Week-end I hjärtat av Sverige!

Pirjo med några av vännerna!

Jag tillbringar helgen hos min vän Pirjo i Siljansnäs, Dalarna. Vi är ett gäng kvinnor som samlats här  några dagar med god mat och goda viner, många samtal om oss själva och världen, kort sagt trevligt och givande. Att umgås flera dagar i sträck är ett bra sätt att lära känna varandra mer, speciellt som flera av oss inte träffas så ofta. Vi gör det som kvinnor ofta gör när de är tillsammans, shoppar! Roligare än med maken fast farligare förstås för plånboken!!

Leksand som är närmaste stad bjuder på Bondens marknad och kulturdag. På Bondens marknad som är förlagd till ett område med gamla hus, det äldsta från 1500-talet, trängs vi med masar och kullor i folkdräkter och njuter av dofter från diverse grönsaks och matstånd och av all den kreativitet som kommer till uttryck i stickade vantar och vävda mattor. Själv köper jag en liten potatissticka med en dalahäst och ringblomsolja som ska vara fantastiskt bra för torr hy!

Inne i staden spelas musik och med ytterligare stånd, bl.a smide och träslöjd,  och här äter vi kolbullar! Påminner om fläskpannkaka men innehåller inga ägg eller någon mjölk. Rimmat fläsk stekes och över detta hälls sedan vatten blandat med mjöl och salt. Förr i tiden stekte man i ister som lär vara det bästa fettet för denna rätt! Det var skogshuggare och kolare som åt detta i sina skogskojor och man la pannan på en glödbädd som täcktes över därav namnet! Väldigt gott med lingonsylt till!

Vi har tur med vädret! Solglitter över vackra Siljan och fortfarande gröna skogar och ängar. Majstänger pryder varenda by vi far igenom och utanför röda hus med vita knutar lyser blommor i olika färger. Det är verkligen en vacker bygd!

Mitt sovrum!

Själva får vi bo i Pirjos och hennes mans underbara hus, som de pietetsfullt restaurerat och byggt upp i gammal stil med moderna och bekväma inslag.

Helt underbara dalamålningar som Pirjos mans  mormor målat!

Pirjo dukar upp till middag!

Nästa gång jag åker hit vill jag även besöka Karlfeldtsgården som ligger utanför Avesta inte alltför långt härifrån och Leksands brödfabrik! Älskar hårt bröd!!