Maggis Värld

I kåkstaden Soweto utanför Johannesburg möter vi en guide som själv bor där. Med inlevelse berättar hon om människorna som bor här. I stort sätt fortfarande bara svarta och hur dessa kåkstäder eller som man numera hellre vill säga township är helt självförsörjande med skolor, sjukhus, köpcentra, idrottsanläggningar etc Numera försöker man få bort plåtskjulen som fortfarande breder ut sig runt städerna genom att staten bygger rejäla små hus med el och vatten och delar ut dem gratis till de allra fattigaste. Det kan ta emot 5 år att få ett sådant hus, kön är förståeligt nog lång…

Apartheidsystemet växte fram under 1940-talet och kom att vara ända till 1994 då fria val infördes och Nelson Mandela valdes till president. Under Apartheidstiden tvingades de svarta lämna sina bostäder och  landområden och flytta ut utanför städerna som skulle bli helvita. De mest absurda åtskillnader utvecklades. Tänk bara om en svart barnflicka skulle köpa en glass till det vita barnet? Hon fick inte köpa den i en vit glasskiosk och det vita barnet fick inte äta från en svart... och i vilken park skulle de vara…
Jag fattar nu hur lite jag egentligen förstod av hur fruktansvärt det hela var även om jag som så många andra till slut på 70-talet började få upp ögonen. Detsamma gällde många länder, inte minst FN men efter massakern i Sharpeville 1969 då hundratals ungdomar, som demonstrerade mot de passlagar som införts,  dödades, började världsopinionen vakna och protester och olika sanktioner infördes.
 I Soweto stannar vi vid ett vackert minnesmärke över Hector Pieterson, en tolvårig pojke som den 16 juni 1976 sköts till döds under en demonstration med skolelever som protesterade mot att språket afrikaan skulle genomföras i skolan.  Detta blev upptakten till många demonstrationer och strejker över hela landet, och Hector har blivit symbolen för den kämpande ungdomen och den 16 juni firas varje år som ungdomens dag.

Här i Soweto finns också Mandelas hem, ävensom Desmund Tutos och vi förstår vilken enorm betydelse Mandela haft för de svartas frigörelse.
Han föddes 1918, tillhörande Temu-Xhosastammen (med klickljuden!) där hans far var hövding i sin by och rådgivare till Temukungen. Fadern hade 4 fruar och Nelson fick 12 syskon och han blev den förste som fick gå i skolan.
Först vid 16 års ålder kom han i kontakt med den västerländska kulturen och han fortsatte studera på olika skolor. Redan i unga år reagerade han på orättvisor och det berättas att han vägrade bli elevrådsrepresentant för att valet till detta inte varit demokratiskt. 1942 blev han medlem av ANC och tillsammans med en god vän Olive Tambo öppnade han en juristbyrå för att hjälpa svarta.
I början var det "icke-våld" som gällde men flera grupper bröt sig ut och till slut förstod även Mandela att detta "icke-våld" inte fungerade så en militant variant bildades. 1962 dömdes han tillsammans med andra till livstids  fängelse, åtalad för att ha startat strejker och uppviglat arbetare. Under rättegången i Pretoria (huvudstad) höll han ett 5 timmar långt tal där han förklarade sina motiv för att man valt våldet som vapen. Här i Soweto upprättades också 1955 The Freedom Charter mellan ANC och dess allierade, och de krav som utformades där om bl.a allas lika värde, kom sedan att ligga till grund för den Sydafrikanska konstitutionen.

Fängelset på Robben Island, en ö utanför Kapstaden, blev Mandelas hem i 18 år. Här blev han en förebild och mentor för sina medfångar, undervisade och gav hopp, trots att han själv under lång tid hade en svår depression då hans son omkom i en bilolycka. I början av 1980-talet blev han svårt sjuk i tuberkelos och överfördes till ett annant fängelse. Han fick möjlighet att bli fri om han avsade sig all fortsatt kamp, men han vägrade. Nu var han ett namn på världens läppar och regeringen såg sig tvingad att nå någon form av uppgörelse och man började föra hemliga samtal med honom. Så slutligen 1990  friges han och 1994 hålls det första fria valet för alla och Mandela blir  landets förste svarte president.

På väg att rösta i det första fria valet...

Under fem år var han president, sedan drog han sig tillbaka och angagerade sig i frågor rörande mänskliga rättigheter och kampen mot Hiv och arbetade även som medlare. Han fick fredspriset 1993 tillsammans med de Klerk dåvarande president som också blev vicepresident i Mandelas regering.
Han avled 2013. En imponerande människa...  en verklig kämpe och förebild  som under hela sitt liv kämpade mot fördomar och inskräkningar av människors lika värde pga hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Jag kände att hans ande genomsyrade hela vår resa och trots alla problem och svårigheter som kvarstår med hög arbetslöshet, hög kriminalitet särskilt i städerna, drogproblem bland unga…enorma ekonomiska klyftor...så finns kraften och kämpaglöden där, som verkligen visar sig nu med bl.a alla protester mot den nuvarande ANC presidenten Zuma och den korruption som uppdagats och den okunnighet i Aidsfrågorna han ger uttryck för. Det är en lång, lång väg att gå till verklig befrielse, men jag tror på den.