En liten betraktelse om Rosa

En morgon när jag vaknar och går ut på terassen ser jag många vita kor på lägdan nedanför! De går tillsynes  fridfullt och betar på det forfarande gröna gräset. För länge sedan hade man djur här på gården bla kor och här var jag med om något dramatiskt en gång. En ko skulle kalva och jag frågade om jag fick vara med. Det verkade gå bra till en början. Kon kämpade med värkar och man började ana att något var på gång. Men det drog ut på tiden...kon blev tröttare och tröttare och till slut förstod man att man måste skynda på om det inte skulle gå fel. Göran, gårdens svärson och "barnmorska" stack in handen för att försöka dra ut kalven, det var inte lätt...kon hade nästan inga krafter kvar och orkade nu inte längre hjälpa till. Jag minns att jag blev så rädd; gode gud tänkte jag... som ett mantra upprepade jag , det måste gå, det måste gå... Tillslut lyckades Göran dra ut den till synes livlösa kroppen och nu började ett intensivt arbete att få i gång andningen. Göran fyllde händerna med halm och började kraftigt massera den lilla kroppen. Upp och ner for hans händer, upp och ner....Det var andlöst tyst i båset, bara gnuggandet från Görans händer hördes...Så plötsligt darrade den lilla kroppen till, man såg som fnysningar genom mulen och kalven började röra sig. Kon som legat stilla vände sig om och Göran lade kalven bredvid sin mamma som genast började slicka den. Så nära döden och nu livet! Det var en magisk stund...

Annars är jag nog lite rädd för kor...vill inte gärna gå in i kohagar utan föredrar att se dem på avstånd! Och ändå ser de så snälla ut där de går omkring och idisslar! En gång när vi var på körresa i Jämtland hade vi en liten konsert för några kor i en hage. Vi ställde oss vid staketet och började sjunga och genast kom korna springande och ställde sig på andra sidan och lyssnade! De verkade gilla vår sång så det blev flera da capon! Korna som jag nu ser nedanför vårt hus är på sk. Sommarbete dvs gårdar upplåter sin mark så att lantbrukare får tillgång till nytt bete för sina djur. Det vanligaste namnet på en ko måste vara Rosa! Fint namn tycker jag!

"Vår bästa tid är nu..."

  I natt drömde jag om kören. Som de flesta av mina vänner vet får jag och många med mig inte vara med i vår kör i höst pga rådande omständigheter...Det har varit för mig en svår omställning mentalt, jag har bearbetat min sorg på olika sätt och har nu uppnått en slag acceptans. Vad kan jag annat göra egentligen? Nåväl, i drömmen kommer jag till körens replokal som inte är kyrkan utan en slags samlingslokal med uppställda stolar och bord. Ingen hälsar på mig fast jag söker kontakt. Den ende som noterar mig är vår körledare David som tar med mig till ett rum för att leta efter aktuella noter. Han river och plockar med en massa papper men hittar ingenting så vi går tillbaka till replokalen. Där sitter nu alla som i en ring, men jag hör ingen sång. Det är kallt i rummet, alla fönstren är öppna. En av sopranerna uppmärksammar mig dock men jag minns inte vad hon säger...jag är som persona non grata...Ja, sedan vaknar jag och vad drömmen förmedlar är ju tydligt och behöver inte beskrivas. Jag har inte sjungit sedan i mars kan man säga, kanske några gånger men det känns som jag tappat min stämma. Men en gång i somras när jag ensam var på väg att handla och satt i bilen började jag sjunga "Vår bästa tid är nu" av någon underlig anledning. Den bara kom för mig helt plötsligt och jag riktigt skrålade i bilen. Prövade lite olika tonarter från bas till högsta sopran! Måste ha låtit gräsligt men who cared! Men sången tog ett hastigt slut...plötsligt var det bilkö och långsamt passerade jag en motorcykelolycka, hjälmen låg utslängd i diket och ambulans och polisbil stod och skymde lite en havererad motorcykel. Vet ej vad som hände med föraren...om han klarade sig eller inte...men det här med sången och just den sången gjorde att jag fick som dåligt samvete...här sitter jag och sjunger om vår bästa tid och samtidigt händer en olycka som kanhända förstörde en människas liv. Tänker på texten i den här sången...att ta tillvara nuet...vad vet vi om morgondagen, att inte gräma sig över gårdagen...lev och älska nu...här är min stund...Jag hoppas det gick bra för den där motorcyklisten att han får en chans till och att jag snart får sitta i den där ringen igen med mina sångarvänner!

En bild kan säga mer än ord...

Det är märkligt...nu när vi bestämt när vi ska åka hem, köpt biljetter, då intensifieras min närvaro här... denna vecka ska jag Njuta med stor N tänker jag...inga sorgsna tankar eller funderingar, inget gnäll att det är för mycket folk eller för varmt eller för mycket masker... utan bara vara lycklig över att jag får vara här, att jag är så priviligerad att jag kan svalka mig i egen pool, ligga och slappa under ett parasoll med en bok eller äta god långlunch med min käre man. Så denna blogg blir en hyllning till Livet i bilder!

Åldrandet förändrar....

Ensam en stund...Christer har åkt in till Brignoles för att försöka fixa vår fasta internetuppkoppling som inte fungerar. Frustrerande efter som vi betalar en del varje månad för detta. Turligt nog kan jag använda mig av min Iphone så jag kan publicera min blogg. Vi har nu bokat hembiljetter och om drygt en vecka reser vi till Sverige. Det känns bra. Normalt brukar vi alltid åka hem i början av augusti och nu förstår jag varför!! Europa har semester nu och många invånare befinner sig här i vår by för att inte tala om nere vid havet på stränderna. Värmen gör också sitt till...men det är inte bara det...obligatoriska masker, en och en i butikerna...hela tiden denna skugga...detta sociala avståndstagande, vilket här inte är så lätt att hålla. Smittspridningen har ökat här, så även i Sverige hörde jag, och nu bland åldrarna 20-29...och det är inte konstigt att förstå, här ser man oftast unga som slarvar med mask och avstånd. De "äger" det oändliga livet...

Jag läser just nu en bok av Vigdis Hjort "Lärarinnans sång". Bokens huvudperson är föreläsare i dramatik på en Konsthögskola och tackar ja till att  medverka i ett konstprojekt om förhållandet mellan liv och arbete som en student startat med en grupp lärare. Han följer dem med videokamera privat och arbetsmässigt. Någon betraktar dig utifrån;  ditt liv, vad du gör, säger... Hur påverkar denna främmande blick synen på dig själv?vem är du och vågar du möta din verkliga spegelbild... Intressanta tankar...

Tänker lite på mig själv just nu, hur livet förändras på olika sätt. Mycket handlar om Coronan  och de restriktioner som följer med den och hur det påverkar mig men också synen som andra får på mig. Tänker på när vi skulle ta farväl av ett barnbarn som skulle resa hem. Alla kramades men när jag ville krama sa de nej, det fick bli en armbåge och en luftkram. Jag tillhör nu en grupp som ska skyddas, välment det vet jag, men likaväl blir jag exkluderad. Samma gäller min kör där jag inte får medverka i höst och säkerligen annat där jag utesluts pga min ålder. Hur påverkar då detta min syn på mig själv? Jag som alltid har bestämt över mitt eget liv, vad jag vill göra och kan.  Sakta börjar jag se vad andra får mig att se...jag börjar bli äldre, är äldre... du måste vara försiktig, inte stå på stegar, skaffa städhjälp, inte köra vespan...det dröjer väl inte alltför länge innan man ifrågasätter om jag skall köra bil ...Jag har sett hur flera vänner, 80 plus visserligen, börjar tappa stinget, blir lite som man förväntar sig att man ska bli när man blir just äldre. En sångarkollega uttryckte det så här när alla restriktioner kom,"" det är första gången jag känner mig "gammal".  Så kändes det för mig också... Jag är fortfarande frisk vad jag vet, kapabel och inser mycket väl mina begränsningar som mitt åldrande sätter, men jag vägrar acceptera att kategoriseras och inlemmas i ett ålderstänkande hur välment och kärleksfullt det än är.

Morgonmys med Signe

Signe 16 år, Tobbes yngsta...jag vill gärna lära känna henne mer... visst har vi träffats under årens lopp men det är ju så här att när barnbarnen blir större blir kompisar viktiga, skolan tar mer tid, det blir inte mycket över för far eller morföräldrar. En naturlig utveckling givetvis och oftast kommer man tillbaka till varandra när de blir vuxnare. Därför är det så underbart när stunder öppnar sig för mer kontakt och vad kan vara härligare en en god frukost på favoritstället le Repos på Mairetorget! Under en period hade man inte frukost här men nu har man börjat igen och det dukas upp bröd, smör, marmelad och nybakta pain au chocolat. Idag serveras också en jättegod juice av grapefrukt, inte alls besk utan välsmakande och kall! Signe beställer te som kommer in i en fin liten kanna samtidigt med en stor ask där olika sorters te kan väljas. Själv tar jag en creme! Det är varmt men ännu inte tryckande och vi sitter nära det japanska trädet som ger skugga. Vi talar om allt mellan himmel och jord...skolan framtiden pojkvännen...så fint att få dela tankar och funderingar. När jag tittar på henne minns jag svagt min egen tonårstid, min egen första kärlek...Vilket privilegium att ha tillgång till tankar från en ung människa...kanske var det bl.a därför jag tyckte om att vara lärare! Vi sitter en bra stund men sedan ökar värmen och jag undrar om vi inte kan ta en annan väg till bilen. Kanske kan hon hjälpa mig att hitta lite fina bilder till bloggen jag tänker skriva!

Vi går nerför torget och gatorna slingrar sig fram. Höga smala hus, små balkonger och ofta blommor och planteringar utanför dörrar.

Vi går förbi en fontän från 1700-talet med två inmurade ansikten ovanför vattenrören, skönt att skölja av händerna; passerar en förskola med lekande barn och går genom en smal gång efter en mur.

Den här vägen har Signe aldrig gått och vi kommer fram till rondellen vid vinkooperativet! Bra väg att ta om man vill komma snabbt till le Mairetorget säger jag! Jag skjutsar upp henne till huset där de bor och vi säger båda att det här gör vi om, nu i Stockholm! Liten kram blir det också....

Tankar under mullbärsträdet...

De två mullbärsträden som står på vår tomt är mycket gamla. Kanske härrör de från den tiden på 1700-talet då man bedrev silkesodling här i dalen och mullbärsträden var matbod för silkeslarverna. Nu står de här och skuggar terassen med sina stora blad och i det ena trädet sitter barnens koja kvar  i den stora grenklykan,  ett minne sedan förra sommaren. Ett nytt litet träd slog rot för ett antal år sedan och försökte tränga ut sin urmoder men det gick förstås inte, utan den har anpassat sig och växer lite snett! Det mullbärsträd som jag sitter under har också en tudelad stam, men den är mycket mer sprucken och lär inte leva så väldigt många år till. Vi har stagat upp stammen med ett slags skärp och varje år måste båda träden klippas ordentligt för att grenarna inte ska bli för tunga därav blir det inga mullbär längre. Annars är jag mycket försiktig med beskärning...många klipper sina träd "ner till fotknölarna..."Jag älskar mina träd! Vi har planterat blommor runt om dem och här äter vi våra luncher och middagar i den svalkande skuggan. Vi har andra träd också.

3 stycken olivträd varav två förärades mig på min 50 års dag!! De är stora nu och ger lite oliver i skördetid. Tyvärr är vi ju inte här då så vi kan skörda dem.

Tre stycken cypresser där två står vid grinden  och den tredje på en mer undanskymd plats (man ska inte ha mindre än tre har jag hört) och sedan två pampiga träd som jag ej kommer ihåg namnet på.

Ett av dem planterades av sonen Fredric för nästan 30 år sedan; då en liten planta ca 1 meter lång  och nu ett träd på ca 7-8 meter, (den kommer bli jättehög...) Det andra trädet är ett minne från Christers franska släktingar Andree och Albert, som besökte oss i början av vår tid här med en barrliknande planta som nu blivit jättelik!

Jättelik har även vår lavendel blivit!
Dags för skörd!

Mannens sista bastion?!!

När grillarna kommer fram i trädgårdarna eller på balkongerna och doft av grillkött sprider sig i luften då är det vår brukar man säga! Och sedan står de kvar där till långt in på hösten för att sedan få vila till nästa vår! Nåväl vi finner en liten grill även här i vårt förråd och köper ett riktigt gott kött i den berömda charkuteributiken, och vem tar på sig förklädet och förbereder det hela! Givetvis Christer!

Och här har ni nu mina funderingar inte alls särskilt djupsinniga men ändå intressanta! Varför är det till 99% alltid männen som grillar? Jag har ännu aldrig blivit bjuden på BBQ där inte mannen stått vid grillen ofta med en öl i handen. Sambon eller hustrun gör sallad och dukar och ser till att dryckjom finns tillgänglig och sedan när grillningen är klar bistår hon maken med tallrikar som han lägger det grillade på. Och sedan får han beröm! Oh så välgrillat det är och vad har du använt för grillolja etc. Mannen lyser av berömmet och hustrun/sambon ler stolt! Jag raljerar lite som ni märker!
Vad fick jag då för svar på min fråga av vännerna? Jo! Att grilla är ju höjdpunkten på en middag. Det fordrar ett praktiskt sinne (hm) att rätt sätta fyr på kolen, inse när glöden är tillräckligt varm och sedan anpassa det man ska grilla på rätt sida av gallret. Nu är ju många grillar som de värsta lyxåken och styrs av gas och reglage av olika slag så det gör ju allt ännu mer komplicerat och här behövs då mannens mer tekniska kunskaper...Sedan finns det ju något mycket primitivt också i det här med eld och kött (även fisk), jakt och fiske typ, där mannens vildmarksådra får komma lite till sin rätt, att föda hustru och barn om det så bara blir symboliskt vid en grill! Även den mest obegåvade (i matlagningskonsten) mannen har här möjlighet att hävda sig och framstå som en riktig hjälte!
Själv tror jag att det är en blandning av allt ovanstående men också att vi styrs av bekvämlighet och ohejdad vana och många kvinnor, även jag, tycker det är ganska skönt att slippa stå där i grilloset!! Låt mannen för en stund vara kungen!! Eller vad säger ni? Skriv gärna ner några tankar!
För övrigt har jag blivit inspirerad av en rolig film som cirkulerat på FB! "Dags att ta över grillen tjejer"! "Grillupproret"! Får nog vara för mig trots allt:))