Rabarbersaft, såpbubblor och funderingar kring en sten...

Lilla E:s fåglar

Hela dagen igår var lilla E hos mig. Min lilla 7-åring som är full av energi, liten "rackarunge" som farfar Christer säger! Först sjöng hon alla visor som hon lärt inför Enskedeskolans 100- års jubileum, "Tula hem o tula vall"…och sedan blåste hon  såpbubblor och fotade små fåglar med min Iphone. Vi beslöt att gå på bio, "för det är ju så jättelänge sedan vi gjorde det" sa lilla E, men först skulle vi göra rabarbersaft. Hög, med jätteblad stod rabarberna där och bara väntade på att bli skördade och sedan fick lilla E skära stänglarna i små bitar med en liten kniv. "Jag har lärt mig det", sa hon, "jag får skära paprika hemma". Filmen "Paddington", om den lilla björnen som kommer till London, var välgjord, lagom spännande och rolig och bitvis skrattade vi alla tre, för farfar Christer var också med. Vi åt popcorn som sig bör! och sedan skulle vi nödvändigtvis köpa en bakelse nere i Hötorgshallen, ska det vara fest så ska det!
När vi kom ut från T-banestationen satt en tiggare nere vid trappan. Det är alltid samma kvinna som sitter där, helt tyst, inte något "Hej, hej…". Eftersom jag numer har en ståndpunkt att man inte ska ge något utan i stället försöka bidra till ett mer organiserat hjälpande,  går jag förbi (dock alltid illa berörd och med dålig samvete)  men när jag märkte att lilla E inte gick bredvid mig vände jag mig om. Hon hade gått fram till kvinnan och tittade ner i hennes burk. Springande kom hon emot mig.
"Låg det något i burken", frågade jag. "Ja, lite, men det låg en sten där också…" men det var nog en värdefull sten…"
Jag funderar på mitt förhållningssätt och vad jag därmed förmedlar till mitt barnbarn. Jag tog inte upp tråden, tog inte upp en slant som jag för ovanlighetens skull hade i fickan (har sällan kontanter) och gav så att lilla E kunde springa och lägga den i burken, utan vi gick vidare hem för att äta vår bakelse…
Våra barn ser detta varje dag, ser också hur de flesta går förbi…vad ger vi för signaler? Här sitter många människor med burkar och bilder av sina familjer och till slut blir det som en "naturlig" del av stadsbilden, kanske säger vi hej och tittar i ögonen, men går vidare...
Lilla E frågade mig inte varför hon satt där, kanske har mamma och pappa redan pratat om det, men även jag har ett ansvar…vet inte riktigt hur jag ska hantera det bara...

Rabarberskörd!