Också ett kvinnoliv...

mormor Elin 1920

Idag på kvinnodagen vill vi tala om förebilder! Kvinnor, som vi beundrar, kvinnor som bidragit på olika sätt inom kultur och samhälle, kvinnor som betytt något för oss själva i vårt eget kvinnoblivande. Men jag vill berätta om en kvinna som är tvärtemot en förebild. Som jag aldrig tyckt om men heller inte riktigt lärt känna. Det är min mormor Elin. Hon föddes 1894 i en familj med 7 bröder och 1 syster. Pappan var strängt religiös, engagerad i missionsförbundet och varje söndag tog han barnen till missionshuset för att bibringa dem Herrans tukt och förmaning. Han var mycket sträng och straffade sina barn med stryk. Min mormor var från början en viljestark flicka så det blev säkert många slag. Hon var äldst i syskonskaran och det innebar att vad hon än skulle göra var hon tvungen att släpa med något syskon. Hon började ganska snart få besvär med ögonen och det gjorde att hon i skolan satt djupt nerböjd över sina uppgifter. Detta skulle man dock ändra på. Man skulle sitta rakt och fint och därför band fröken fast hennes flätor i stolsryggen. Till slut berättade mormor att hon inte såg och då blev det så småningom glasögon. I hela sitt liv led hon av dålig syn och precis som min mamma blev hon till slut blind. I tonåren ville Elin ut och roa sig, dansa och träffa vänner, men detta var högsta synd och fortsatte man skulle man hamna i helvetet. När hon kom hem stod hennes pappa där med rottingen och slog så hon blev randig. Till slut grep en av bröderna in och hotade i sin tur pappan,  att nu har du slagit för sista gången gubbdjävel. Sedan blev hon med barn... o under åren fick hon tre barn, två pojkar och min mamma. Alla med olika pappor, som också försvann... De två äldsta, därmed också min mamma,  lämnades bort först till släkt men sedan till barnhem och det var bara den yngste som fick stanna hos henne, men enligt honom var det ett nog så hårt straff.. Hon brydde sig aldrig om dem, och under de 10 år som mamma var på barnhem kunde man räkna mammans besök på handens fem fingrar.
Men mamma gav aldrig upp att söka hennes kärlek. Hon besökte henne på ålderns höst, tvättade och lagade hennes kläder och när hon dog vid 90 års ålder ärvde mamma hennes gamla kofta som hon ofta bar. Strunta i henne, sa jag ofta. Hur illa har hon inte behandlat dig och oss har hon skitit i...men mamma tappade aldrig hoppet...
Ja, när jag nu tänker på Elin tänker jag att hon på många sätt hamnade i fel tid. Jag minns henne från fester och tillställningar där hon fångade publiken med sin humor och musikalitet, färgstark och orädd; mycket uppskattad som sällskapsmänniska. En människa med en potential som aldrig fick
utvecklas och blomma och där hennes livskraft vändes mot dem som skulle ha kunnat ge henne bekräftelse och kärlek. Nu förvandlades den till egoism, känslolöshet och bitterhet.
En gång försökte jag tala med henne om hennes liv, men hon svarade bara, att det var så det var på den tiden...
När Agnes yngsta dotter föddes bestämdes att hon skulle heta Elin. Vafalls?!, sa jag med mormor Elin i minne. Men det kan väl vara bra att ge namnet en positiv laddning, sa Agnes och när jag nu tittar på fina Elin Lykke så känner jag att hon har rätt. Även för min mormor Elin blir det en sorts upprättelse och jag tänker att jag tänder ett ljus även för henne i dag på kvinnodagen.