"Han gör sina sår till blommor…"

Dessa ord yttrar författaren Theodor Kallifatides i dokumentären "Mot  kvällen uppklarnande", en film om Lars Lerin, denne fantastiske konstnär, som jag nästan fruktar håller på att bli sönderälskad.
Vad är det som gör att man tycker så mycket om honom? Hans ärlighet och ödmjukhet kanske. Det finns något helt genuint och äkta både hos honom som person och i den konst han skapar. Den talar och berör oss på ett djupare plan än vi vanligtvis upplever och får oss att se oss själva och vår egen existens i ett nytt ljus. Därför berör han så många, och många är också de som efter hans TV program om vänskap vill vara nära honom och bli hans vän! Jag tänker dock att det  kanhända kan bli för mycket…att han låter sig exponeras och får svårt att värja sig. Eller också inte…jag hoppas att han för sin egen skull kan avskärma sig när han behöver och dra sig tillbaka till sin atelje, sina katter och sin käreste,  Junior!

Fönstret mot gården

Lofoten