Lyssnar på en radiointervju med författaren Theodor Kallifatides. Nu drygt 76 har han bestämt sig för att sluta skriva. DNs kulturjournalist Björn Wiman sa till honom att när man är 75 är det väl dags att sluta vara författare...(jag undrar om det verkligen var på allvar!? )Man kan väl skriva hela livet om man har lusten. Detta bevisar ju inte minst 104 åringen Dagny med sin "Dagnys blogg"!
Jag har alltid varit en stor beundrare av Kallifatides. Hans böcker är alltid fulla av medkänsla och klokskap inför människors styrkor och svagheter: hans fantastiska språkkänsla som jag en gång när han besökte min bokhandel liknade vid Pär Lagerkvists (och som gjorde honom mäkta stolt!) och hans humor! Och sedan, inte minst, den oefterhärmliga doften av Grekland som alltid smyger sig in i orden och meningarna...Grekland i mitt hjärta, som jag alltid längtar till.
Nästan alla böcker han skrivit har han skrivit på svenska och den första, som var en diktsamling, kom ut bara några år efter hans ankomst till Sverige. Hans romansvit om människorna i den lilla byn Jalos under Andra världskriget är något av det bästa jag läst och med denna triologi kan man säga att han tog ett stort kliv upp på den svenska litteraturens parnass. ( Bönder och herrar, Plogen och svärdet och Den grymma freden) Men fast han skriver på svenska med till synes ett enkelt men dock så assosiationsrikt språk, säger han att han får brottas med alla meningar, simma motströms... Däremot när han skriver eller talar på grekiska kan han simma på rygg ja, t.o.m flyta! Han känner sig fullständigt trygg, ingen rädsla för att sjunka.
Det här med att simma får mig också att tänka på något som diskuterades i det intressanta programmet "Idévärlden" med kulturjournalisten Eric Schüldt som gått på TV2. Under 1 timme har man i lugn och ro kunnat lyssna till Eric och hans gäster som diskuterat olika existentiella frågor. Ett program hade rubriken "Det ska göra ont att leva". Varför måste man lida! Vad är det för mening med det? Olika svar men ett var att utan lidande ingen utveckling och för att kunna klara livets svackor och förluster måste man lära sig simma...d.v.s inte låta sig dras ner för långt mot djupet.
Det är lättare sagt än gjort givetvis, men att lära sig hantera de svårigheter som möter en är viktigt för att kunna gå vidare. Hur goda simmare vi blir handlar självklart om många saker, arv, miljö, uppväxt, livsvillkor... En del har lättare än andra, maskrosbarn har vi hört talas om, men jag tror alla kan lära sig hantera lidandet med hjälp av olika slag; för det gör ont att leva, det är en ovillkorlig del av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar