måndag 10 augusti 2015

Ljungen börjar blomma i livets trädgård...



Det vill sig inte riktigt…jag menar den där underbara låånga solvärmen…den som varar många dagar…
Det blänker till ibland och genast fylls gatornas utomhusserveringar och badstränderna med alla solsugna och värmelängtande människor. Vi for tlll Gålö i går, till vår lilla strand med kaffekorg och smörgåsar. Satt i flera timmar på stranden, badade och tittade ut över fjärden på alla segelbåtar och jag tänkte på hur vacker vår sommar är och hur väl vi alla behöver den.
I dess ljus har jag just avslutat en bok om döden av Owe Wikström. "Den dolda dörren, om undran inför döden" heter den. Och varför läser jag den just nu i dessa livets sommardagar? Jo, kanske för att i morgon ska jag begrava en god vän och då kan man inte undvika dessa frågor som jag tror att vi alla funderar på i bland. Tillsammans med ett sällskap personer diskuteras vad som eventuellt kan finnas bakom den dolda dörren i livets trädgård (en bild ur Hjalmar Söderbergs bok "Historietter").
Det handlar inte  om själva döendet utan om vad som eventuellt kommer sedan. I sällskapet finns en ateist, en troende och en agnostiker, dvs en tvivlare. Wikström är mer med som  observatör men skriver också om sina egna tankar och funderingar. Hur skyddar vi oss mot det oundvikliga? Är religion, konst och musik bara ett sätt att undfly våra tankar, våra rädslor inför de existensiella frågorna? eller är de uttryck för något som finns bortom, en annan verklighet?  Och hur hanterar vi tankarna på att vi själva ska försvinna, lämna allt det vi älskar, dem vi älskar?
Wikström kan givetvis inte ge några svar men som det står på baksidan av boken…"kanske ord att tänka med"…Läs den!


4 kommentarer:

  1. Tänker just på detta idag...och hanterar det kanske olika olika dagar...det svåraste är att när man sm jag inte är troende att tänka att jag inte kommer att träffa mina kära mer..en helt outhärdlig tanke..det gör mig oerhört sorgsen vissa dagar...andra är jag mer praktisk och tar tillvara just den dagen...och gläds åt varje minut med dem..ibland låter jag bara smärtan vara hos mig...och så lättar den.Hur gör du själv? kram ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ju i grunden en sorts tillit…en barnatro kan man säga även om jag också stundom tvivlar. Kanske kan jag kalla mig agnostiker med stark lutning åt tro om man nu måste etikettera sig. På något sätt utan att jag riktigt kan förklara det känner jag att det finns något "bortom bergen" och detta något behöver vi inte bekymra oss så mycket om. Jag har alltid känt när anhöriga dött att jag ska inte oroa mig. Jag ska leva i det liv jag har och förvalta det så gott jag kan. För mig blir också ibland musik och konst öppningar mot en tidlöshet…som visar på en andlig realitet bortom den materiella. Kram

      Radera
  2. Säkert en bra bok men ändå.... Känns jobbig att tänka på. Bäst för dig att du håller dig frisk och kry Läääääänge!!!! Puss

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min kära dotter, ja, det är jobbigt att tänka på men som i mitt svar till Ann ovan ska vi leva och njuta av det liv vi fått på bästa sätt och inte oroa oss. Och där ingår också att ta hand om sig själv så man får vara med lääänge!! och finnas till för varandra! Och det försöker jag göra på olika sätt om än inte så mycket fysiskt!! ( jJag är ju en latmask som du vet!!) Massor av kramar mamma<3<3<3

      Radera