En fin stund...

Vi har varit i Finland för att besöka Christers adoptivpappa. Han är svårt sjuk i cancer. Men trots att han magrat var han sig lik och vi hade några fina timmar tillsammans med honom och hans fru.
Han ska fylla 88 år, en aktningsvärd ålder, och han säger att han är lugn och känner ingen ångest. Och det är klart har man fått leva så länge och varit med om så mycket i livet så är man nog nöjd. Jag minns att jag frågade min farmor om hon var rädd för att dö, hon var då över 80,  och hon svarade att hon inte var det. Alla hennes vänner var döda och hon kände sig tillfreds. Det handlar givetvis om hur gammal man blir men får man leva till hög ålder så kan man kanske förlika sig....fast jag vet inte... rädslan för smärta och lidande skrämmer oss och döden verkar långt borta i en värld där vi försöker  rationalisera bort den så mycket som möjligt. Men när jag satt där och lyssnade på Christer och hans pappa när de talade om gamla minnen så kändes livet så tydligt.  Att vi andas, kan vara nära och sanna med varandra blir uppenbart i dödens närhet. Som sagt en fin stund. Solrosorna är till dig käre svärfar för det ljus du sprider i vemodet.

Morgonfika på Skogskyrkogården

Vi träffas med våra cyklar utanför en av grindarna till Skogskyrkogården! Jag och min goda vän A ska besöka och plantera blommor på våra anhörigas gravar så i blomsterbutiken bredvid botaniserar vi bland alla vackra krukväxter! I min cykelkorg har jag förutom en påse jord kaffetermos och prickigkorvmackor! Det börjar bli riktigt varmt men de höga tallarna silar solstrålarna och ger skugga. Det är framförallt min mammas grav som ska göras i ordning. Hon har nu fått min pappas gravsten eftersom området där den stod ska omprojekteras och alla gravstenar ska bort. Stenhuggaren har gjort en gott arbete och nu finns mamma på ena sidan och pappa på andra. Förenade efter 66 år! Jag gräver och planterar och min vän hämtar vatten och vattnar. Sedan dukar jag upp kaffet på några stolar och så sitter vi där i stillheten länge och pratar. En turistgrupp med guide tittar nyfiket på oss när de går förbi! Ni vet väl att varje söndag ända in i september anordnas guidade vandringar här i vårt kulturarv! Vi cyklar vidare och innan vi åker hem planterar jag en klockljung på min pappas grav. Här är nu bara ett hål men jag fyller med jord och låter ljuslyktan stå kvar. Så många stunder i mitt liv jag varit här, i glädje och sorg. För mig en helig plats.

"Tyresös ljuvligheter..."

Välbehövligt regn! Efter en varm solig morgon öppnar sig himlen plötsligt och det bara forsar ner. Rätt som det är mullrar det till och så lyser solen plötsligt fram och det glittrar och blänker i i trädens blad. Sommarregnets speciella doft av gräs och jord, allt ser så fräscht och nytvättat ut! I går tog vi min vespa ut till Tyresö strax utanför Stockholm. Här ligger Tyresö Slott med anor från 1300-talet med sin vackra kyrka bredvid. Slottsträdgården efter engelsk förebild är stor och vacker, ja överhuvudtaget är naturen här omväxlande med skog, åkrar, sjöar också havet med sina klippor. Inte underligt att dessa natursköna omgivningar lockade de konstnärer som bildade den s.k Tyresö konstnärskoloni med prins Eugen i spetsen. Under sexton somrar mellan 1896 och 1912 hyrde prinsen den s.k "Prinsvillan" och hit kom också skulptörer, författare och målare bla. Richard Berg, Oscar Björck och dansken Viggo Johansen som i en serie bilder beskriver "Tyresös ljuvligheter".  På dagarna var man ute och skissade eller målade och på kvällarna diskuterade man vid de gemensamma måltiderna. Många av prins Eugens mest berömda målningar tillkom här bl.a "Molnet". Allt detta kan man ta del av på Waldemarsuddes utställning av denna tidigare okända koloni.  Inte bara Skagen eller Grez sur Loing hade sina konstnärskolonier utan även Tyresö!

Sommarregn

"Prinsvillan"

Del av Tyresö slott

Längs ut på Notudden mot Kalvfjärden

Notuddens mysiga och goda café!

Nu är sommaren i högform!

Vi blir bjudna till några vänner i Sörmland som har ett veritabelt paradis vid sjön Båven! Vi bilar genom det vackra sörmländska landskapet med sina vetefält och sommarblomster utmed vägrenen och här och där skymtar vackra röda stugor med vita knutar. Himlen hög och klarblå med endast små vita bomullstussar som seglar förbi utan att skymma den värmande solen. Väl framme får vi god silllunch med lilla nubben och sedan dåsar vi i solstolarna, jag med en packe gamla "Svensk Damtidning" bredvid. Varför är det så kul och titta i dem?! Jag tycker ju att tidningen rent ut sagt är medioker med sina smöriga kungaartiklar och de alltid så glada och till synes lyckade hel och halvkändisar som syns på den ena partyt efter det andra. Men något behov måste den fylla. Kravlös underhållning kanske, en stunds tidsfördriv! Svensk Damtidning har tusentals köpare samt alla vi som inte köper den med tittar i smyg hos frissan eller som nu i en solstol på landet! Att kungahuset och dess medlemmars liv och leverne betyder mycket för många förstod jag en gång för massor av år sedan. Jag hade bokat resa för mig och mina söner precis när kungen och Silvias bröllop skulle gå av stapeln. Jag kom i samtal med en äldre dam på ett café och då berättade hon att hon aldrig skulle kunna resa någonstans när något stort skulle ske inom kungafamiljen. Hon kunde allt om den, det var som hon själv var en del av dem. Inget ont i det förstås. När Daniel och Victoria gifte sig smakade jag på den speciella tårta man skapat dagen till ära och tittade på bröllopet i TV. De var ju så fina...Man är inte så olik alla andra som man kanske vill tro... Till slut blev jag dock less på alla glada och välmående människor och tog mig i stället ett dopp i den underbara sjön. Som jag bloggade om tidigare älskar jag sjöar! och det tidiga morgondoppet var underbart. Vattnet alldeles stilla och spegelblankt. Solen nyss uppstigen, som jag, och tystnaden öronbedövande... Nu är sommaren i sin högform!

Det goda rosévinet från Bandol, Provence,  dyrt men gott!

Sexigt sömnpiller!

I veckan började nya avsnitt av deckarserien "Kommisarie Montalbano". Den utspelar sig på Sicilien i en liten stad och jag brukar försöka titta på den eftersom jag gillar både italienska språket, miljön och inte minst den kortväxte kommisarien som inte drar sig för livets goda vare sig det gäller mat eller kvinnor, (som ofta är långväxta och vackra!!)  Man kan ju då tycka att det skulle hålla mig klarvaken, men ack....Varje gång slumrar jag in men vaknar till då och då och ser in i Montalbanos förebrående ögon!! Så tittar jag men så är det färdigt igen... Jag har funderat på vad det kan bero på. Att den visas sent? Men kl 21 brukar vara ok för mig, i synnerhet när jag inte gör så mycket på dagen. Är handlingen seg? Inte mer än den brukar vara och den kompenseras av kommisarien själv och hans medarbetare varav en är riktigt "knäpp"! Nej jag tror jag kommit på det! Det är det grönblå, glittrande havet som hela tiden är närvarande, de soldränkta husväggarna där värmen går rakt genom rutan som får mig loj och dåsig också kommisarie Montalbanos säng som ligger alldeles vid altandörren och vem skulle tacka nej till att krypa ner där och vaggas av vågskvalpet utanför?!!

Kommisarie Montalbano alias Luca Zingaretti

Badbussar för badsugna barn...finns de fortfarande?

Stor sol på väderkartan men ändå lite småkyligt när solen går i moln och det blåser rätt bra! Vi far i alla fall till Flaten, den fina badsjön nära Skarpnäck. Lagom mycket folk och vattnet badvänligt, d.v.s runt 20 grader! Det doftar speciellt vid sjöar. Sommarlov med inslag av lera och vass! Minns några somrar i början av 50-talet. Vi hade just flyttat från Norrland till Hökarängen. Sommarlovet hade börjat och vad skulle man göra?

Jo, bada förstås och nu ordnade kommunen med badbussar som hämtade upp badsugna ungar, också bar det av till Flaten, de s.k Flatenbussarna! Det måste naturligtvis funnits särskilda badvakter där men det jag minns är mjölken och de runda, stora vetebullarna som serverades till alla! Det smakade himmelskt gott där man stod och småfrös lite med badhandduken runt den flicksmala kroppen. Nu äter vi inga bullar utan vattenmelon! Gott det också men inte som bullarna i mitt minne....

Fruntimmersveckan kulmen på sommaren?!

Kärringveckan, flickeveckan eller pisseveckan! Det är bara att välja! Enligt Bondepraktikan är denna vecka sommarens regnigaste framförallt "Margareta dagen" som gärna gråter!! Veckan inledes med Fredrik och sedan följer som ett pärlband Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina! Min mamma ringde alltid till mig på min namnsdag eller skickade kort om jag inte var hemma. Vanligtvis firar vi  inte namnsdagar i vår familj men ibland när jag tittar i almanackan och det kommer upp ett bekant namn brukar jag smsa eller ringa! I katolska länder har barnen ofta ett namn efter ett helgon ( de flesta namn även i Sverige har faktiskt helgonanknytning) och då firar man den dagen men det börjar mer och mer försvinna och nu är det som hos oss oftast födelsedagen som gäller. Jag minns att jag en gång för massor av år sedan fick ett vackert halsband av en fransk pojkvän på den franska St Margueritedagen 12 januari, och i år ringde en väninna på Margaretadagen. Vad glad jag blir, sa jag! Ja, men jag är ju din mamma, svarade hon. Detta fordrar sin förklaring! Min vän låg på sjukhus och jag besökte henne. Just denna dag var jag till min fördel (ni vet utsövd och rentvättad!!) och med en tuff kappa! När jag kommit hem från besöket ringer min jämnåriga vän och säger, "Hej det är din mamma!  När du hade gått kom en sköterska in och frågade om det var min dotter som varit på besök!!!" Vad vi skrattade! Den sköterskan måste haft synproblem eller va?!! Ät nu goda tårtor och njut för regnet verkar avlägset!

Lär känna Julia Beck!

Sven Harrys guldfärgade konstmuseum vid Vasaparken känner ni nog till. Förutom utställningslokaler hyser övervåningen en replik av hans villa på Djurgården med originalinredning samt Sven Harrys egen stora konstsamling, som kan besökas med guide. På taket finns också en liten skulpturpark med skulpturer av bl.a Lena Cronquist. Har sett flera fina utställningar här och nu senast målningar av Julia Beck. Hon föddes 1853 och kom att tillhöra de konstnärer som långa tider levde och verkade i den franska byn Grez sur Loing. Här träffade hon också Karin Bergöö, sedemera Carl Larsson hustru, som slutade måla när hon gifte sig. Kanske påverkade detta Julia Beck som trots kavaljerer aldrig gifte sig utan ägnade sig åt sitt måleri ända till sin död 1935. Hon målade mest landskap och alltid ute och påverkades av impressionisterna särkilt Monet och Corot.  Hennes landskapsmotiv är både från Sverige  men mest Frankrike där hon tillbringade mesta tiden av sitt liv. I slutet av sitt liv fick hon även mottaga den franska hederslegionen, inte dåligt för en kvinna på den tiden!  Jag tycker mycket om hennes tavlor. Stämningsfulla med både klar och mörk kolorit och i många ser man tydligt hennes arbete med ljuset och dess skiftningar i naturen. Utställningen slutar 1 september så har du möjlighet så se den!

Självporträtt

Molins fontän

Julia i 80 års åldern

Frukost med SoS!

Din frukost är godast farmor, sa mina två barnbarn S o S! Det är deras blivande artistnamn som sånggrupp! Båda sjunger väldigt bra både ensamma och tillsammans så vem vet!! Vid frukosten sitter vi och småpratar medan varm O´Boy sköljer ner rostade brödet med ost och apelsinmarmelad. Själv dricker jag kaffe och på min ostmacka har jag vår franska grannes hemgjorda fikonmarmelad. En god fransk fläkt! Det är mysigt att sitta så här i sommarvärmen! Frukoststunderna tillhör mina favoriter och att sitta tillsammans med två underbara tjejer förhöjer värdet avsevärt!

Livsmarkörer

Minns ni er 15 års dag? Jag minns inget av den utom att nu var det äntligen tillåtet att gå på barnförbjudna filmer.  Jag hade visserligen prövat på en gång tidigare! Jag var ute hos min älskade farmor som bodde i Kummelby och där fanns en liten biograf. Jag vet inte vad jag sa till farmor, förmodligen att filmen var barntillåten, men jag fick min slant till biljett och så gick jag iväg. Jag var 13 år och enormt nervös att tanten i biljettluckan skulle fråga mig hur gammal jag var. Då visste jag att jag skulle rodna och bli avslöjad. Nu gjorde hon inte det och jag såg indianfilmen "Apache" med Burt Lancaster som jag sedan hade ett särskilt  förhållande till!! Har inget minne av att filmen var skrämmande på något vis för det är klart att jag förväntade mig något alldeles speciellt! En annan viktig milstolpe var de första högklackade skorna. Det var i samband med konfirmationen, något som de flesta deltog i. Pojkarna fick sin första kostym och flickorna som sagt de första högklackade. Det var taxklackar som var på modet d.v.s små tjocka klackar, inte särskilt höga, men jag fick smala klackar och dessutom var de lite högre. Jag ser dem framför mig, ljusgrå i mocka! Jag kände mig märkvärdigt stor! 21 års dagen var nästa avstamp i vuxenlivet, nu fick man rösta och gå på systemet. Numera upplever jag att allt flyter mer. Färre konfirmerar sig och även om 15 fortfarande kallas "Moppe" så har man sett barnförbjudet  sedan länge. "Högklackade" skor kan man se 5-åringar tulta runt i och disco har man redan på lågstadiet och öl och vingränsen har smugit ser ner i åldrarna. Nu är det 18 som gäller för röstning, medan det är 20 år för att handla på systemet. En någon ambivalent hållning kan tyckas... Inte var allt bättre förr men just de här tydliga livsmarkörerna tjänade som hållplatser och något att se fram emot. En påminnelse om att med åldern följer både större frihet men också mer ansvar. Tänker på min fina H, nu 15,  som begrundar sina utblåsta ljus. Det är i mångt och mycket en tuff värld han går till mötes men han kommer klara det! GRATTISKRAMAR från en stolt farmor!

Att stilla sig....

Hemma igen och det känns skönt. Jag har älskat mina dagar med Agnes och Elsa Dolly, men det blir också väldigt intensivt när man lever nära varandra hela tiden. De behöver få komma in i sin vardagslunk som familj och så även Christer och jag. Jag rensar lite i trädgården, funderar över vilka nya blommor jag ska köpa för "de andra har tatt slut!" också tvättar jag och plockar i största allmänhet. Det är lugnt och tyst i området, många är fortfarande bortresta. Nu ska jag inte göra någonting på flera veckor...jo, i dag fyller ett barnbarn 15 så då blir det kalas, men annars ska jag försöka ta dagarna som de kommer utan att bestämma så mycket. Någon båttur vill jag förstås göra ut i skärgården och så var det några utställningar jag inte får missa och hur var det nu med sommarkonserter!!! Min bloggvän Eva skriver om sina lugna dagar på sommarön... Just så skulle jag vilja tillbringa några veckor! Långt från allt som drar och lockar.... Men med eller utan ö så ska jag göra rabarbersaft, för de finns fortfarande kvar och äntligen läsa Martin Lönnebos bok "Van Goghs rum". I stolen i hans rum ska jag slå mig ner och lyssna till Lönnebos filosofiska funderingar och tankar om vår existens och de val vi gör. Det stämmer till eftertanke, och det behöver jag nu. Jag måste lära mig stilla mig...

Den flygande holländaren

På vår väg hem från Lofoten åkte vi färjor flera gånger och på den sista berättade skepparen för oss att nu skulle vi få se den flygande holländaren. Ni har säkert hört talas om denna myt som berättar om den holländske kaptenen som utmanade högre makter genom att försöka runda Goda Hoppsudden. Detta lyckades nu inte. En svår storm gjorde att båten kapsejsade och kaptenen blev dömd att för evigt segla på de sju haven. Många har under årens lopp påstått sig se skeppet och nu har även jag gjort det!! Helt plötsligt dök det upp på klippan vid infarten till vår sluthamn. Med sina två master svävade det i solljuset, skeppet som nu blivit symbol för den ständiga rotlösheten hos människan såväl på havet som på land.  En märklig och fantasieggande upplevelse.

"Änglar finns dom?"

Detta var titeln på en svensk film som kom 1961 och gjorde stor succé över världen inte minst för sina vågade kärleksscener. Ja, finns änglar? Över Elsa Dollys säng hänger en tavla med en ängel som vaktar en liten flicka som går på en spång över en fors. Denna tavla hade jag över min säng när jag var liten och nu Elsa Dolly. Att jag tänker på detta beror på att vi besökte ett fint museum i Kabelvåg på Lofoten, Galleri Espolin, skapat av den norske målaren Kaare Espolin Johnson, som tillbringade många somrar på Lofoten. Han har målat flera motiv med s.k. följeslagare som vi alla, enligt sägnen, har med oss och som försöker skydda och leda oss. Det är en underbar tanke tänker jag. Jag vet att min pappa som dog när jag var liten och min farmor, som jag älskade högt, alltid har funnits och finns nära mig. Två starka upplevelser har jag av "änglavakt". Dels när jag just skulle kliva ut i gatan men kände hur någon rörde vid min axel och drog mig tillbaka. Sekunden efter for en buss förbi helt nära. Dels när min son Fredric var ca 7 månader och lärt sig sitta och badade i en liten balja på diskbänken och själv satt jag nedanför på golvet och städade i ett skåp. Då kände jag också starkt hur någon berörde mig och jag tittade upp och Fredric var försvunnen. Som blixten flög jag upp och där låg han med ansiktet under vattnet. Ni kan bara föreställa er min skräck och fasa när jag blixtsnabbt tog upp honom och hur jag skakade av rädsla tills jag märkte att han var helt ok. Ja, jag tror på följeslagare eller änglar. Vi kanske oftast inte är lyhörda för dem men ibland bryter deras kraft igenom vår skeptisism och då sker under!

"Det är så härligt att gå i solen....

När solen tittar fram brukar jag och Elsa Dolly sjunga den här lilla sången och i går fick vi ånyo anledning! Jag tror inte vi som bor söderöver riktigt fattar hur efterlängtad den är här uppe i norr där lågtrycken ofta står på kö med regn och dimma så när den kommer fylls utomhusserveringen "Skarven" direkt med solsugna gäster. Det är nog bästa stället här i Tromsö som både har lä och solterass! Bredvid ligger också en av de få lekplatserna här. Jag har bara funnit två under mina rekogniseringar och vi besökte dem båda! Den ena ligger på en långsluttande gräsmatta och har två gungor av olika slag och den andra, nere vid serveringen, är av det modernare slaget!, har bl.a en rutchkana av en böjd smal stång, inget för småbarn direkt. Men Elsa Dolly kan med lite hjälp ta sig upp och åker av hjärtans lust!
Sedan blir det räksmörgås på serveringen och plötsligt tutar det till. Nu kommer "Hurtigprutten" säger Elsa Dolly!

Lofoten, något alldeles extra...

Kameran är full av fjäll och åter fjäll!! och inte bara fjäll utan hav och bäckar och fiskebyar! I tre hela dagar bilade vi från början till slutet i regn och blåst, i dimma men också i sol! Som tur var kan jag säga för även om det disiga vädret skapade en alldeles speciell stämning med fjällen som plötsligt skymtade fram när man kom nära var det ändå fantastiskt när himlen klarnade upp och landskapet framträdde i all sin skönhet. För det är ett otroligt vackert och spännande landskap. Lofoten består av större och mindre öar som är sammanbunda av broar och tunnlar och hela tiden är havet närvarande med sina branta berg som stupar ner antingen direkt i havet eller på sidan av vägen. Vatten kastar sig ner från stupen i bäckar eller forsar och fiskebyarna ligger som ett pärlband utmed kusten. Man förstår verkligen hur mycket fisket betytt och fortfarande betyder för denna del av Norge. Framförallt är det torsken som man dels torkar "stockfisk" och exporterar framförallt till Italien men också torskhuvuden som males ner till fiskmjöl och exporteras bl.a till Nigeria! Rorbuer, röda små fiskestugor är typiskt för Lofoten och numera är de mycket populära som övernattningsbostäder för turister. Förr i tiden byggdes de för alla fiskare som kom under säsongen och då bodde man flera stycken i de små husen, med enkla loftsängar och en kamin att värma sig vid och laga mat på. Nutidens rorbuer är fint inredda och vi hade turen att få den sista i den vackra fiskebyn Reine, som ett år utsågs till Norges vackraste plats. Vår utsikt genom det lilla fönstret var magnifikt! Ute på yttersta udden mötte oss Atlanten med sina väldiga dyningar och man kan lätt föreställa sig vintern här med mörker och kyla och utsattheten som människor haft här i gångna tider. Det fordras nog en särkild sorts erfarenhet för att kunna leva här längre tider. Jag skulle ha svårt för det. Hur vackert och fascinerande det än är!

Lunchmackan kom med!!

Torskhuvuden på tork

Surfare på den vita sandstranden vid Ramberget

Vackra fiskebyen Rejne. I rorbuet i mitten av bilden bodde vi

Vid Lofotens ände

Riktigt gamla rorbuer i Nusfjord, fiskeby som mer är som ett museum