Variationer på samma tema...

I dag bjöd Agnes sambo Benny på fläskpannkaka! Det var länge sedan jag åt det…kan egentligen inte minnas när, men det ingick, som för många andra i min generation, i vardagsmatens menylista! Min mamma serverade den alltid med lingonsylt medan Bennys familj hade äppelmos och vispgrädde. I skolan tillhörde pannkakan en av de mest populära rätterna och jag minns att jag alltid ville ha bitar som inte var kantbitar. Kanterna var oftast lite brända och det gillade jag inte! Lingonsylt eller äppelmos?
Får mig att tänka på några stycken av Dobrogozs som vi sjöng igår på konserten! Vilket tankekast!! Låt mig förklara mina konstiga, ja, kanske lite märkliga assosiationer! Det är mycket upprepningar i vissa av Steves stycken…men man lurar sig lätt! I varje upprepning finns en skillnad…det kanske bara rör sig om några toner, någon ändring av nyansen, men likafullt inget är exakt likt! Och så är det ju med mycket i livet tänker jag, allt från  litteratur, konst, musik och mat! Ständiga upprepningar men aldrig exakt lika, variationerna är oändliga... Visst är det spännande!

En vanlig fredagsmorgon...

Jag vill så gärna skriva, berätta något intressant eller säga något klokt, men jag har svårt att få inspiration. Fast egentligen, när jag ser mig omkring, händer ju en hel del! Sant är att jag inte gick på yogan, som började igår. Tänkte att förkylningen som håller i sig, även om i förminskad form, inte skulle må bra av olika rörelser, men var det inte latmasken som stack upp sitt fula tryne?  Jag sökte stöd hos några sjukvårdskunniga vänner så med gott samvete stannade jag hemma. Dessutom måste jag kurera mig inför lördagens konsert! All trötthet försvann när Steve Dobrogozs satte sig vid pianot i går på repet och vi började sjunga hans musik. Det var nästan så jag fick tårar i ögonen. En sådan känsla han förmedlar…hela kören valde att stå upp nästan hela tiden (annars sitter vi gärna!); man vill sträcka på sig både bildligt och kroppsligt och man riktigt kände hur alla öppnade upp sina kanaler för att skapa de vackraste toner! En ynnest att få sjunga denna musik!
 Så letar jag efter fågelmathängaren (kommer inte på vad det heter…) Rotar bland alla saker i källaren, ställer till sist ut en tallrik med frön och då kommer jag ihåg att kanske den står i förrådet! Det blir att ta på sig stövlarna och rota där i stället! Barnen vill ha O´boy och smörgås, gärna polarbröd, så det blir att plocka fram alla tillbehör. Vi har firat Agnes sambo i dag, som fyller år, så kaffet är redan kokt och jag brer en skinksmörgås. Tänder några ljus och tittar ut på en grå fredagsmorgon där några snöflingor faller ner på det tunna snötäcket.
Kanske åker vi till badhuset i dag med barnen? Det är ett pusslande att hitta på aktiviteter…ännu är familjen inte inskriven i Sverige. Men är det bra att bada när man är förkyld? Ser att tulpanerna börjar sloka och att det är hög tid att rensa på skrivbordet, egentligen vårt matbord!  Christer sätter sig i stolen med tidningen och vill ha sin kopp kaffe och ett glas juice. Det fixar jag! Han gör så mycket annat så på morgonen får han vara mansgris!! Orkar ni höra mer om min fredagsmorgon??! Nej, förstår det! Ha en fin helg och återigen unna er en härligt lördagskonsert 19.30 i Enskede kyrka.

p.s Ett visdomsord: "Skjut upp till morgondagen det du bör göra i dag!" (eller hur var det nu igen…)

Glad alla hjärtans...

Jag har beställt alla hjärtans middag! En köttbit, pommes, sallad och vitlökssmör. Inte särskilt upphetsande men alltid gott! Jag mår bättre nu. Hostan har jag under kontroll och snuvan har dragit sig tillbaka. Dock dålig energi fortfarande. Segar mig fram,  men i dag tog jag mig i kragen och gick på teater med Elsa Dolly och lilla E och såg "Sagan om den lilla Farbrorn" av Barbro Lindgren. En underbar liten berättelse om den lilla farbrorn som ingen ser eller hälsar på och som söker en vän. Ensamhet, längtan , svartsjuka…men allt ordnar sig förstås och den lilla farbrorn får inte bara en vän utan två! Går på boulevardteatern på Götgatan! Mellan 3-8 år men det fungerar även för 72 åringar!

Finistère…jordens slut och ljusets återkomst...

Jag kände henne inte personligen… Bodil Malmsten, bara genom det jag läst av och om henne. En person med stark integritet, som inte var rädd att säga vad hon tyckte och tänkte och som hade en stark känsla för ordet och dess valörer. Hon läste ur sin sista diktsamling "Det här är hjärtat" på Rönnells Antikvariat och bokhandel och jag var där. En stämningsfull och fin kväll där hon läste om sin sorg efter en nära och kär vän…och nu är hon själv borta. Det är många som dör eller är svårt sjuka i min generation…livet är så bräckligt och kan förändras bara på en sekund…vad var det Bodil själv skrev på twitter…"Att vara frisk är att vara lycklig; synd bara att jag inte visste om det. Till dig som är frisk- vet om det."

Min energi är som bortblåst förnärvarande….vissa dagar tycker jag min förkylning

känns bättre bara för att nästa dag tycka tvärtom och även om jag inte längre hostar så våldsamt på nätterna så kompenseras det av hostdagar med medföljande snuva. Är just inte till glädje för någon…
I helgen då vi var på körninternat i Hagaberg, Södertälje, fungerade det dock hyfsat och det tror jag beror på sången! Det finns inget som är så läkande som att sjunga och är det Steve Dobrogozs underbara musik ännu bättre! Dessutom trevligt umgänge, mysig rumskompis och gott rödvin!  Men…nu är jag som sagt där igen…Därför bloggar jag inte, går knappast in på FB och lyckas inte läsa mer än några sidor åt gången. Gå och lägg dig säger Christer…men det är så trist att ligga i sängen…inte tror jag man blir bättre heller!

Familjen Agnes med barn bor här hemma i väntan på sin lägenhet, så det är liv och rörelse kan man säga! Kläder och leksaker om vartannat men goare flickor får man leta efter och deras kramar och kärlek gör mig så varm i hjärtat! Bästa medecinen!
 " Mormor nu är det vår ute", sa min lilla Elsa Dolly häromdagen! Solen sken, gräset var grönt och hon ville absolut gå ut i klänning! Nej, sa jag, och citerade "Blåsippan, som aldrig får snuva…och än är det vinter!" Men ljuset har kommit tillbaka och snart gör jag det också!

"Kära fru Domare…"

"London. En vecka inpå sista juridiska terminen. Oförsonligt juniväder." Så inleder Ian McEwan sin bok "Domaren" och jag vet på en gång att det här är en bok som kommer fånga mig. Många vittnar om att just de första sidornas anslag antingen väcker ett omedelbart intresse och lust att läsa vidare,  eller också, som jag gjort flera gånger, slå igen boken för man känner att detta är för föresägbart eller lockar  inte. Men det är också sant att man inte ska vara för snabb….man bör ge boken åtminstone en 50 sidors chans för det händer att boken får liv och kan ta en med på en vidunderlig resa! Så hände med Göran Tunströms bok "Juloratoriet" som jag började läsa gång på gång, men så lossnade det…kanske var jag inte på humör, kanske var jag inte mottaglig just då. En veritabel läsupplevelse blev det dock, så därför är jag försiktig med att döma ut för snabbt.
Ian McEwans bok är spännande, intelligent och har ett vackert och uttrycksfullt språk. Den är verkligen en njutning att läsa.  Samtidigt som fru Domaren i boken ska döma i ett mål som handlar om blodtransfusion till en dödssjuk ung man, medlem av Jehovas vittnen där sådan behandling går helt emot Guds vilja, tampas hon med problem i sitt mångåriga äktenskap.
Frågor om kärlek, liv och död ställs på sin spets. Människor och miljöer stiger fram med alla skiftningar och dagrar och beskrivs med insikt och förståelse för det djupt mänskliga i våra ansträngningar att hitta ett meningsfullt liv men också om våra tillkortakommanden. Lägger långsamt ifrån mig boken…djupt berörd precis som det ska vara efter en fin läsupplevelse.

Uppbrott...

Christer gör brasa för sista gången denna gång. Det har gått åt en hel del ved men så tar det också lång tid att värma upp ett stenhus även om vi också har hjälp av element. Framför brasan tar vi vår lilla kvällsdrink men mestadels sitter vi och läser. Bortsett från deckare har jag läst en riktigt fin liten bok om vänskap över åldersgränserna, "Hjärta av jazz…likaså en enda gång du möter just den vän du behöver" av Sara Lövestam. Den får mig att tänka på den franska boken "Igelkottens elegans"…en udda flicka som i det här fallet är svårt mobbad men som får sin styrka genom jazzmusiken och inte minst i Povel Ramel och hans underfundiga texter.  Hon träffar Alvar, som bor på ett äldreboende, och som det visar sig har varit jazzmusiker på 40 och 50-talet i Stockholm. Mellan dessa två utvecklar sig en varm vänskap och Steffi, som flickan heter får ta del av, och även läsaren!,  hur det kunde vara i Stockholm på den tiden. Parallellt följer vi Steffi och hennes familj i nutid både i skolan och hemma med syskonen. Jag blev varm i hjärtat när jag läste boken; alla som blir utsatta som Steffi har inte hennes kraft att resa sig…så viktigt då med vuxna som ser och bryr sig.
I morgon lämnar vi vårt kära hus för resa ner till Nice och sedan på onsdag hem till Sverige. Jag längtar efter mina kära och tar med mig, inte kylan (det behövs ju inte!) men alla små tecken på att våren väntar i kulisserna både här men också i Sverige (fast där är den lite längre bort förstås!!)

Vårtecken!

En ros till min companero de la vida på födelsedagen!

Klippning pågår….

I morse var det -5 grader och is på regnpölarna som ligger lite här och var på vägen. Natten har varit   stjärnklar och mistralen har blåst runt fönsterluckorna, men dagen har bjudit på sol och en vacker, klarblå  himmel, dock med isvindar!  I dag har det varit klippning både av oss själva! men också av våra två mullbärsträd. De är säkert flera hundra år gamla och spelade nog en viktig roll på 1700 och 1800-talet då man odlade silkesmaskar här i området för silkesväverierna i Lyon framförallt. Silkesmaskarna lever på mullbärsbladen och fortfarande finns stora odlingar i Kina och Japan. När vi var i Kina besökte vi en silkesfabrik där man både uppföder silkesmaskar och spinner sidentyger. Vi köpte ett sidentäcke som vi värmt oss under de här veckorna.

Här görs silkestråd av maskarnas kokonger

Mullbärsträdet omnämns i bibeln både i nya och gamla testamentet. Jag vet inte riktigt hur gammalt det kan bli men jag har sett en bild på ett som lär vara 600 år! och det kan bli upp till 10 meter högt! Våra mullbärsträds stammar börjar tyvärr falla isär vilket innebär att vi måste klippa rätt hårt så att grenarna inte blir för tunga. Det ser inte vackert ut men är nödvändigt om vi vill behålla dem. Jag är en trädkramare! och gör allt för att de ska finnas kvar även om vi inte längre får några söta, röda mullbär!

Nyklippta!