En lat dag! Med fantasins hjälp kan jag vara och fara överallt...

Längtar efter vatten....

I dag blir en LAT dag! I natt kom det första regnet, och i morse när jag kom ut på terassen var sittdynorna på stolarna (som jag givetvis inte tagit in) dyblöta liksom de kvarglömda sandaletterna. Det efterlängtade regnet...men även om det hänger i luften vill det inte få till sig riktigt; här skulle behövas en riktig rotblöta i flera timmar, ja, dagar. Jag behöver inte göra någonting...Christer åker in till byn och handlar bröd och jag gör i ordning frukosten. Kokar vatten till te och kaffe. Christer vill ha te och jag tar Nescafé med mjölk. Två smörgåsar med något pålägg till mig (äter aldrig smör på mackan här) och Christer tar sina plommon! Ibland vill han ha en skorpa med ost och marmelad men för det mesta inte. Nu har vi dessutom introducerat ett glas med bikarbonat till frukostritualen, smakar som skurpulver. men lär, enligt en god vän, vara mycket effektivt mot den halsbränna som kommer då och då. Sedan tittar han på nyheterna på SVT play och jag brukar läsa....I dag går jag  tillbaka till sängen. Kryper ner under vårt kinesiska sidentäcke (ett väl investerat köp när vi var i Kina...) värmer eller svalkar alltefter väderleken! Tittar ut genom fönstret, ser toppen på vårt nedklippta mullbärsträd, inte så vackert nu, men det kommer bli, och den grådisiga himlen. Det är så tyst  här. Det är som om naturen håller andan. Tystnaden tar min kropp i besittning. Det är vila i den. Det gör i inte ont någonstans,  som kroppen är i total harmoni. Jag vet att det är en schimär, för så fort jag reser mig upp så finns småkrämporna där med stelhet i rygg och nacke...men de där stunderna av total vila är oskattbara.

Farmor eller mamma? Både ja och nej!!

Jag känner att jag behöver mer vila nuförtiden. Har som Skalman en liten sovklocka som plingar till framemot tre halv fyra  på dagen och jag tillåter mig numera att slumra till...men det har suttit långt inne. Så gjorde ju farmor och min mamma...klara ålderstecken... Det är samma sak när man ska träffa vänner. Numera blir det sällan kvällsmöten, nej eftermiddagarna är bäst eller långluncher! Egentligen är det en spännande resa man gör i sitt åldrande...om man kan ta till sig och acceptera det som är oundvikligt.

Som det här med godsaker till kaffet! Jag har aldrig varit någon gottegris vare sig det gäller bullar eller godis; men numera vill jag gärna ha en gobit till eftermiddagskaffet ävensom någon liten efterrätt efter middagen, och här i Frankrike finns mycket gott i bageridisken som lockar, och som dessutom inte är så sockersött! Men varför inte ge sig hän? några extrakilon här eller där gör ju ingenting, det fyller dessutom ut rynkorna!! Läser just nu en tjock kriminalroman av Elisabeth George, en amerikansk författarinna vars berättelser alltid utspelar sig i England. Hon skriver bra men ibland lite för omständligt kan jag tycka, men jag förlåter henne gärna eftersom jag älskar att hon ofta tar mig med till den engelska landsbygden och de små pittoreska byarna där så många hemligheter ligger dolda bakom de idylliska fasaderna. Jag stannar här i sängen en stund till;  läser lite och låter tankarna fara som de vill... tänk att de kan vara och fara överallt! I England, här i Frankrike men också hos mina älskade i Sverige<3<3<3

Mina älsklingsblommor