"Låt oss aldrig glömma..."

I går var det högtidlighållandet av Förintelsens dag. I mina hörlurar lyssnar jag till Jacob Mühlrads "Kaddish" med den fantastiska kören Vocal Art Ensemble, där min vän Anna-Lena sjunger. Kaddish är en judisk bön som läses när någon har dött. Låt oss aldrig glömma ber man...fortfarande pågår mord och förföljelser av olika folkgrupper i världen, men denna systematiska utrotning av ett folkslag som Förintelsen symboliserar går över alla gränser, är offattbar att förstå. En av överlevarna Mietek Grocher besökte min bokhandel en gång. Säkert har jag berättat om detta tidigare i en blogg, men det tål att berättas igen. Det var en magisk kväll. De som var med glömmer den aldrig. En vänlig, gråhårig man berättar de mest fasansfulla upplevelser han varit med om...tillsammans med sin far överlevde han 9 koncentrationsläger och om detta skriver han i sin bok "Jag överlevde". I sista stund räddades han från gaskammaren genom att en vakt tappade sin uppmärksamhet och Mietek lyckades fly till den andra gruppen som tagits ut för arbete. Det blev många tårar den kvällen men också skratt! Den s.k judiska humorn förnekar sig inte och Mietek fick oss att skratta genom tårarna. Mietek dog 2017 91 år gammal och under många år var han en mycket uppskattad föreläsare på skolorna. Min son Tobbe anlitade honom flera gånger i sin skola och han berättar att så tyst som det var när Mietek berättade om sitt liv, så tyst var det aldrig någonsin i skolan. När vi i kören besökte Krakow på en körresa åkte vi också till Auschwitz, det kanske mest omtalade koncentrationslägret. Det blev en skakande upplevelse. I en stor barack hade man samlat alla de väskor, skor, husgeråd etc, som fångarna fört med sig i tron att de skulle få chans att skapa ett slags liv trots allt...men här selekterades de alla så fort de steg av på den stora perrongen dit godsvagnarna fört dem. Jag minns speciellt en barack, en sorts fängelse i fängelset dit man förde människor för särskilda straff. De tomma cellerna, de kala väggarna andades ångest, fruktansvärda kval, en fasansfull ondska som fick mig att gå ut så snabbt som möjligt...en stark fysisk upplevelse...Den ökända skylten "Arbeit macht frei" leder in till detta helvete. Det skulle vara obligatoriskt för alla ungdomar att göra en resa hit och jag vet att flera skolor och kyrkor arrangerar sådana. Nu finns det snart inga överlevare kvar...men mycket finns bevarat och väldokumenterat och man planerar också att öppna ett judiskt museum här i Stockholm. Överlevarnas barn har nu också börjat skriva och berätta om hur det är att leva i skuggan av sina föräldrars upplevelser. Jag har precis avslutat Margit Silberstein bok "Förintelsens barn" där hon så målande beskriver hur förintelsen går i arv och hur tungt det kan vara att finnas till i stället för alla de som dödats i gaskamrarna. Att familjens släktträd bara har avkapade grenar, att nästan allt är utplånat. Det är en stark skildring också om hur viktigt det är att skapa en identitet som både tillåter det judiska och som i Margits fall även det svenska. Också Elisabeth Åsbrink berör detta i sin bok "Övergivenheten", en dokumentärroman om tre kvinnor knutna till författaren, mormor, mamma och hon själv.