onsdag 13 januari 2016

En lycklig dag…



Jag längtar till havet, säger jag! Det måste vara vårt ursprung som gör sig påmint och när äntligen den riktigt soliga dagen kommer som vi längtat efter,  far vi neråt kusten.  Denna gång till Cannes, en stad som vi aldrig lärt känna. Vägen från motorvägen slingrar sig ner mellan kullarna, backe upp och backe ner. Höga hus varvas med stora villor omgärdade av murar och höga trän, men till slut kommer vi ner i centrum och ut på Boulevard de la Croisette,  Cannes motsvarighet till Promenade des Anglais. Här ligger de stora lyxhotellen,  Kongresshallen med sin berömda röda trappa, och ute på redden de lyxiga yahterna och segelbåtarna. Gamla Cannes med sin kyrka "Notre Dame de l´Espérance" ligger högt upp på en kulle, men den delen sparar vi till en annan gång. Vi har bestämt att åka ut till den lilla klosterön île Saint Honorat, som ligger ca 20 minuters båtfärd från Cannes.
Det blir en guppig färd, för det blåser friskt och vågorna är tillräckligt höga för att skvätta ner några damer som placerat sig på fel sida! Jag njuter av den salta luften och vinden som gör mitt hår om möjligt rufsigare!

Saint Honorat har en gammal historia som sträcker sig från 400-talet då en grupp benedektinermunkar bosatte sig där. På 700-talet dödades 500 munkar av Saracenerna som då härskade över Medelhavsområdet och under 200 år blev ön attackerad 8 gånger tills man på 1100-talet började bygga en försvarsanläggning. Klostret avtynade så småningom mer och mer och 1788 stängdes det på order av kungen och munkarna försvann. 1869 kom munkar av Cistercienerorden tillbaka och uppbyggnaden av det kloster som finns nu påbörjades på ruinerna av det gamla.
Munkarna tillverkar vin både rött och vitt (dyrt!) och deras likör är berömd. Klart att vi inte kan låta bli att handla, men innan dess går vi sakta runt i denna oas av frid och tystnad trots vågornas dån mot stranden.





Vi ser inte till en människa. Bara några munkar som arbetar på vinfälten. Solen silar sitt ljus mellan trädstammarna och lyser in på korset i koret i den enkla klosterkyrkan. En klocka ringer…Tänker på Tomas Tranströmers dikt "Romanska bågar" när jag tittar upp på valven…"inne i dig öppnar sig valv efter valv…oändligt". Vi påverkas av denna frid som omger oss, vinfälten i vila, träden, havet och munkarnas vänliga leenden. Vi är mest tysta och jag fylls av sådan lycka att få gå omkring här;  jag plockar upp några avklippta olivkvistar att ta med hem.
Återfärden blir om möjligt ännu guppigare! Tror båtföraren tar ut svängarna lite extra, men ingen verkar rädd utan vi skrattar när vågorna slår över plasttaket och rinner ner i glänsande droppar utmed sidorna.
En lycklig dag!

2 kommentarer:

  1. Åh, där har jag också varit! Hamnade i en mässa i den lilla kyrkan och blev välsignad av en munk, det var häftigt! Kram fr Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Måste ha varit en fin upplevelse! Hade gärna deltagit i en mässa, men kanske en annan gång…kram min kär vän!

      Radera