lördag 5 januari 2013

"Amour"...kärlek...


Vi såg en tung, fransk film i går, "Amour". Ja, den var tung, svår och för mig rörde den upp många känslor och tankar, tankar  om mitt eget åldrande men också minnen från de sista åren av min mors liv. Filmen handlar om ett gammalt par, där hustrun går igenom en operation som misslyckas och gör hennes högra sida av kroppen förlamad. Så får man följa hennes gradvisa förfall och mannens kärleksfulla omvårdnad av henne. Han är själv gammal och trött men försöker på alla sätt hålla modet uppe. Det brister till slut och vad som händer berättar jag inte om ni tänker se den. Det är en film som låter handlingen vila i bilderna, skådespelarna är fantastiska, ja, det blir nästan som en dokumentärskildring av livets sista tid och hur det långsamt krymper till att till slut mynna ut i en enda lång väntan. Hur vi blir helt beroende av våra medmänniskors välvilja och omtanke. Kanske blir det inte så för mig, tänker jag,  nu när man fortfarande är med, frisk och relativt rask...många klarar sig långt upp i åldrarna utan större krämpor och visst lever man längre nu,  ja, 100-åringarnas antal ökar ju. Tänker på utställningen på Waldermarsudde där man nu visar tavlor av den finska konstnärinnan Helene Schjerfbeck; raden av självporträtt som hon gjorde de två sista åren när hon bodde i Saltsjöbaden, där hon också dog 1946. Ansiktet som försvinner mer och mer in i bilden tills den sista ser ut  som en dödskalle, en dödsmask... Sluta mamma, säger dotterna Agnes, jag blir så deppig. Klart man inte vill hålla på och tänka på sin ålderdom. Men visst är det så att tankarna kommer till en ibland, vikten av att leva här och nu, att ta tillvara på det som livet bjuder.  Att njuta och glädja sig åt att man fortfarande kan andas, skratta, älska... Amour, kärleken... det viktigaste.

4 kommentarer:

  1. Inte kan man hindra de svåra tankarna att komma. Ändå försöker jag hindra dem. Värjer mig. Vill inte se Amour till exempel, det skulle jag inte klara.Känner mig för hudlös för det, i alla fall just nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår det. Allt har sin tid och det är bra att man lyssnar till sig själv. Är inte så säker på att jag själv skulle ha sett filmen just nu om jag vetat exakt vad den handlade om. Jag trodde den handlade mer om ett gammalt par och deras liv, inte om den allra sista tiden.

      Radera
  2. Ja det är en gripande film. Jag fick ont i hjärtat och tänkte, skall jag behöva gå ut, men då koncentrerade jag mig på att böja ena foten upp och ner och kunde då se hela filmen. Skådespelarna var ju lysande. Att kunna uttrycka så mycket tankar och känslor utan ord. Vad jag inte förstod var, vart tog mannen vägen. Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag förstår rätt så tog han sitt liv genom att gasa i hjäl sig. Därav tejpen som brandmännen rev bort från dörrspringorna. Allt så sorgligt...

      Radera