Måste ses!

Vilken underbar film! Varm, berörande och viktig. Måste skriva om den direkt! "Den gröna cykeln" heter den och vi har nyss sett den. Filmen är gjord av Haifaa al Mansour och är den första film som spelats in i Saud-Arabien och dessutom av en kvinna. Saud-Arabien är ett land som har ett av världens starkaste kvinnoförtryck. Haifaa berättade i en intervju att när vissa scener skulle tas var hon tvungen att sitta i en buss för att regissera då kvinnor inte får vistas ute överallt. Hon har lyckats göra en film som på ett subtilt och lågmält sätt visar det förtryck som låser in och kväver kvinnorna och vi ser allt detta genom flickan Wadjas ögon och ansiktuttryck. Wadja själv är en stark och modig flicka och på sitt eget sätt gör hon uppror mot de begränsningar som samhället genom skolan och familjen sätter upp för henne. En verklighet så olik vår och som skildras kritiskt men samtidigt kärleksfullt. Jag tror på Wadja och hennes pojkkamrat. En gång i framtiden vill jag tro att de kan mötas som jämbördiga.

En madeleinekaka...

Ni har väl läst "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust!! Jag har ännu aldrig träffat någon som läst detta 7 band långa mästerverk, men många känner till berättelsen om Madeleinekakan. Bokens berättare dricker lindblomste och äter en madeleinekaka och denna smak och doftupplevelse för honom tillbaka till barndomens värld. Det är ganska ofta nu för tiden som jag också förs tillbaka till det förflutna. Mina madeleinekakor är av olika slag. Det kan vara en speciell doft på en gata, en speciellt formad trappuppgång eller en skogsväg med gräsrand i mitten där ljuset spelar mellan träden... och då förs jag många år tillbaka i tiden. Hela min varelse uppfylls av en känsla som jag dock inte alltid kan greppa. Ibland kommer det till mig som ett konkret minne men lika ofta blir det till en flyende skugga.  I förrgår hände det på Badet, närmare bestämt på vattengympan! Passet var nästan slut och vi skulle stretcha och ur högtalarna ljöd musik som jag inte hört på mycket länge. Det var temat ur Charlie Chaplinfilmen "Rampljus". Och då flyttades jag tillbaka. Jag måste varit omkring 11 år när jag såg filmen och det var här som jag grät för första gången på bio! Charlie Chaplin spelar en komiker Calvero som hjälper en balettdansös Terry (spelad av Claire Bloom) tillbaka till livet efter ett själmordsförsök.
Deras förhållande utvecklas och Terry vill gifta sig med honom trots den stora åldersskillnaden. Men Calvero tycker hon ska välja en yngre man och drar sig tillbaka. Filmen slutar med att Terry, som nu gör lycka med en egen show, bjuder in Calvero att uppträda där, vilket han också gör med stor succé, men strax efteråt drabbas han av en hjärtattack och dör bakom scenen där Terry dansar. Vad jag grät...och så denna underbara musik som Chaplin själv komponerat. Jag har gråtit många gånger på bio efter detta men aldrig som då. rampljus

Gammalt är bäst!

Har pluggat franska med barnbarnet i flera dagar. Roligt och också för mig lärorikt. Verben kan man aldrig få för mycket träning i och det finns alltid plats för nya glosor!! Nu längtar jag till Frankrike och helst skulle jag vilja sitta på vår bar, men inte som den är nu, utan som den var för 15 år sedan! Fortfarande heter den "Modern Bar" men då var det inredning à la Elvis, eftersom Michel, ägaren varit i Graceland och målat väggarna röda med stora bilder av sin idol. Michel var snygg att titta på men den häftigaste var i alla fall hans hustru "Mumu" (Muriel)! Cirka 1,70 lång med en kropp som var milt sagt mullig!

"Modern" anno 2012

Små spetsiga bröst och därunder flertalet magar som bullade upp sig under tajta tröjor med extravaganta applikationer! Nedanför detta tights kring de smala benen. Kort mörkt hår, röda läppar och ögonen målade med svart kajal, som en egyptisk prinsessa! Hon stod ofta i dörröppningen och ropade in beställningarna till Michel.  Eller också vattnade hon alla blomkrukor hon hängt upp på spikar i den jättestora platanen utanför.  En stor skål stod på disken där man fick lämna bidrag till hemlösa hundar och under borden sprang ofta en liten mops med namnet Whiskey!! Blev många skratt ibland när någon ropade på honom!  Ett år när vi kom ner hade hela baren gjorts om! Nu hade "Mumu" fått för sig att göra den mer EU anpassad så väggarna var gröna och vitmålade med tavlor på Europas huvudstäder (vi bidrog senare med bild av Stockholm) Det var kalare, inte alls lika mysigt  men Michel och "Mumu" var fortfarande där och det var det viktigaste. Stammisar och turister trängdes vid borden och bardisken morgon, middag och kväll. Det kändes ibland som att medverka i en film!  Så en sommar fick vi reda på att de skulle sälja. Stor sorg och bestörtning. Men "Mumu" var trött på det hela, ville vara hemma med deras lilla dotter så det blev tack och avskedsföreställning på baren. Och nu har det blåst många vindar och flera ägare har avlöst varandra och vi har sökt oss andra vattenhål. Men som på "Modern" när det begav sig, blir det aldrig igen.

Idag är det " lövad skrinda" som gäller!

Rosorna på bilden är till min förstfödde son som fyller år idag!  Jag vet att han ibland brukar läsa min blogg på T-banan så här skickar jag honom en KRAM och en önskan om Allt det Bästa för hans nya år! Att han är den finaste man kan tänka sig tycker jag också förstås och jag glömmer aldrig lyckokänslan när han lades på min arm efter en ganska dramatisk förlossning för 45 år sedan!

Är godhet möjlig i vår mörka värld?

I går såg vi Brechts pjäs "Den goda människan från Sezuan" på teatern Reflexen i Kärrtorp (Tack min bloggvän Eva för tipset),
Ni som sett föreställningar i Magganparken med Enskedespelet vet vilken skicklig regissör Kent Ekberg är med att styra och dirigera alla dessa människor som deltar i hans projekt och så också denna gång. Fin scenografi och duktiga amatörer även om i mitt tycke föreställningen blir lite för lång.
Nåväl det är innehållet som berör.  Shen Te (Cecilia Nilsson) är snäll och delar med sig till sina medmänniskor och när hon sedan av "gudarna" som belöning får en liten butik börjar det gå snett.

Alla vill ha del i kakan och till slut håller Shen Te på att gå under. Hon uppfinner då en kusin Shui Ta som får styra upp och det är också han som tar över butiken när kärleken gått snett och Shen Te är gravid och inser att hon måste värna om sig och sitt barn. Frågan är, är godhet möjlig i en ond och orättvis värld, och hur ska vi kunna hjälpa andra och samtidigt värna om oss själva? Jag tänker på alla tiggare som nu omger oss här i Stockholm. I snart sagt varje gathörn sitter en påbyltad människa med en kaffemugg framför sig. Som så många andra går jag oftast förbi. En slant då och då....det är ligor säger en del, andra att det är organiserad brottslighet....jag ger bara till de som gör något, spelar t.ex säger en väninna och så kommer reportaget i DN, som berättar att de flesta är bara vanliga människor, ofta Romer från Rumänien, fattiga, arbetslösa med hungriga barn hemma. Jag mår dåligt av att se detta, tänker på Jesu ord, "vad ni gör mot dessa mina minsta gör ni också mot mig..." Jag skickar pengar till olika hjälporganisationer...du dövar ditt dåliga samvete säger några...I programbladet till pjäsen står att "man kan bli en god människa om man finner kärlekens inre väsen" att med hjälp av tid och kunskap kan vi tillsammans omvandla aggressioner och ilska till en konstruktiv kraft med kärlek och försoning som bärande pelare. "Ja, låt oss inte förstummas i denna dystra tid", sjöng Lena Granhagen en gång. Så sant.

Kaffe och bulla...

Trodde aldrig att det skulle bli så! Men det har sakta smygit sig på. Det började med en längtan efter små chokladbitar till kaffet. Vi började köpa choklad men endast 70 % för det ska ju vara nyttigare, och så nöp jag av en bit då och då. Sedan, jag tror det var i Frankrike, upptäckte! jag förutom de goda croissanterna andra små gobitar, också gott till kaffet efter maten... och nu senast när jag var i Tromsö fick jag sug efter munkar gärna med sylt i! Och när min fina svärdotter bjöd på egenhändigt bakad marsipantårta (ni vet en sådan där grön med ros på) fick jag hålla mig för att inte ta en bit till. Jag  som aldrig har varit någon godisgris eller kakmonster.  Men nu stoppar jag gärna fingrarna i Christers godispåse och i dag köpte jag en vaniljbulle i bageriet. Till mig själv! utan att ha besök. Är det åldern kanske?

Ode över kåldolmar

Pressad potatis,  pressgurka och rårörda lingon hör till!

Nästan hela dagen lagade vi mat i går! Vi skulle ha vänner på middag och jag längtade plötsligt efter kåldolmar, ni vet den där rätten som man bråkar om om den är svensk eller turkisk! En sak lär i alla fall vara säker och det är att det var en Karolin som tog hem receptet! Vi har massor av kokböcker men en av de bästa är Leif Mannerströms "Husmanskonst". Hans "korv i ugn" är en riktig höjdare och nu skulle vi pröva på hans kåldolmar. För första gången på länge hjälptes vi åt i köket, annars brukar Christer för det mesta tycka att jag är i vägen och bara stökar till! Visst var det ett pysslande! Att få bort kålstocken var inte lätt och sedan skulle även kålnerven ansas efter 15 minuters sjudande i lättsaltat vatten. Jag fick därefter förtroendet att ta bort bladen och det gällde att vara lätt på handen så att de inte gick  sönder. Färsen skulle också förberedas och eftersom vi följde receptet slaviskt mätte och finfördelade vi lök och kryddor innan vi provstekte en liten bit för att kolla smaken. MMM..den var  god så nu började vi rulla in små färsbollar i kålen. Tätt tätt paketerades de sedan i den smorda formen för att åter kryddas nu även med farinsocker! Och sedan väntade ugnen i flera omgångar med olika temperaturer, in och ut för att spädas med den goda skyn. Vad de ska bli överraskade, sa Christer. Ska bli jätteroligt att se deras miner när vi serverar! Så knackade det på dörren och våra vänner klev in! Får vi kåldolmar!, var det första de sa!!!