måndag 30 september 2013

Ensam dam äter ensam...

Skagen Sönderstrand septemberdag 1893 Michael Ancher

En gång för många år sedan bilade jag ensam från vårt hus i Frankrike till Stockholm. Det är en resa på ca 250 mil så det tar sin lilla tid! Christer hade varit tvungen att ta flyg hem för en akut jobbsituation så därför blev jag tvungen att frakta hem både mig själv och bilen på egen hand! Eftersom jag hade förbokad båtbiljett från Fredrikshamn och kom en dag tidigare for jag upp till Skagen för att övernatta. Här har jag varit några gånger tidigare och visste hur vackert och inspirerande det är. Däremot hade jag varken bott eller ätit på det berömda Bröndums hotell, Skagenmålarnas vattenhål. På den tiden ägdes hotellet av konstnärinnan Anna Anchers far och här intogs många måltider av konstnärskollektivet. Som betalning gav man ofta en tavla, som då kom att pryda väggarna. På kvällen efter en promenad nere vid havet intog jag middag i matsalen. En vacker ombonad matsal, hemtrevligt dansk och full av gäster, familjer och par och så jag som placerades vid ett pyttebord i en hörna. Vad är då så märkvärdigt tänker ni? Nej inget i och för sig men jag kände mig plötsligt så ensam. Jag har suttit och ätit ensam förr men aldrig känt som detta. Jag fantiserade om att jag satt här i min 1800-tals klänning, en egensinnig kvinna utan manligt beskydd...hade jag förresten kunnat sitta här då? Själv menar jag!  Ingen bok hade jag med utan jag satt där och försökte se oberörd ut. Kyparen var mycket vänlig, var han medlidsam? vet ej men han cirklade runt mig, hällde upp ytterligare vatten i glaset och rättade till servetten! Kanske var det dock miljön...säkert hade inte Scandic hotells matsal haft samma effekt på mig, men här i detta rum var det som bäddat för gemenskap. Jag kunde för mitt inre öga se de glada konstnärerna och höra skratten och se de förälskade blickar som säkert utbyttes då och då! Detta mindes jag nu när vi gick omkring på Waldermarsuddes utställning om Skagenkollektivet. Havet och stranden är sig likt...annars har allt förändrats men gemenskap och längtan efter social tillhörighet lever vidare. I ett eget rum visas  fotografier av fotografen Annica Karlsson Rixon som en slags pendang till utställningen, Skagentanken fast i nutida dräkt! Utställningen pågår t.o. m 24 januari 2014.

Konstnärinnor på Skagen Johannes Wilhjelm
Marie och P.S  Kröyer
Lökken strand Marie Kröyer
Wintermorning at Santa Monica Beach Annica Karlsson Rixon
(bilden är beskuren)

4 kommentarer:

  1. Så fint! Tavlorna och ditt minne. Visst är det konstigt hur man kan drabbas av ensamhet ibland. I Bologna i våras tyckte jag att jag var självlysande ensam bland alla glad italienska familjer en dag när jag åt ute. Fast jag så många gånger rest, ätit ensam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det handlar nog mycket om miljön tror jag...och hur man mår just vid tillfället. Det är dock lättare att sitta ensam vid ett cafébord! Det brukar jag gilla!:)

      Radera
  2. Nästa gång sitter jag bredvid! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hit reser vi på nästa "mamma-dotterresa!" <3

      Radera